Med näbbar och klor…

Jag tog fram min graviddagbok från 2012 när jag väntade Lille E häromdan. Kunde konstatera att jag kände exakt likadant i vecka 38 då som nu, det vill säga förvärkar om kvällarna och nätterna som gör ont, rejält tryck nedåt med värk i blygden och oändliga halsbrännor. Lille Es förlossning satte igång i vecka 39 med att slemproppen gick på dag 38+2. Det var en fredagkväll. Hela helgen hade jag förvärkar till och från. När jag kom till min barnmorska på måndagen var jag så less på det att jag bröt ihop och grät. Hon gjorde en hinnsvepning, och på natten till tisdagen blev värkarna regelbundna. Det dröjde dock till onsdagen innan E föddes, kl 15.42, vilket då var dag 39+0.

Jag fick träffa en läkare från KK i Lund för en tid sedan för att prata om medicineringen av Innohepen och om min oro för amningen. Jag fick en allvarlig bröstinfektion med E, som tog sex månader av behandlingar för att bli av med. Jag helammade E med ett bröst. Enligt läkaren är risken för att det ska hända igen väldigt liten, och inte förhöjd. Jag var rädd att jag kanske hade någon typ av ärrvävnad i bröstet, men det trodde hon inte. Med innohepen så sa hon att jag ska sluta ta den när jag fått förvärkar eftersom det är ett bra tecken hos omföderskor att förlossningen är nära. Dr O säger att jag ska ta sprutorna fram till förlossningen. Nu vet jag inte vem jag ska lita på… Enligt KK-läkaren så finns det inga risker med att sluta med dem. Men jag tänker att hela användandet av innohep mot missfall ju är på forskningsnivå fortfarande, så hur kan hon veta det? Jag har alltså fortsatt att spruta, och nu har jag ju haft onda förvärkar i två veckor så något bra tecken på att ”det snart är dags för förlossning” var det inte heller. Hon sa i alla fall att Innohepen inte påverkar mina möjligheter att få epidural, om jag vill ha det, och att det inte ökar blödningsrisken. Så jag fortsätter att spruta. Varje gång jag tar fram sprutan så hoppas jag att det inte är många kvar.

Innohep i graviditet

Enligt min barnmorska så är det ganska stor chans att denna förlossningen kommer igång i samma tidsintervall som den förra, på grund av att den startade med värkar. Det kan vara så att det är min kropps mönster. Jag hoppas att det är så. För det börjar bli väldigt tungt nu. Det känns som att det inte får plats mer därinne, han känns stor.  Jag vet att man glömmer bort hur otroligt obekvämt det är att vara höggravid efteråt. Jag har nog romatiserat det och mest kommit ihåg rörelserna, längtat efter det och drömt tillbaka. Men i verkligeheten så finns det liksom inget sätt att vara bekväm i sin egen kropp. Man får inte luft ordentligt, det går inte att sitta eller ligga ner beskvämt. Alla rörelser blir tunga och klumpiga. Att inte ha foglossning är min stora glädje, för jag kan ju trots allt röra mig! Jag kan fortfarande gå! Det är underbart att komma ut, och så skönt att kunna fixa ärenden och fortfarande vara självgående.

Men tålamodet är inte vad det brukar, och förmågan att vara en pedagogisk mamma har minskat drastiskt. Jag är inte den tjatiga typen i vanliga fall. Jag väljer mina strider. Avskyr föräldrar som sitter på håll och gapar på sina barn, och låter deras namn blir till uttjatade mantran. När jag tillrättavisar vill jag helst ha både kroppskontakt och ögonkontakt med E. Jag är i princip alltid helt lugn, blir extremt sällan upprörd. Men nu…. suck. E är ju smart, han har insett att jag är steget efter honom fysiskt. Nu är jag den där tjatiga morsan som på håll gastar Kom ner från trappen!, Jo, du ska visst borsta tänderna!, släpp katten!, du får inte kasta leksakerna omkring dig, om du inte kommer nu så stannar vi hemma…! Och så vidare. Jag blir så otroligt trött på mig själv! Och på min tunga kropp. Igår tog det mig 80 minuter att komma iväg med Lille E och hundarna på en tur. Han vägrade i princip allt, och svarade på alla tilltal med Nej! eller va? trots att han egentligen ville komma ut och leka i snön som fallit under natten. En extrem känsla av frustration tar över i de situationerna. Man vill bara lägga sig ner på hallgolvet och gråta. Men det hade ju inte hjälpt. När vi till sist var ute i solen och drack varm choklad i snön så kände jag mig väldigt nöjd och stolt över att jag inte gett upp och inte heller tappat humöret. Men det är inte lätt. Och ja, jag känner mig ofta som en sämre mamma nu. Jag hoppas att det inte blir ännu värre när Lillebror är ute…