Det tog oss många pauser att ta oss igenom kvällens delfinal. Många turer i racerfart till lille E:s sovrum för att trösta och pyssla om. Krupp är ett jädra skit! Kämpigt att inte få ordentligt med luft och ont verkar det göra. Nu är han preppad med näsdroppar och molipec så nu hoppas vi att han får ro, i alla fall ett par timmar.
20.30 exakt tog jag min Ovitrellespruta. Så sköööönt att det var sista sprutan i denna behandling. Min mage är alldeles prickig av alla stick. 15 sprutor. Men samtidigt som det är en lättnad så betyder det ju att det snart, väldigt snart är dags för nästa station på resan.
Vi unnar oss just nu att prata barnnamn igen. Vi måste våga drömma. När lille E blev till vågade jag inte hoppas. Tvärtom kämpade jag med att förlika mig med tanken på att det kanske aldrig skulle bli något barn för oss. Jag gick igenom ett sorgearbete parallellt med behandlingarna. De stunder jag ändå vågade planera och hoppas så var jag livrädd. Men nu kan jag tänka annorlunda och unna mig själv att också hämta energi från hoppet och framtidstron. Jag hoppas innerligt, och tror utan att tveka, att E någon gång ska få ett syskon. Om inte denna gång så nästa eller nästnästa, eller nästa gång vi har råd att köpa fler behandlingar. Om noll eller hundrafemtielva sprutor så kommer vi att lyckas. Så måste det vara.
