Jag mår så bra nu. Oftast. Livet har kommit tillbaka och jag kan vara jag. Jag kan umgås med mig själv igen, utan att bara kämpa med sorg och oro. Hemma finns ett lugn som vi inte känt på evigheter. Vi är en helt vanlig familj nu. Ett vanligt gift och lyckligt par. Vi kramas och pussas med kärlek och glädje, inte för att trösta. Vi pratar om vanliga saker. Vi planerar att bygga en uteplats, ett riktigt svensson-trädäck. Det är som att ett krig är över, vi kan andas ut och släppa kampen.
Igår kväll var jag ute på promenad med mina hundar, precis som vanligt. Vi gick längs med en bäckravin, i ett smalt upptrampat spår genom högt gräs. Min gamla vän, 9åriga Vilding gick först, sen jag och sist lilla Wegs, som alltid går hack i häl på mig oavsett var jag är. Jag gick där och småsnackade med mina bästa vänner. Bad Vilding vänta på oss ibland och berömde Wegs när hon studsade över större växtligheter. Och plötsligt fylldes jag av den där lyckan. Lyckan och glädjen över att ha mina fina, underbara hundkompisar som jag älskar så mycket. Jag böjde mig ner och gav Wegs flera pussar på hennes söta lilla nos. Jag har haft hund sen jag var nyfödd och alltid levt med den glädjen, därför blev jag förvånad nu. Att jag har glömt hur det brukar kännas på promenaderna, mitt största fritidsintresse, min glädje. Och då insåg jag att hundarna blivit min tröst det senaste året. Promenaderna har gått från glädje till regelrätt tröst. Tankarna under mina vanliga rundor har varit fyllda av sorg och bekymmer, stegen har lättat lite på tyngden och jag har kommit hem lite tröstad och lite lättad. Men glädjen har inte funnits där på länge, inte förrän igår.
När jag kom hem kände jag mig modig och satte jag mig i soffan med en den kända boken ”Ett barn blir till” och läste om vecka 7. Tittade fascinerat på bilderna, igen. Och kunde inte låta bli att se texten ”..fortfarande finns en betydande risk för missfall.”. Och där stängdes dörren. Glädjen och Lyckan inlåst bakom lås och bom, Rädslan utsläppt i bröstet. Jag var trött och gick och lade mig tidigt. Jag orkade inte resonera med rädslan och oron igen. Så innerligt trött på dessa känslor!
Men inte ens i sömnen kan man rymma. Två gånger vaknade jag i natt av att jag drömt att blodet börjat rinna. En av gångerna hade jag mina ljusblå jeans på mig och såg en röd fläck växa längs med insidan av låret. Jag vaknade kallsvettig och var tvungen att gå upp och sätta på mig torra trosor i ett försök att inse att det inte handlade om blod på riktigt. Men känslan av drömmarna från natten sitter kvar och jag är rädd idag.
Dag 6+1. Jag är förbi alla mina tre missfall i tid, och även den dag under MA:et då jag fick en liten brun flytning som på något sätt varskodde om att det inte stod rätt till därinne. Det är sex dagar kvar till nästa ultraljud och jag undrar hur jag ska stå ut att vänta och hur jag sen ska ha modet att genomföra undersökningen. Samtidigt tänker jag att ”Om-allt-går-bra” så kanske, kanske att jag kan släppa oron om en vecka.
För det hänger liksom ihop. Ju mer lycklig och lättad jag är, desto räddare och ängsligare känner jag mig. Jag vet ju precis vad jag har att förlora.
Jag vill så gärna få fortsätta att vara en helt vanlig mamma i en vanlig familj. En människa som andas lugnt och tryggt, utan tunga suckar och djupa andetag. Jag vill ha plats i livet åt vardagsfunderingar och små, små planer. Möjlighet att bara fundera över om vi ska köpa hem pizza på fredag eller kanske till och med käka på pizzerian, ungarna tycker ju att det är spännande. Vilken storlek ska vi köpa på studsmattan, nu när det är dags att byta. Sådana saker. Små saker som alla andra lever med. Jag vill vara där helt. I vardagen, trygg och obekymrad. Orädd.
Och jag ber tyst och stilla, dygnet runt, till en Gud jag inte är säker på finns.
Käre gode Gud, låt mig få behålla det här barnet.
Hej A! Hur har det gått för dig? Har du fått svaren från Aten? Jag är så nyfiken!
Jag får 100ml ja. Det ser ut som att påsen är full, men det går att pressa in 100 ml nacl i dem. Då blir de som bollar! Det ser lite lustigt ut. Sköterskorna har haft sprutor att föra över det med.
Allt är bra här! Jag tar en dag i taget och njuter så smått av livet. Kram
Tack Susanna! Precis så är det, och så känns det. Det är mer än en graviditet, det är att få tillbaka sitt liv. Jag tror inte många andra kan förstå det vi känner. I princip alla blir ju glada över en graviditet, men för oss är det ännu mer än bara glädje. Stor kram
Vilken jobbig dröm, känner igen det där pendlandet mellan rädsla och orädsla. Jag hoppas verkligen allt fortfarande är bra och att du kan fortsätta vara en vanlig mamma i en vanlig familj. Förstår precis vad du menar med det och jag längtar också efter den känslan!
Har en fråga till dig ang IL… Du tog 100 ml eller hur, så det var 100 ml påsar? Hur blandades det med koksaltet, fanns det plats i påsen för det? För det får inte plats i mina påsar så vet inte hur jag ska göra :/
Vet inte om jag har skrivit Grattis till ert första VUL och att det går åt rätt håll! Härligt. Jag gläds med er.
Du skriver så fint om dina känslor och jag känner igen mig. När jag plussade i februari fick jag direkt en känsla av att vara tillfreds. Trots att det var tidigt och trots att mycket kunde hända kände jag mig som en ny person och som om jag fick tillbaka mig själv. Att kunna småprata med kollegor igen på ett naturligt sätt, lusten att fixa hemma eller laga mat. Att kunna tänka på vanliga saker utöver IVF. Allting gick så mycket enklare och jag har varit så rädd för att den känslan ska tas ifrån mig så som du beskriver när en negativ påminnelse ruckar på hela ens värld. Hoppas du snart hittar tillbaka till det där lugna, trygga, fina. Kram
Vilken text. Så vackert skrivet. Håller tummarna allt jag kan för er.