Igår fick jag mens! Från ingenstans, på en sekund. Jag blev ruskigt glad. På ett ögonblick förvandlades en icke-dag till ”dag nummer 1″ i ett nytt försök att få ett barn. Att vara på dag 1 igår och 2 idag innebär att vi är på väg någonstans, att jag kämpar igen. Nu kan jag göra något, i morgon ska jag ringa kliniken! Om min kropp fortsätter att följa samma klocka så blir det ägglossning nästa fredag och återföring onsdagen därpå. Återföring. Ruvning. Jag längtar faktiskt, jag trodde inte att det skulle vara möjligt att göra det. När jag fick MA:et så trodde jag att det skulle vara omöjligt att känna glädje inför fler försök, men på något sätt vet jag ju ändå att det är vår enda chans. Varje gång vi försöker har vi en chans att lyckas.
Detta är vår sista omgång som vi betalt för med vårt trepack. Det blir tungt ekonomiskt att betala för fler försök nu om vi inte skulle ha turen på vår sida den här gången heller. Nu är vi mitt uppe i renoveringen och alla pengar vi lyckas skrapa ihop nu behöver vi egentligen putta in i huset. Men blir det ett minus denna gången så måste vi hitta ett sätt att lösa det. Jag vill verkligen bara fortsätta att försöka och i så fall göra ett försök till i november.
Att sätta en ny rubrik på livet, så som det är just nu, betyder mer för mig än all annan typ av återhämtning. När jag skrev rubriken ”FET nr 1″ i juli så minns jag att jag hoppades på att rubriken FET nr 2 skulle dröja flera år. Men det känns inte bittert nu att starta upp igen. Vi hade otur. Nu måste jag tro att detta ska lyckas och jag är på god väg att övertyga mig själv. Jag längtar efter ett nytt embryo från frysen och jag är så tacksam över att vi har våra fem att tillgå (två blastocyster och tre två-dagars).
Jag är också tacksam över att min kropp är pålitlig och samarbetsvillig. Jag förstår knappt hur det har gått till. Tänk att den inte påverkats av all min sorg, trötthet och olust! Det känns som ett mirakel att kroppen ändå tickat på och startat en ny cykel så snart efter aborten. Jag är så oändligt tacksam över det. Ju mer man läser och lär om barnlöshet och IVF så förstår man också hur mycket svårare det kan bli om kvinnans kropp inte är på banan. Sannolikt blir det så också ännu mer jobbigt mentalt. Svårt att tänka sig att det KAN bli jobbigare, men jag tror ändå att det är så. Tänk så många negativa tankar man har om sin kropp! Varje gång jag irriteras över mitt lösa hull på magen ska jag försöka att ersätta det med något kärleksfullt. Min kropp är fantastisk.
Ja. Nu hoppas jag igen. På riktigt. Nu börjar det…
www.ekhemmanet.se
Tack Cecilia <3 Ja, den här månaden har utan tvekan varit en av de värsta i mitt liv. Sorgen har varit enorm. Jag hade verkligen redan börjat älska det lilla, lilla barnet, och redan föreställt mig en hel livstid som "Janssons" mamma. Nu hoppas jag bara att det aldrig mer ska drabba oss, men man kan ju bara hoppas. Nästa år SKA bli ett bra år. Det måste bara vara så att jag ska bli mamma igen 2015. Just nu låtsas jag som att det inte finns något alternativ. Tack för dina värmande ord och dina fina dikter!!
Nej, nej, nej! Jansson! <3 Jag hade inte tittat in här på så långe och blir så ledsen nu när jag gör det. Så otroligt ledsen över er förlust. Så mycket kamp och så denna ofattbara sorg.
Varmaste kramen, och oj så jag önskar dig det nya året som ska ge glädje.