Med näbbar och klor…

Det regnade hysteriskt igår, precis som det gjorde den dagen vi var på KUB-ultraljud. Skillanden var att jag mindes att ta med paraply igår och att vi nu undvek att komma dit alldeles för tidigt. Natten till igår sov jag 11 timmar men försov mig ändå. Jag reagerar så när jag är mer nervös än jag orkar hantera. När stormen Gudrun härjade som värst satt jag fast på en drivande finlandsfärja ute på Östersjön. Den krängde så häftigt att vi trodde att den skulle tippa över i varje våg. När vi gick upp till informationen använde vi armarna mer än benen för att ta oss fram längs med väggarna. Till sist gick jag och lade mig och sov mig igenom hela stormen. Trots att huvudet och fötterna ömsom dunkade i mot hyttens kortsidor så sov jag hela natten. Känslomässigt var natten till igår densamma.

På väg till sjukhuset var jag orolig. Jag hade inte känt bebisen röra sig på hela förmiddagen. Men så i bilen kom plötsligt en rejäl spark mitt på magen och hela min kropp fylldes med glädje. Den har överlevt till RUL:et. Strax därefter spelades ”Simply the best” på radion. En låt som påminner mig så mycket om graviditeten med Lille E, när den låten förföljde mig och blev min och E:s signaturmelodi. Jag sjöng högt i bilen och kände hur nervositeten minskade för varje kilometer.

Vi kom in i undersökningsrummen efter en kvart. Barnmorskan var oerhört korrekt, men inte särskilt empatisk eller trivsam att umgås med. Så fort jag fick se den lille så uppfylldes jag totalt av kärlek. Kroppen bubblade av sockerdricka. Allt det jag hållit emot, allt skydd, murarna bara försvann. Då blev jag mamma igen, just i den sekunden. Undersökningen gick bra, varje kroppsdel undersöktes och fick godkänt. Och en kroppsdel hann vi se, en liten snopp! En otrolig glädje! Lille E får sin Lillebror, som vi redan pratat om i fyra månader. Jag hade det på känn hela tiden, men har ändå försökt hålla mig öppen för att det kunde vara en tjej. Önskat mig ibland. Innan har jag ofta önskat mig en dotter. Men nu var det som att jag redan var så inställd på en pojke till. En dotter kändes inte alls viktigt längre. Bara ett barn.

Vi fick med oss åtta bilder hem, av varierande kvalitet. På några ser man honom helt perfekt och han är sin storebror upp i dagen. Plutande överläpp och söt liten haka. Vi fick en bild på hans lilla hand med en ”tumme upp” och en bild på hans små fotsulor.

Vi unnade oss en fika på Espresso House utan barn efter undersökningen och satt där tillsammans, häpna och hänförda. Maken såg precis ut som efter RULet med lille E. ”En grabb… Det blir alltså en grabb!!” Sa han om och om igen med en förälskad blick. Precis som för tre år sen. När vi lugnat oss lite gick vi för att leta efter små bebiskläder till BB. Äntligen! Men som alltid, när man väl ska shoppa efter att ha väntat länge, så var det otroligt urplockat. Vi hittade inget fint i små storlekar. Till sist gick vi in i den butik jag egentligen gillar minst, polarn och pyret. Och där hittade vi så mycket fint att det inte gick att välja! Tre set stod maken med i händerna efter 10 minuter i butiken. ”Gå nu så betalar jag!” sa han. ”Är du tokig! Vi kan ju inte köpa allt! Det är ju hur mycket pengar som helst!!” menade jag. Vi har levt IVF-snålt så länge nu att jag verkligen kan få ångest av impulsköp trots att jag inte längre behöver känna så. Maken stod på sig och betalade med mig flåsandes i nacken:-) När vi sen satt i bilen med små, små kläder till vår andra son så var det värt varenda krona. Och då menar jag IVF-pengarna också. Runt 120 000 kronor. Minst. Värt varenda tår.

På kvällen åt vi sushi och firade Lillebror. M började gråta när hon fick reda på att det inte var en lillasyster och Lille E tittade på oss med ett frågande uttryck, ”Ja, det är en pojke… Min lillebror”. Vad är det för nyhet liksom? Det visste han ju redan.

Jag njuter ännu mer av rörelserna nu. Nu känns det som att jag känner honom, jag förstår att han är min. Fina lilla lillebror!!<3