Med näbbar och klor…

Jag vill så gärna att du ska förstå, det som jag knappt förstår själv -hur jag känner nu när du är gravid.

Det måste varit svårt för dig att berätta nyheten för just mig, men jag är så glad att du vågade göra det ändå och att du ger mig förtroendet att veta din hemlighet. Jag känner mig stolt över både dig och mig, på en och samma gång.

Jag är innerligt glad för din skull, och jag menar det. Tanken på att du är gravid är lätt och ljuvlig, på så många sätt. Framförallt är jag gladast över att du aldrig kommer gå igenom barnlängtansproblemen. Jag vill att du ska slippa det. Jag är glad att du blev gravid snabbt!

Men glädjen för dig sätter mitt eget liv i ett så märkligt perspektiv. Det blir svårare att låtsas som att det jag och maken går igenom är ”normalt”. Omedvetet försöker jag låtsas att vårt liv är ganska normalt och vanligt, att ”många andra har det värre”. Det blir lite lättare att kämpa då. Och just i den sekunden jag inser att du är gravid så förstår jag också att vår kamp är så enormt stor. Det är då det blir jobbigt för mig. Ibland kan man först se saker för vad de är när de kommer i ett perspektiv igenom jämförelse med något annat. Som den där vita väggen som är vit enda tills någon sätter upp ett kritvitt ark och man inser att väggen är smutsigt grå. Så blir mitt liv just i jämförelse.

Att du är gravid innebär också att min egen vilja och önskan att bli gravid ökar ännu mer. Jag som inte trodde att jag kunde vilja mer. Men jag vill ju så gärna dela detta med dig. Tänk OM vi kunde vara gravida samtidigt, och få barn i samma ålder. Tänk OM! Och med ens har min insats ökat ännu mer. Jag har ännu mer att förlora. Jag blir räddare. Jag har förlorat förut. Två gånger det senaste året har jag blivit gravid samtidigt som nära vänner. Den ena har fått sitt barn och den andra är mitt i graviditeten. Men jag är ogravid. Jag är rädd att det ska hända igen. Att din mage ska påminna mig om var jag hade varit om jag fick behålla mitt barn.

I rädslan ingår inte bara att inte bli gravid, eller att få missfall, utan också rädsla för att jag inte kommer att klara av att fortsätta att vara en bra vän. En sådan vän som du så väl förtjänar. Fina, fina du. Du som jag så gärna vill ta hand om på bästa sätt. Du som betyder så mycket för mig. Jag vet att jag har misslyckats förut och inte orkat med att se och lyssna på vänner som har den där runda, vackra magen, som jag så himla gärna vill ha. Och jag vet att jag börjar undvika dem, trots att jag egentligen längtar innerligt efter just dem. Jag vill inte bli så mot dig. Det gör bara så ont ibland, och därför vet jag att risken är stor att vi ändå hamnar där. Att jag sviker dig och slutar ringa, slutar anförtro dig med alla små bekymmer. Jag är rädd för att förlora dig.

När jag fick ditt sms med en bild på ditt graviditetstest blev jag först skräckslagen och det skäms jag över. Jag är så rädd för alla typer av graviditetstest, både negativa och positiva. Det är som att visa en handgranat för en krigsskadad. Jag ser bara katastrofer. Missfall. Och jag hann tänka ”Nej, nu kommer hon också drabbas.”. Jag skäms. Jag vill inte tänka så när du meddelar mig en så fin nyhet. Jag vill inte vara den som målar fan på väggen. Och när jag skäms över jag inte kan glädjas med dig direkt och tro det bästa, på samma sätt som jag behandlar mig själv när jag plussar, så inser jag också att jag inte längre heller lyckas vara min egen vän.

Jag är så himla glad. Men jag är också så himla rädd och ledsen. Jag önskar att jag kunde känna annorlunda och vara ”bättre” än den jag är. Jag kan inte lova dig någonting om hur jag kommer att vara medan du är gravid, men jag lovar att göra mitt allra bästa. Jag vill alltid vara din vän. Om jag hamnar efter, tampar tempot och försvinner ur sikte så vänta på mig. Jag finns bakom dig hela tiden och en dag orkar jag komma igen och finnas vid din sida.

Jag tycker så mycket om dig, och önskar dig det bästa av det bästa i alla världar.

Kraaaam