Idag vill jag bara citera underbara Cecilia Ekhems dikt. I barnlösas himmel står barnen på rad att möta sin längtande mamma som vandrat i sorg ifrån by, genom stad med bönen alltid densamma Låt mig få känna mitt barn mot min hud låt mig fylla mitt liv med en mening Nådde de orden en öronlös gud utan makt att bli fri sin förstening? I Barnlösas helvete går hon omkring oändligt blodröda dagar Hon öppnar sin blick och ser ingenting inget annat än väntande magar Drömmar om barnet kind emot kind bara smärtan är kvar när hon vaknar Finner sig hjälplöst fast vid den grind som stängts om det liv som hon saknar I barnlösas himmel står barnen på rad och älskar sin mamma till livet
Tack till er båda! Så glad jag blir! Mitt i smärtan är det svårt att tro att någon lyssnat. Men vi fått just de barn vi väntade på var det lätt att se att Gud fanns där och bar oss fram. Jag önskar också er den känslan.
Ja, håller med dig Susanna!! Den dikten sätter ord på allt. Den där känslan av att mina barn redan finns men att de inte får komma till mig. Att jag väntar på dem och de väntar på mig och däremellan står en Gud som saknar makt. Jag ber och jag ber, men ingen hör. Tack Cecilia Ekhem för den dikten!!
Vilken fantastisk dikt! Den summerar allt jag känner och har känt i många år nu. ”En öronlös gud”? Ja många gånger har jag undrat varför det här bara fortsätter utan slut.