Med näbbar och klor…

Nu är det snart över. Allt är bestämt. KK i Helsingborg hade av en tillfällighet en tid imorgon för kemisk abort. Jag gissar en avbokningstid. Jag är så otroligt tacksam över det. Så fort jag fick reda på att de kunde ta emot mig började jag gråta och sen har jag gråtit till och från hela dagen. Tårarna är tillbaka och jag inser hur otroligt spänd och samlad jag varit sedan beskedet för en vecka sedan.

Idag fick jag träffa en väldigt empatisk och varm läkare. Hon gav intryck av att verkligen förstå att jag befinner mig i en otroligt smärtsam situation. Hon undersökte mig noggrant, det tog lång tid. Hon mätte och tog bilder och bad sedan att få konsultera en överläkare innan hon kunde ge besked. Jag uppskattar att hon var borta i fem minuter. På den korta tiden hann jag tänka många hoppfulla tankar dessvärre. Men hon kom tillbaka och meddelade att de båda var överens om att det inte är en normal graviditet. Hennes beräkningar visade att graviditeten avstannat i vecka 7, på dag 6+5. Exakt för två veckor sedan. I bloggen har jag skrivit då att jag kände mig väldigt orolig och ängslig. Jag minns det. Jag undrar om det var en tillfällighet eller om det var intuition.  Jag vet att jag även googlade ”missed abortion”.

Nu har jag givetvis googlat ”kemisk abort” och försökt sätta mig in i vad som kommer att ske imorgon. Det som är jobbigast med den läsningen är det verkligen handlar om att göra abort. Plötsligt sitter jag och läser om kvinnor som väljer att avsluta livet på perfekta foster eller embryon. Så orättvist. Jag som så gärna vill att vårt skulle vara perfekt och vid liv. Jag dömmer inte de kvinnornas och flickornas val, det är inte så. Jag bara… kan inte förstå att livet är så orättvist. Imorgon kommer jag att sitta i ett väntum med gravida tjejer som har levande foster i sig som inte kommer att få leva. Medan jag måste ta bort ett dött foster vars liv var så välkommet.

Ikväll är jag rädd och känner mig liten. Jag trodde aldrig att jag skulle genomgå en abort. En del av chocken börjar nog släppa i takt med att insikten kommer. Jag mår illa och har huvudvärk. Jag mår väldigt konstigt, som att jag är påverkad av något. Världen är tvådimensionell. Jag försöker tänka att ingreppet imorgon är början på något nytt, ett nytt försök att få barn. Inte ett avslut. Jag avslutar inte ett liv imorgon. Jag fortsätter att kämpa för barn till.

Tänk på mig imorgon<3