Idag har jag bara varit lättad. Kortisonet har börjat göra sitt, käkleden och bihålorna har svällt av ordentligt. Nu är jag äntligen helt smärtfri. I morse kunde jag äta frukost med bara lite besvär, ikväll kunde jag till och med äta en hamburgare! Ömheten i ansiktet är kvar och den domnade känslan, det tar nog ett tag innan allt är helt okej. Och jädrar vad ont i magen jag har av antibitokan, vilket rävgift! Men, på det stora hela är jag så lättad.
Imorgon ska jag till läkaren igen och prata om sjukskrivning. Jag vet faktiskt inte alls vad jag ska säga. Jag vet inte hur jag mår egentligen. Den senaste veckan har varit så hektisk med Lille E som var sjuk och hemma från dagis i förra veckan. Sen hamnade svärmor på sjukhus i slutet av veckan efter vad vi först trodde var en ny stroke, men som visade sig vara epelepsi. Och så i lördags satte ju mitt panik-onda igång. Just nu är jag bara helt tom. Jag vet att jag ska skriva det där avskedsbrevet till vår lille Jansson, men jag känner mig helt avskuren från min sorg. Jag hoppas det är över, men på något sätt vet jag att det inte är så. Jag skulle ha varit i vecka 12 nu. Och den tanken gör ont. På fredag skulle vi fira med sushi och berätta för M. Hennes favoritmat.
Varför blev det såhär, Jansson? Du skulle ju varit hos oss. Växt och blivit större för varje dag. Jag skulle få höra dina hjärtslag och känna dina rörelser. Se dig växa och älska dig. Jag kommer alltid att undra och alltid att sakna dig.
Tänk att det bara handlar om tur och otur mellan liv och död. Jag är ju biolog. Man säger att det ”säkert var något fel på embryot”, men jag vet att det inte är så enkelt. Det handlar om otur. När arvsmassan, DNA:et, kopieras så ska väldigt mycket gå rätt. Om något blir fel i de delar av DNA:et som faktiskt inte används till något så gör det inget. En oviktig mutation. Större delen av vår arvsmassa är faktiskt helt oviktig. Men något kan även bli fel i den nya cellens DNA i de delar som läses av miljoner billioner gånger när små ”koder” skapas och skickas till små organ i cellerna som heter ribosomer. Ribosomerna läser av koderna och skapar alla proteiner som behövs. Om något går fel och proteinerna inte kan bildas då är det otur. Ett extremt liten miss som får förödande konsekvenser.
Det som får mig att må sämst just nu är tanken på att det kan hända igen. Jag läser bloggar och inlägg på Familjeliv om tjejer som gått igenom missfall och MA många gånger. Jag tänker att detta är den första gången i mitt liv som jag träffat på ett monster så stort att jag känner i ryggraden att det kan knäcka mig. Upp i sadeln igen så fort som möjligt, säger man, och jag ska. Vi ska göra FET igen så fort det går. Men inom mig vet jag att jag för första gången sett det monstret i vitögat som kan komma att knäcka min ork och extremt stora vilja att kämpa för fler barn. Det skrämmer mig. Jag trodde inte att det monstret fanns. Jag trodde att min ork och vilja var odödlig just när det gäller fler barn. Men när jag tänker på framtiden nu så ser jag monstret lura vid sidan av vägen. Svart, hårigt och hotande. Jag kan inte, vill inte vända om. Jag måste gå emot det, närmare och närmare, på väg mot samma mål igen. Det enda jag kan göra är att hoppas på att vi får passera förbi nästa gång…
Tack Helena
Klinikerna är verkligen olika i dessa frågor! Jag ska ta upp det med min klinik så fort mensen kommit och det är dags att köra igång igen. Jag är förstås beredd att göra vad som helst bara vi når målet. Kortison har jag ätit denna vecka och det var verkligen inte roligt. Känner igen sömnproblemen. Jag fick liksom kli i hela kroppen så fort jag gick och lade mig, obehagligt! Det är tufft att kämpa mot de tankarna du också har, när man liksom tror sig redan veta att det kommer att bli svårt. En känsla av att man har en lång strid framför sig. Det behöver ju inte alls vara så! Hoppas du blir gravid nu och att allt bara blir precis rätt. Så som det ska bli!! Kram!
