En erfarenhet rikare är jag, hysteroskopin är över och jag kan sluta googla Hysterskopi Smärta Ont? Hur känns Hysteroskopi? och så vidare, utan att få något svar. Varför finns det inget svar där ute? Är det så oviktigt?
Jag var nervös idag, jag hade verkligen ingen aning om vad jag hade att vänta. Läkaren och hans sköterska var super snälla. Synd bara att deras väntrum var samma som Curas MVC och att gravida kvinnor gick i paradtåg med växande magar i olika storlekar förbi oss in i olika undersökningsrum. Men vi var där för att vända ut och in på min tomma livmoder och söka en förklaring till varför fyra missfall kommit ur den.
Läkaren förklarade för oss att man kan känna obehag, smärta och illamående, men att det är hanterbart. Han sa att jag som varit med om alla moment inom IVF inte behövde vara orolig.
Hans rum var uppdelat i mottagningsdel och undersökningsrum, med en skiljevägg emellan. Jag och maken hade pratat om innan att jag inte ville att han skulle se, men att jag ändå ville ha honom där om jag behövde stöd att stå ut. Så han fick vänta i mottagningsrummet.
Undersökningen började med en vanlig gynundersökning och VUL. Han konstaterade att jag nyss haft ägglossning, men det visste jag redan och kunde berätta att det var igår eftermiddag. Jag ville inte säga mellan 16-17 för då hade han väl (likt andra läkare) inte trott mig.
Efter undersökningen gjordes allt sterilt med duk över min mage och framtagande av instrument. Det tog tid. Lång tid. Undertiden låg jag där med benen i vädret och kände mig väldigt utelämnad. Jag funderar fortfarande över varför inte detta gjorts i förväg… Maskinen hade varit på service under påsken och skulle nu ställas in. Och där låg jag. Till sist var allt klart, jag uppskattar att det tog 20 minuter. Det är lång tid i en gynstol. Därefter lades bedövning. Jag kunde känna fyra stick i livmoderhalsen, ungefär som bedövningen inför ett äggplock. Något stick var mer smärtsamt och jag svor till. Bedövningen verkade snabbt och läkaren frågade då och då om det gjorde ont, men jag kände inget alls. Han förklarade sedan att han varit inne med ett instrument och vidgat livmoderhalsen, jag hade en väldigt lätt passage till livmodern.
Därefter började själva hysterskopin. Jag hade en tv-skärm ovanför mig i taket och kunde se vad som hände. Innan instrumentet var infört råkade jag se mig själv i en väldigt osmickrande vinkel. Blundade, skämdes och väntade tills jag kände att de påbörjat innan jag öppnade ögonen igen. Påmindes om när jag syddes efter Lille E: förlossning och jag råkade se spegelbilden av mitt trasiga underliv i barnmorskans glasögon. Flashback.
Läkaren sa ”Här kan du se slidan.” och jag öppnade ögonen. Vill jag verkligen se min slida från insidan? Borde jag titta? I en sekund kände jag enorm tacksamhet att jag bett maken vänta utanför. Sedan gick han upp till livmoderhalsen och jag såg de fina flimmerhåren som jag läst att spermierna ska ta sig igenom och förbi. Jag blödde en hel del efter intrumentet som vidgat. Under hysteroskopin sköljdes hela tiden vävnaderna med vatten, tyvärr iskallt, som samlades upp i en plastpåse under min rumpa. Det gjorde ont, men det var hanterbart som utlovat. Smärtan var som mensvärk, rejäla kramper.
Framsidan av livmodern såg ut som ovansidan av min hand, slät och hudfärgad. Någonstans såg man ett litet blodkärl. Han visade utgångarna från båda äggledarna, som sugrör ut. Ganska stora hål, jag trodde inte att man skulle kunna se dem så tydligt! Baksidan av livmodern var lite mer rynkig, lite som brännskadad hud. Men allt var helt normalt. Inga ärr, inga sammanväxningar och inga polyper. Helt normalt. Det var snabbt över. Allt som allt låg jag i gynstolen i 40 minuter.
Efter att jag klätt på mig och skulle gå ut till maken så såg jag att det satt en stor tv-skärm på väggen bakom gynstolen, skärmen var fullt synlig från mottagningsrummet. Jag blev helt kall inombords och enormt generad. Jag gick ut till maken och sa ”Såg du? Tittade du på skärmen?” varpå han svarade ”Ja, jag såg! Det såg ju fint ut!”. Jag hade haft en liten gnutta hopp att han skulle svara ”Nej, jag tittade bort/Nej, jag läste på facebook/Nej, jag kollade på bilarna på gatan utanför.” Nu ville jag sjunka genom jorden. Gräva ner mig nånstans. Rymma. Aldrig mer ha sex. Vira in mig i flera lager kläder och aldrig mer klä av mig. En känsla av att något är förstört som aldrig kan bli ogjort. Jag har aldrig känt mig så generad.
Jag hann väsa till honom att jag ju inte ville att han skulle titta, att jag varit så noga med att förklara det, men han såg oförstående och förvånad ut. Läkaren kom strax därefter in och berättade igen att allt var normalt och att det här säkerligen kommer att gå bra. Det är bra att det inte fanns något fel, sa han. Jag kämpar med att känna likadant. Jag fick recept på antibiotika för säkerhetsskull ifall jag skulle få tecken på infektion, det vill säga feber och värk. Han berättade också att det finns forskning som visar att chanserna för graviditet ökar efter en hysteroskopi då retningen i livmodern tydligen är positiv. Sen tackade vi för oss och åkte till våra jobb.
Jag satt en stund i bilen efteråt under tystnad och försökte definiera mina känslor inför detta. Jag lyckades inte, jag försöker ännu. Jag kan inte riktigt förklara det än. Men jag känner mig liten och utelämnad. Är jag pryd? Är jag känslig? Jag vet inte, må så vara i så fall. Men min kvinnlighet och känsla av intimitet har fått sig en rejäl törn. Den var redan innan naggad i kanten, nu känner jag mig överkörd. Jag undrar hur jag ska kunna hämta tillbaka och läka mentalt. Jag som kan bli generad över att maken råkar komma in i badrummet när jag är naken och oförberedd. Nu var jag naken på ett totalt utelämnande sätt, och helt omedveten om att han såg. Det var emot min vilja. Nu har min kropp inga hemligheter kvar. Nu finns det verkligen inget heligt kvar.
Jag har ingen insida. Allt är utelämnat.
