Med näbbar och klor…

Jag vill berätta min story om min andra kamp här också. Inte bara ivferna. Då och då ska jag försöka ta mig tid till att berätta om mitt krig för att få amma min pojke när alla läkare ville att jag skulle sluta. Efterhand kommer jag att kunna fylla på historien och kanske kan det hjälpa någon och ge stödet att våga kämpa för sin amning även när ett bröst checkar ut och går under.

Jag opererades för en cysta i mitt högra bröst 2004. Då var jag 23 år. Cystan var ganska stor, 4,5 cm i diameter. Läkaren var väldigt noga med att fråga om jag verkligen ville ta ut den, och påpekade att det skulle bli ett ärr. Jag förstod aldrig frågan. Menade hon att jag skulle ha kvar den stora knölen i bröstet för att slippa ha ett ärr på huden? För mig var det inget alternativ. Läkaren valde att lägga snittet längs med kanten på vårtgården och drog ut cystaN därigenom. Efter ett par år syntes inte ärret alls och jag tänkte sällan på det. Ingen hade sagt något om att det skulle finnas ärr på insidan också. Hade läkaren nämnt det och diskuterat alternativ med mig så hade jag aldrig valt något som kunde riskera framtida amning. Jag var bara 23 år, men jag hade redan längtat efter barn i 6 år. Jag hade hellre haft ett stort ärr rakt över bröstet än att riskera att förstöra mjölkgångar till bröstvårtan. Men jag fick aldrig någon information om ärr på insidan.

När min son var tre veckor gammal hade jag redan haft två rejäla mjölkstockningar på högerbröst. Visst gjorde det ont, precis så som jag hört det skulle göra. Men den tredje mjölkstockningen blev värre. Bröstet skiftade färg och blev mörkrött i flammor upp en bra bit ovanför bröstvårtan. Efter tre dagar fick jag en tid till vårdcentralen, det var fredag. Läkaren sa att det inte fick bli värre. Jag fick antibiotika och uppmanades att åka in akut om jag blev sämre. När jag kom hem ritade jag med en penna längs med gränsen där rodnaden gick. På kvällen hade den flyttat sig ett par centimeter över strecket och jag fick 40 graders feber. Vi åkte in akut till KK i Lund. När vi kom dit fanns där ingen bemanning. Akuten var stängd, trots att vi nyss talat med dem i telefon och anmält att vi skulle komma. Vi ringde på hos förlossningen och fick beskedet att akuten var stängd eftersom det enda närvarande läkaren genomförde ett kejsarsnitt. Vi blev hänvisade till att sitta i entrén, det vill säga förlängningen till hisshallen. Det var i början av december och snöstorm ute. I entrén var det 15 grader varmt, och där fick vi sitta i flera timmar med vår nyfödda bebis, samtidigt som jag var så otroligt sjuk. När lille E började skrika och behövde amma gav vi upp. Förlossningen var snälla och lät oss sitta i deras entré istället, den var uppvärmd. det gjorde så vansinnigt ont att amma, jag grät så snoret rann och tårarna sprutade varje gång. C fick hålla i lille E eftersom mina armar blev för svaga att hålla honom på plats när det gjorde så ont.

Vid tvåtiden på natten fick vi träffa en läkare som tog en snabb titt på mitt bröst och resultatet från en sänka. Hon garanterade att det bara var en mjölkstockning, inte en böld, för det kunde hon se. Så sa hon. Hon lade till att min sänka var något förhöjd. Två dygn senare, två timmar innan jag skulle akutopereras för en stor böld i bröstet fick jag reda på att min sänka den där fredagskvällen varit 140. Normalvärde är under 10. Det här är bara en av många anledningar till att jag avskyr kvinnokliniken i Lund. Det kommer mera….