Hej,
nej jag fick inte missfall, det blev ingen graviditet alls och Falun är väldigt framåt i sitt tänkande och försöker verkligen anpassa behandlingen efter individen. De tycker att mina blastocyst har varit perfekta och borde fästa så när det inte gjorde det så vill de pröva något annat. Jag har läst på mycket om både Trombyl och Prednisolon och vad jag kan se så har båda visat bra effekt vid IVF, även för de som inte får missfall utan aldrig blir gravida. Trombyl ska motverka små proppar i livmodern som gör att man får tidiga missfall. Jag började ta mina tabletter igår så jag vet inte riktigt om de påverkar mig ännu. Jag hade dock väldigt svårt att somna igår och var liksom uppe i varv. Det påminde om när jag fick kortisonsprutor i vecka 30 för att utveckla lungorna på vår tjej som var på väg ut alldeles för tidigt (hon stannade dock kvar till v 40). Förra FETet så fick jag bara lutinus och jag fick fruktansvärd huvudvärk de första dagarna och magen svullnade upp som en ballong. Denna gång är magen inte alls lika svullen och huvudvärken höll bara i sig en dag. Jag förbereder mig för en helt ny IVF, är så inställd på att det inte kommer bli lika lätt denna gång. Jag försöker intala mig att det kommer att hända igen men att vi inte vet när. Längtan är enorm och jag hoppas verkligen att jag kommer få bära ett barn igen. Jag önskar dig verkligen all lycka i framtiden och hoppas du kan finna tröst i att ni har flera fina embryon i frysen och att ett av förhoppningsvis blir ett syskon till lilla E. Stor kram
Spännande! Jag har efter ditt tips läst lite grann om detta. Det låter ju väldigt intressant och jag ska ta upp det med min läkare. Men som det är nu så räknas det inte som att jag haft upprepade missfall, eftersom det första var i vecka 5 och därmed tydligen inte ”räknas”. Det var för tidigt. Därför är jag ganska säker på att jag inte kommer få någon behandling som förebygger fler missfall heller av vår klinik, Nordic IVF. Och där har vi just nu fem små embryo… Men självklart är jag livrädd för att detta är starten på en lång rad av missfall, vilket jag läst att en del kvinnor drabbas av just när de kämpar för sitt andra barn. Fick du alltså missfall med ditt första FET, eller varför har ni satt in ett till? Hur trivs du med Predisnolon? Jag äter det nu och har väldigt svårt för att sova och få ro. Trombyl säger vår klinik inte har några fastställda positiva effekter, men att man kan chansa på det ändå. Dock säger de att det lika väl kan ha negativa effekter eftersom tillräcklig forskning saknas. Jag är förvirrad. Kram på dig, och tack för att du skriver till mig!!
Hej, jag hamnade på blogg av en slump när jag läste allt jag kom över om FET och blastocyst. Vår dotter är en IVF tjej som blev till på första försöket. Hon är idag 2 år och 4 månader och vi har nu börjat försöka få ett syskon. Vi hade 2 blastocyst i frysen och den första fäste. Idag har vi satt tillbaka nummer 2. Vi går på IVF kliniken i Falun och de tyckte att jag skulle få ett Intralipiddropp denna gång. Det är ett ämne som ska försvaga immunförsvaret. Min läkare säger att man har börjat se att vissa kvinnor som har fått barn får någon form av infektion i livmodern som gör att den stöter bort nya embryon. Det här droppet tillsammans med Prednisolon och trombyl ska förhoppningsvis göra att livmodern inte stöter bort embryot. Om jag minns rätt så används det också på kvinnor som har fått upprepade missfall. Du kanske redan har läst om det men jag ville tipsa om det i alla fall. Tyvärr verkar Falun vara den enda kliniken i Sverige som använder detta. Jag vet att många åker till Danmark eller England för att få det. Om du undrar något får du gärna mejla mig! Jag önskar er all lycka till och jag hoppas att vi båda kommer att få uppleva lyckan att ge vår efterlängtade barn syskon snart! Styrkekramar Helena