Med näbbar och klor…

Livet har rullat på i ett fasligt tempo sedan sist jag bloggade. Det har varit en ganska dyster vår med mycket konflikter kring min bonusdotter, det vill säga mellan min make och mitt ”bonusex”. Det är slititgt och väldigt påfrestande. Det känns som att hur vi än gör så blir det jobbigt i perioder. I den bästa av världar hade vi i hittat ett förhållningssätt till situationen, men det är svårt. Att vända andra kinden till… visar bara att Jesus (om han nu fanns) inte hade att göra med bonusex. Det funkar inte så bra. Men vi får väl fortsätta med det ett tag till, i brist på annat.

Annars har vi nu kommit in i en frisk period i alla fall! Peppar, peppar! Lille E har varit frisk i en månad. Det är helt otroligt! Han är glad och pigg varje dag. Orden bubblar ur honom. Han sätter ord på allt han ser, och det är fantastiskt att bara lyssna på honom. Oftast blir det rätt med ibland väldigt fel och roligt! Ingenting är längre lika tufft i livet nu när han finns!

Vi är igång igen, IVF nummer 5. Syskonförsök nummer 2. Jag har tänk skriva här sedan den första behandlingsdagen, fredagen den 23 maj. Men samtidigt har det varit så skönt att föröska förneka att karusellen är igång igen. Det blir tillräckligt med väntan och undran ändå i slutet! Men så idag har ag varit på Nordic och räknat äggblåsor, och då blir det väldigt verkligt. Det såg väldigt bra ut! Jag hade 15 äggblåsor som var 14-16 m.m. stora. Det är fler än jag någonsin haft. De har växt långsammare än vid andra behandlingar, och kanske beror det på antalet. Jag är alltså på behandlingsdag 8 och dag 11 i cykeln. Chanserna för långtidsodling ser mycket goda ut. Vi håller tummarna. Äggplocket blir på onsdag, vilket innebär att vi har två sprutdagar kvar med de vanliga medicinerna och sedan Ovitrellen på måndag. Jag längtar efter att bli klar med orgalutranen. JÄKLAR vad den svider! Värre än innan. Jag inbillar mig att det beror på att jag gått ner i vikt och att underhudsfettet jag hade på magen i februari då gjorde mig en tjänst. Inget gott som inte har något ont med sig, typ.

Nu hänger förväntningarna i luften. Besvikelsen över den förra omgången dröjer sig kvar som minnet av en obehaglig dröm. Det är lätt att tänka att det kommer att gå dåligt igen. Men jag har ändå en känsla i kroppen att det kommer att gå bra den här gången. Och den känslan tror jag grundas i mitt förtroende till kliniken…

Det ska gå bra denna gången. Det måste gå bra!