Det började som en helt vanlig dag. Efter lämningen på dagis åkte jag till min psykolog. Jag var lite tidig så jag stannade på en statoilmack och köpte en dricka. Passade på att gå på toa. Där påmindes jag om alla dessa ångestfyllda toalettbesök på arbetstid jag haft på mackar det senaste året då jag stirrat ner i trosskyddet under spotlightens oförlåtande sken. Alla dessa kallsvettiga stunder med hjärtat hamrande i bröstkorgen. Vi har inte kommit någonstans, jag är fortfarande där- på toaletten.
Hos psykologen pratade vi om besöket på kliniken då MA:et upptäcktes. De där förfärliga sekunderna den 9 september då världen gick sönder och föll ner över oss. Vi pratade om hur jag mått under hösten, hur livet liksom sprungit ifrån mig. Känslan av tomhet och sorg. Känslan av att ha förlorat sig själv. När man är så ledsen och vilsen att den inre rösten är tyst. Ensamheten i att inte ens vara i sitt eget sällskap. Min psykolog säger att jag inte varit i en depression utan att jag helt enkelt varit i ett tillstånd av posttraumatisk stress efter MA:et. Det tillståndet utlöstes inte av sig själv utan triggades bland annat av missfallet i juni och av en händelse på jobbet samma månad då jag oförberedd blev vittne till väldigt mycket lidande och kom in i en svår situation för sent. Dessa två händelser som låg nära varandra i tid ledde till att när nästa belastning kom så föll jag platt till marken.
Vi pratade om att jag mår bättre nu. Att det börjar kännas lättare, trots att jag sörjer min svämor och trots att jag är rädd för att misslyckas med ytterligare ett försök till barn. Vi pratade om att jag inte har panik och inte förväntar mig blödningar stup i kvarten.
När jag kom hem vilade jag en stund och sen tog jag ut hundarna på en långrunda. När jag kom hem var det dags att ta Lutinus igen. Samtidigt såg jag att makens bil rullade in på gårdsplanen med två fredagsglada ungar. Snabbt in på toaletten och ner med trosorna. Blod.
Ironiskt. Jag var så oförberedd. Blev ståendes en stund. Jag kan inte blöda nu, jag SKA vara gravid. Jag hörde hur maken och barnen invaderade hemmet och hur Lille E ropade ”Mamma, var är du stans? Var ääääär du??”. Jag stannade kvar på toaletten och grubblade. Gjorde den där undersökningen av mig själv som nog alla IVF-veteraner har gjort för att ta reda på var oönskat blod kommer ifrån. Till sist kom jag fram till att det inte kom från slidan. Jag tog Lutinus och införingsstaven kom ut vit. Klådan är borta och jag såg inga sår. Jag gick ut ur badrummet och hälsade på familjen, med ångesten som en skugga över axeln. Är det över nu? Var detta startskottet på en större blödning?
Vi lekte en stund med Brio-tågbanan. Jag och maken kramades och delade oron. Efter ett par timmar, innan middagen kollade jag igen. Vitt.
Nu, ytterligare några timmar senare, drar jag slutsatsen att blodet kom från små sprickor som inte syns efter klådan som Lutinus har orsakat. Promenaden gjorde att jag började blöda av friktion trots att jag inte kände något. Nu svider det nämligen som tusan. Som när man är torr om läpparna på vintern och får sprickor, fast i underlivet.
I’m safe. Tillbaka i väntrummet där det finns hopp och möjlighet till graviditet. Skönt! Det är inte över än!
Symtom idag; konstig smak i munnen -typ metall, fortfarande ömma bröst, inser att jag haft extrema mardrömmar två nätter i rad (jag har haft det alla fyra gånger jag varit gravid, innan BIM. Och jag brukar aldrig ha mardrömmar), kvällstrött. Ingen molvärk alls.
Tack Sofia!
Åh vad obehagligt, förstår att du blev livrädd ett tag. Skönt att det inte verkar vara någon fara. Tänker också att eftersom ni satte in två kan det komma en blödning trots att en klarar sig. Hoppas och tror att det kommer gå bra för er! Själv är jag nu i vecka 6, 7 på måndag. Mår så illa så jag är sängliggande mest. Det positiva med det är att jag inte orkar vara rädd för missfall längre