Ingenmanslandet IVF, här är vi igen, om än bara för 24 timmar denna gång.
Det kändes märkligt att vara tillbaka i väntrummet på Nordic IVF igen. Sist jag var där var en vecka efter beskedet om missed abortion för att kontrollera igen att det inte fanns något tickande hjärta. Jag minns att jag tänkte att nästa gång jag är här så är det dags för en ny återföring, livet kommer att gå vidare. Jag ville vrida fram klockan och bara slippa gå igenom en abort. Nu satt jag där igen, redo för att hoppas och satsa en gång till. Vårt fjärde syskonförsök och vår sjunde behandling mot barnlöshet, nio månader efter det första syskonförsöket. En graviditetslång väntan och nu tom livmoder igen. Tur att jag inte visste detta i januari, när jag gick in genom dörrarna första gången.
Min läkare blev rejält förvånad när hon tog emot mig och jag sa ”Hej, jag har redan haft ägglossning.”. Först trodde hon nog inte mig och sa att vi gör en undersökning innan vi drar några förhastade slutsatser. På ultraljudet letade hon länge och väl, men det fanns förstås ingen äggblåsa. Livmoderslemhinnan såg fin ut, 11 millimeter. Då började hon förstå att jag hade rätt. Hon var inte så nöjd med att jag bara tagit ett ägglossningstest och menade att vi då inte kan veta exakt när jag hade ägglossning. Men det visste jag-igår förmiddags! Jag förklarade att jag lärt mig att känna när jag ägglossar och att smärtan/ömheten i buken försvinner så snart blåsan brustit och igår vid lunch var den borta, då kunde jag sitta ner utan obehag igen. Läkaren ändrade genast inställning och höjde förvånat ögonbrynen innan hon lutade sig fram mot datorn igen. ”Jaha, men då är det kanske inte helt omöjligt att få till en återföring denna vecka ändå!”. Hon räknade dagarna och kom fram till att om jag har rätt om ägglossningen så blir det återföring av en blastocyst på fredag. Dessa underbara blastocyster! Utan dem vore det inte möjligt med en FET denna cykel, vi hade inte hunnit. Läkaren skrattade och sa med glimten i ögat ”Vi kör på det, men först vill jag kontrollera att du talat sanning, så vi tar ett blodprov och kollar progesteronet.”. Jag började skratta, det var en udda tanke att åka till kliniken och ljuga om en ägglossning för att sumpa ett älskat embryo till en ogästvänlig livmoder. ”Attans, jag visste att jag skulle fotat ägglossningstestet till dig!”, svarade jag och hintade om att jag trots allt gillar hennes kontrollbehov. Sagt och gjort, jag fick lämna ett blodprov hos sköterskorna och imorgon efter lunch får jag besked om huruvida det var en äkta ägglossning eller inte. Jag vet, jag inte bara tror, att jag haft ägglossning, men samtidigt kan jag tänka mig att det finns en risk att värdena inte är idealiska när man har ägglossning på dag 9. Hoppet är stort men jag tar ingenting för givet. Jag är väldigt tacksam över att läkaren är så noggrann och det känns skönt att det är blodprovet som avgör, inte mina iakttagelser och ett enkelt ägglossningstest.
Jag berättade för min läkare att jag är väldigt rädd för att behöva gå igenom detta igen och frågade vad risken är för MA. Hon förklarade att risken generellt är 25% för missfall och när jag bad henne specificera risken för MA igen så sa hon bestämt, med en övertygande blick, att vi nu haft vår beskärda del av otur och att det nu kommer att gå vägen. Jag vet ju att hon inte bestämmer över det, men det var så himla skönt att höra henne säga det. Det är nästan så att jag en stund kan låtsas att hon är Gud och att hennes ord är lag. Nu kommer det att gå bra. Om jag ”bara” blir gravid, det vill säga.
Det var också skönt att höra henne förklara igen att missfallen jag haft bara är otur och att de flesta kvinnor som har mer än ett barn också har ett eller flera missfall med sig i bagaget. Jag tänkte på mina två kolleger som i förra veckan genast berättade att de också gått igenom MA:n så fort jag berättat om min nya och tråkiga erfarenhet av livet. Utöver dem finns det säkert någon eller några som inte kan eller vill berätta om sina. Det är ingen tröst att andra kvinnor också fått ta ett eller flera djupdyk i helveteshålan, men det är en trygghet att veta att det är helt normalt, hur onormalt det än känns.
Så nu väntar vi. Jag har tryckt på pausknappen igen och låtsas att fredag är en dag som ännu inte finns i kalendern. I morgon efter lunch vet jag, då kan vi fortsätta att planera resten av våra liv. Tills dess tar vi en timme i taget. Igen.
