En livstid har passerat sedan jag skrev här sist. Det känns åtminstone så. Säkerligen beror det på att jag knappt sovit sen det senaste inlägget. Begravningen var otroligt vacker.
Inatt övergick min förkylning i fanatisk hosta, och febern kom tillbaka. Det gjorde mig väldigt stressad vilket ledde till att jag givetvis inte kunde sova alls. Feber. Hur man än googlar ”Feber och IVF” så får man motstridiga svar. Min klinik säger att upp till 38 grader är okej, men högre temp kan skada embryot. Min temp höll sig magiskt på 38, trots att jag kände mig som en kamin.
Vid 07 gick jag upp och tog en dusch, hostan blev ännu värre. Jag ringde kliniken exakt klockan 08 med hjärtat bultande, ”Kommer de att ställa in återföringen nu?”. Men nej, det var inga problem. Jag fick lov att ta de mediciner jag hade hemma, förutom Ipren förstås. En inhalator hjälpte lite.
Lämnade Lille E på dagis och åkte till psykologen. Vi gick igenom aborten efter MA:et igen, andra gången nu. Det kändes lättare. Minnena av att plocka upp klumpen ur byxbenet och lägga den i toaletten gjorde inte ont idag. Däremot grät jag av minnena kring hur orolig min make var för mig. Plötsligt kunde jag se hans rädsla och oro, vilket jag inte orkade när jag var mitt uppe i katastrofen. Vi hann prata lite om en traumatisk jobbsituation jag var med om förra året och psykologen förklarade att jag nu har ett stort antal trauman bakom mig på väldigt kort tid, vilket gör det jobbigare och lite svårare för mig att återhämta mig. Jag känner att han har rätt. Summan blir inte bara kriserna tillsammans. Fem kriser är inte bara fem gånger jobbigare än en, förhållandet är exponentiellt.
Vi pratade också om känslan jag har haft att min kropp är missfall och att jag är äcklig. Att det borde synas utanpå mig att jag liksom är ”skadat gods”. Det har blivit bättre nu. Det blev helt enkelt för många misslyckanden. Och även den där IVF-känslan att ens kropp mest är en del av forskning och vetenskap. Man förlorar den privata känslan för sin kropp när man gör gynekologiska undersökningar så ofta.
Efter jag kommit ut från psykologen ringde jag kliniken igen och frågade hur våra embryo mådde. Jag fick reda på att ett av dem såg perfekt ut, men att det andra hade halkat efter i utveckligen och inte var aktuell för återföring. Alltså skulle man nu tina upp vårt sista embryo i frysen, den sista blastocysten. Det kändes ändå helt okej att förlika sig med. Det viktiga var att vi faktisk skulle få tillbaka två blastocyster denna gången.
Redo för återföring igen!
Efter en tur förbi kyrkogården, för att titta på alla vackra blommor till svärmor på begravningen, så begav vi oss till kliniken. Jag var redan väldigt kissnödig och började inse att det kunde vara 1,5 timme tills jag kunde få kissa. Det var ohållbart. Jag gick på toa när vi kom fram till kliniken. Vi fick komma in i vårt egna rum, alltid samma. En tavla med en naken kvinnas rygg på väggen. Läkaren Sorana kom och berättade om våra embryo och att det sista nu också tinats upp. Både det frysta och det färska var fina! Fantastiskt! Sen berättade hon att embryot som inte såg så fint ut imorse nu hade kommit i fatt och börjat utvecklas till en blastocyst! Den ska odlas en dag till och om allt går bra fryses det in imorgon.
Återföring av två blastocyster, en fryst och en färsk.
Återföringen gick bra. Läkaren tyckte till och med att det var en fördel att jag kissat innan. Hon föredrog det så, sa hon. Det svåra var att inte hosta under tiden. På radion spelades Simply Reds ”Holding back the years”. På grund av hostan blev det mest en känsla av panik och att försöka hålla tillbaka reflexen så att inget skulle gå fel. Sen var det plötsligt över och den vita pricken lyste upp min livmoder på ultraljudet. Magiskt igen. Femte återföringen på Nordic IVF, nu får det bära eller brista.
