Vill så gärna skriva här ofta. Jag har så mycket att berätta och tänka högt om. Men jag är så jädra trött. När jag väl har lugn och ro runt omkring mig så orkar jag bara vara ifred.
I vecka 24 var mitt blodvärde inte så bra. Jag blev tvungen att börja med järntabletter, vilka jag sedan lång tid tillbaka inte tål. Min mage ballar ur totalt när jag äter järn. Men barnmorskan var tydlig med att det inte är bra för bebisen heller när blodvärdet är för lågt, det fanns inga alternativ. Jag åt järnet ca 2 av 3 dagar på rullande schema. Om jag skulle göra något viktigt dagen efter var jag tvungen att låta bli eftersom jag blir väldigt beroende av toaletten. Samtidigt åt jag lax, spenat och annat järnrikt på löpande band. Varje gång jag kände för att ge upp tänkte jag på hur bra det skulle kännas att komma till barnmorskan och få reda på mitt nya blodvärde. Det blev inte roligt alls. I vecka 28 hade det sjunkit ett par enheter till, till 109. Nu tar jag två järntabletter om dagen. Det går ändå hyfsat med magen än så länge, men det är lite jobbigt vissa dagar när jag måste till toaletten stup i kvarten. Alla säger att de blir förstoppade av järn, jag får diarré. Pest eller kolera. Nu tar jag också b12 och hoppas att det ska hjälpa till med upptaget av järnet. Det skulle vara skönt att slippa vara så trött hela tiden.
För en månad sen började jag också med akupunktur mot foglossningen. Jag hade inga stora förhoppningar men ville testa, och det ångrar jag inte! Nu kan jag gå och stå de flesta dagar utan större problem. Jag kan åtminstone stå upp i fem minuter, om jag tex stöter ihop med någon och kallpratar en stund. Och jag kan göra lite ärenden, laga mat och vika lite tvätt. Någon gång i veckan unnar jag mig också en promenad med hundarna, men då kör jag ut med bilen och går först och ena hållet, tillbaka, och sen åt andra hållet, så att jag inte kommer för långt ifrån bilen. Både pga foglossningen och pga magens instabilitet. Jag är ändå glad över att det verkar som att jag kommer klara av att fortsätta arbeta 75% ett tag till.
Magen början bli stor, det är overkligt. Jag såg mig själv i ett skyltfönster idag och blev förvånad. Tänk att det fortfarande kan kännas så overkligt. Lillebror buffar runt där inne för jämnan, jag känner honom, pratar med honom och älskar honom, samtidigt som jag har svårt att förstå att JAG är gravid. Det där kriget för att komma hit bearbetar jag fortfarande. Är det verkligen över för den här gången? Så obegripligt.
Det märks också skillnad på ekonomin. Vi gick direkt från föräldraledighet in i IVF-världen och har därför vänt på kronorna i flera år. Samtidigt som vi börjat inse att inga kliniker fakturerar oss tiotusentalskronor längre så har vi startat projekt i huset. I somras blev det en uteplats, i september renoverade vi vårt sovrum och köpte lite nya möbler. Nu håller vi på med köket. De gamla luckorna är lackerade och perfekt vita, stommarna är målade. Nu är golvet och bänkskivan kvar. Jag känner mig så lyckligt lottad. Att vi liksom kan prioritera själva. Efter köket blir det inga fler projekt. Sen ska vi lägga fokus på julen bara. Även om maken genomfört projekten, jag har bara tapetseringsansvaret, så har det inneburit att jag fått vara mer med Lille E och han tar ganska mycket av min fysiska ork. Att bråka med honom om påklädning kan göra så ont i min kropp att jag får hålla tillbaka tårarna. Det är lättare att gå 3 kilometer än att, mot hans vilja, sätta på honom skorna. Det blir små ryck, knuffar, drag i bäckenet som lavinartat sätter igång smärtreaktioner.
Samtidigt bevittnar vi situationen i världen och i Sverige och har på allvar börjat prata om att bli familjehem. Idag hade vi första kontakten med kommunen. Det är inte aktuellt förrän Lillebror är lite större, men det är lika bra att börja fundera nu. Alla dessa barn utan föräldrar. Och alla föräldrar utan barn <3
Heja dig, Lina!! Det måste vara så himla tungt! Hoppas att du fortfarande mår ok! Smärtor nedåt behöver du inte vara bekymrad över. När förlossningen startar så vet du. Det är som rejäl mensvärk och ryggont samtidigt:-) kram
Ja, ett himla pustande är det iaf att ta sig runt här hemma. Lite obehagligt ställe att ha ont på också. Jag vet ju inte hur det känns när förlossningen sätter igång så smärtor neråt underlivet gör en ju lite skraj och att man känner efter ännu mer.
Har som tur är ingen svullnad eller viktökning någon annanstans på kroppen än, men den stora magen är ju otymplig nog. 
Är sjukskriven sedan drygt en månad, vilket är skönt. Dagarna går mest ut på att överleva och försöka förstå att vi snart har två gulliga bebisar här! Den känns fortfarande lite overkligt på något sätt.
Mitt SF-mått var 35 cm för en vecka sedan!
Inte konstigt att ditt blodvärde är ännu lägre! Men tråkigt, jag förstår dig! Hur stor är ditt mage nu i SF-mått? Min är 29 cm.
Foglossningen i blygden är svårast att smärtlindra och göra något åt, tycker jag. Det enda som gäller är att till varje pris hålla ihop knäna i alla rörelser. Ibland är det ju väldigt svårt iom att man heller inte har några magmuskler, som när man ska upp ur soffan tex. Ibland flyttar jag mina ben med händerna då för att slippa slitningar i blygden. Fast det känns ju väldigt udda. Samma sak när man ska ur bilen och så. Jobbar du fortfarande?
Tack Carolina! Boven i dramat här är nog delvis att jag inte äter kött, det har jag inte gjort på 20 år så det skulle vara svårt att börja nu. Dessutom blev jag utredd en gång när mitt blodvärde och B12 var väldigt lågt och då kom man fram till att jag har väldigt dåligt med enzymer för att ta upp både järn och b12. Jag ligger inom normalvatiationen men precis i undre kanten. Förra gången jag hamnade så här lågt var när jag tränade väldigt hårt. Gissar att graviditet belastar på liknande sätt.
Samma här med järnet. Så jäkla jobbigt! Mitt hb är på 100 nu och jag känner mig lite stressad med att hinna få upp det innan bebisarna kommer. De kan ju komma plötsligt när som helst ju! Har tagit prover för att se om jag behöver B12 och folsyra som komplement. Känns ju trist att tvinga i sig järntabletter om man ändå inte tar upp nåt. Usch, ständigt denna oro för alla möjliga saker.
Har också fått foglossning men bara mitt fram, över blygdbenet typ. Kan knappt gå ibland men som tur är kan det gå över lika fort som det kom vissa dagar. Annars är det en riktig plåga. Har inte tid hos en sjukgymnast förrän nästnästa vecka. Suck. Har du några tips på lindring?
Ett tips, försök att komma över viltkött, speciellt älg höjer blodvärdet fantastiskt bra!
Må gott!