Med näbbar och klor…

Det var bara så otroligt idag. Så fantastiskt, och så svårt att verkligen förstå. Att vi nu är två av dem som det gått bra för.

Vi lämnade Lille E hos sin farfar och åkte till lasarettet i Lund i god tid. Vi hade tur och fick direkt en parkering utanför KK, vilket kändes som ett under då det hällregnade och ingen av oss hade tagit med oss jacka. Vid parkeringsautomaten fick maken en biljett av en ängel som blivit klar tidigare än tänkt. Vi var i väntrummet på tredje våningen 25 minuter innan vår bokade tid. Jag var så otroligt nervös att magen ballade ur och jag fick låsa in mig på toaletten en stund. Därefter försökte jag läsa allt från modetidningar till husannonser utan att kunna koncentrera mig på något. Händerna skakade och benen hoppade. Till sist blev klockan 11.30. Varje gång vi hörde steg i korridorerna kramade vi varandras händer extra hårt och spände oss som fiolsträngar. Efter sammanlagt 50 olidliga minuter kom en rar barnmorska ut och ropade upp mitt namn. Väl inne på hennes rum berättade jag direkt att vi var otroligt nervösa och drog hela vår smärtsamma historik i en mening. ”Vi har haft tre missfall och ett MA.”. Jag bad henne säga till så fort hon kunde se om den levde eller inte, hon lovade att göra sitt bästa.

Jag blundade hårt när hon började, sen kikade jag och såg vår bebis rygg, den låg så stilla. Ett par sekunder senare sa hon ”… Och där har vi ju hjärtat som slår så fint!”. Jag började gråta direkt och precis samtidigt började den lilla studsa runt i magen, rulla runt och sparka. Det var fantastiskt. Så otroligt mycket hade hänt på två veckor. Benen och armarna var så långa, näsan syntes och den rörde på huvudet, gapade och vinkade. Jag minns ju att det var såhär i vecka 13 med Lille E också men dethär var svårare att verkligen ta till sig. Kanske på grund av all oro och vetskapen om hur det känns när det går fel.

Barnmorskan hade sjå med att få bra bilder till mätningen. Bebisen vred hela tiden ansiktet mot ”kameran” eller så hamnade navelsträngen i vägen. Efter en lång stund tog vi en paus, jag beordrades att gå upp och röra på mig och gå och kissa. Därefter gick det bättre. Hon sa att hon kunde se att nackspalten skulle ge bra värden, den såg normal ut. Efter att hon lagt in mätvärdena och gjort beräkningen med blodproven så sa hon att det såg riktigt bra ut. För de värsta trisomierna (13 och 18) fick vi mindre risk än 1 på 20 000 och för downs syndrom fick vi 1 på 4041.

Vi fick med oss tre bilder därifrån och gick tillbaka till bilen med lätta steg. Med oss hem till svärfar och Lille E köpte vi smörgåstårta och glass. ”För att livet från och med nu ska vara som att glida på en räkmacka.”, som maken sa.

Jag är så oerhört glad och lycklig, men också omtumlad och trött. Oro och ängslan som varit med mig sedan i september börjar släppa. Det verkar som att jag, trots alla motgångar, kommer att få bli tvåbarnsmamma. Lille E ska få ett syskon. Det är så oerhört stort! Och den där lille krabaten i min mage är min, och den lever i vecka 13! Nu kan jag berätta, om jag vill, för alla som vill lyssna att jag är gravid. På riktigt. Det kommer ta flera dagar att smälta detta och verkligen börja förstå. Låta försvarsmurarna ränna….

Beräknat förlossningsdatum 22/1-16<3