Tack! Jag är ju livrädd för missfall hels tiden men jag mår mer och mer illa så det kanske är positivt.. Håller alla tummar för att du kommer strax efter med din graviditet nu. Stor kram och lycka till
Tack Helena!! Hoppas alla positiva energier vi får ökar chanserna
Kram
Tack Sofia! Och fortsätt nu vara gravid för fulla muggar
Kram
Tack E!! Det betyder mycket! Kram
Hej igen Susanna!
Då ruvar vi på då, du och jag:-)
Psykologen jag går till nu är rekommenderad av kliniken. Han är inte alls specialist inom området men han en vana av att ta emot IVF-patienter. Jag får en känslan av att han förstår vad jag känner, även det som är intimt och ”kvinnligt”. Han säger att han hört flera berätta om samma känslor, vilket gör mig avslappnad i att jag är ”normal”. Det vi gör är att bearbeta missfallen genom att jag går igenom i detalj de händelser som etsat sig fast och som liksom blivit trauman. Vi går igenom dem ett par gånger tills jag inte längre känner att de är farliga att tänka på. När vi började prata om aborten första gången så var jag helt samlad och kände att ”detta fixar jag”, men det räckte med att han sa -Då börjar vi att glänta lite på asken till där du förvarar minnet av aborten”. Jag tog ett djupt andetag och skulle tänka mig tillbaka och började gråta på utandningen. Inte konstigt att jag mår risigt om jag bär på minnen som får mig att störtgråta om jag ens vidrör dem. Så ja, jag känner att jag verkligen är i behov av detta. OCH att det är värt att kämpa för om du orkar. Vi pratar inte så mycket om IVFer just nu utan har som mål att min ryggsäck ska bli lättare.
Ja, det var strålande sol sist vi åkte på återföring! Helt ljuvligt!
Det borde vara tvära kast här, men jag vet inte hur jag ska förklara det. Det är mer som en ljummen gröt alltihop faktiskt. Kanske blir det bättre om ett par dagar när vi fått perspektiv på tillvaron! Nu känns det som att jag varken förstår att jag ruvar igen eller att min svärmor verkligen har gått bort.
Kram
Åh vad jag hoppas och ber att det ska gå hela vägen denna gång! Jag ska hålla tummar och tår för er. Stor kram Helena
Nu ska väl en av dessa fina blastocyster bli ett barn! Kanske båda
Du behöver inte be om förlåtelse över huvudtaget. Jag orkade inte heller följa gravidbloggar när vi kämpade. Men jag följer dig och hejar. Vad härligt att återföringen gick bra. Nu håller jag mina tummar för dina embryon! Kram
Först och främst grattis till återföringen av två blastocyster! Jag har tänkt på dig många gånger idag. Visst skrev du inför något av de senare ET:na att det var strålande sol när ni åkte till kliniken? Idag var det sånt väder här hos mig. Så vackert med nysnön.
Det måste vara tvära kast för er den här veckan mellan sorg och hopp. Bra att du kan bearbeta en del av det du varit med om hos din psykolog. Är han van att samtala med IVF-patienter/barnlösa par? Har du fått kontakt med honom via din IVF-klinik? Och kanske en lite personlig fråga men känner du att han som man förstår när du pratar så mycket om det fysiska med din kropp?
Den psykolog som jag fått tips om (och skulle ha viss IVF erfarenhet) visade sig till slut inte ta emot nya patienter och jag står på ruta ett igen och vet inte om jag ska gå tillbaka till kvinnan på vårdcentralen som kunde absolut noll om IVF eller om jag ska orka ringa runt halva stan för att kanske få tag på någon med erfarenhet. Har inte riktigt energi till detta och behöver prata med någon – helst för en månad sen…
Hoppas dina embryon blir allt vad du hoppas på! Stor kram