Igår var jag hos min psykolog för första gången på lång tid. Jag har inte träffat honom sen i april. Hela IVF:en och min sjätte graviditet har jag tagit mig igenom utan professionellt stöd. Dock inte självvalt. Jag har verkligen önskat mig hjälp, och bett om det, men psykologen har förklarat att han dels haft ont om tider och dels att de tio gånger som min remiss avsåg i princip var över. Det skulle bli lättare för honom att ge mig fler samtal om jag listade mig på hans vårdcentral, så det gjorde jag med en känsla av att bli utpressad. Men fler samtal fick jag inte.
När jag gick dit igår hade jag en känsla av att psykologen nu skulle avsluta det hela. Men han började samtalet precis som vanligt med att fråga hur jag haft det sen sist. Jag förklarade i stora drag hur jag mått, att jag verkligen kämpat och kämpar med mig själv varje minut. Jag berättade om min ångest, oro och rädsla. Paniken vid toalettbesöken. Han frågade mig hur jag hanterar det. En svår fråga att besvara. Men jag sa att jag förösker hålla mig lugn. Försöker acceptera att jag är rädd och låta bli att klandra mig själv för att min oro många gånger förstör stunder som kunde varit vackra eller roliga.
Han svarade ”Det låter som att det går bra för dig. Att du har fått den hjälp du behöver nu.”. Det blev tyst. Vad skulle jag svara? Jag kände hur tårarna började bränna och till sist inte gick att hålla tillbaka. Jag svarade ”Det känns väldigt märkligt när du säger att du tycker att det går bra för mig. Så som mitt liv ser ut nu ser det inte ut när livet går bra för mig. Du definierar det tydligen på ett annat sätt, med psykolog termer. Men jag har fortfarande ångest dagligen.”. Han svar var något om att så kommer det nog vara och det finns inget att göra. Jag förstår att ingen psykolog i världen kan trolla bort min oro. Jag fattar. Men lite stöd då och då, är det för mycket begärt? Jag behöver bara få prata med någon och ohämmat berätta om alla sjuka tankar och panikkänslor som dyker upp. Jag behöver inga förklaringar eller lösningar, bara ett hummade och mottagande.
Men det är jag inte värd. Jag är färdigbehandlad. Jag har ”fått de verktygen jag behöver för att reda ut det själv”. Tio gånger á 45 minuter för att ”behandla” IVF-karusellen, fyra missfall, en misslyckad medicinsk abort, förlusten av svärmor i ett tragisk medicinsk misstag, missfallsutredningen och vardagen i kaoset.
Han ville inte förstå. Det var som att tala med en vägg. Efter 20 minuter gav jag upp, skrev under lite papper och fyllde i ett en blankett om mitt mående där det framgick igen att mitt ”tillstånd” påverkar mitt liv i stor omfattning, att det påverkar min förmåga att utföra mitt arbete, att… Ja allt! Sen gick jag ut i bilen och tog med mig min enorma ilska hem. Det var så länge sen jag grät av ilska, med all den sorg som jag gått igenom det senaste året. Men nu är jag fan arg!!
Jävla skit vård!! Säg som det är istället -Jag ser att du mår skit, jag förstår att det är kämpigt och att du skulle må bra av mer stöd. Men vi får inte mer pengar för dig från landstinget och därför kan vi inte hjälpa dig mer.
När man lämnar dåliga besked så ska man åtminstone göra det med ärlighet. Mitt jobb går i mångt om mycket ut på att leverera jäkligt dåliga besked och ta emot både ilska och sorg till följd av det. Jag skulle aldrig nedvärdera en människa till att försöka släta över det med lite vita lögner och förminska hens känslor. Och jag är inte ens psykolog. Jag är bara en vanlig jälva medmänniska i de lägena.
Men tack, tack kära vårdcentral, landsting och psykolog. Ni lyckades tillfälligt minska min oro och rädsla genom att göra mig hederligt förbannad istället. Bra jobbat.
Tack Anna! Vilken fantastisk historia. Jag tar den med mig och tänker på dig i tuffa stunder! Kram
Hej. Först hoppas jag att allt såg fantastiskt ut på ul idag. För ett par år sen gick jag igenom en väldigt svart tid och fick träffa en kurator under utbildning. Hans praktik tog slut och jag fick höra att de tyckte jag var frisk nog att stå på egna ben, själv upplevde jag det inte så. Men jag kämpade på med de verktygen som jag hade fått och 6 månader efter avslutad kontakt så mådde jag bättre än aldrig förr, och det mesta hade jag klarat på egen hand. Vilket stärkte mig ännu mer.
Det verkar som du har kommit en bit på väg, forsätt kämpa för ditt välmående. Ge inte upp bara för att sjukvården suger, du är en fantastisk människa och förtjänar all lycka. Massor med styrkekramar
Det låter ju väldigt likt min behandling, A! Det enda som skiljer sig är Trombylen, den har inte jag!
Jag bryr mig inte så mycket över om psykologen förstår på djupet eller inte. Jag vill mest bli av med min börda och få säga mina tankar högt så att de faller på plats. I det läget är det svårt att få stöd av andra i samma sits eftersom de också har en börda. Svårt att lägga fram sina värsta tankar i det läget. En psykolog vill jag ha till att ösa ur mig det mörkaste och svåraste på, som jag inte vill belasta någon jag bryr mig om med.
Kram
Åh Helena! Jag förstår din förtvivlan. Ibland blir man överraskad av sina känslor. Det finns inte något annat att göra än att försöka vara förstående och ”förlåtande” mot sig själv. Och förbjuda allt som är kopplat till skam och skuld. Det är ju inte så att vi missunnar av elakhet, utan för att vi i det läget är så fyllda av sorg och saknad. Har din vårdcentral nekat dig remiss för samtalsstöd? Jag har valt nu att gå över till mödra och barnhälsovårdspsykologen i vår kommun, hon är gratis och väldigt varm och bra att prata med. Kolla om ni har liknande i er kommun. Det ekoniska är ju också extremt tungt.
Stor kram till dig❤️
Oj, vilken historia
Vad ska man säga. Vi förväntas ju bara klara oss igenom kris efter kris utan något som helst stöd. Jag fattar inte hur det inte kan vara krav på Ivf klinikerna att ha kuratorer kopplade till sig. Jag har nu bokat tid hos en privat kurator som kommer kosta 800 kr/timme vilket är billigt jämfört med många andra men ändå ytterligare en kostnad ovanpå alla andra pengar vi lägger ner på att försöka få ett syskon. Jag trodde att jag mådde ganska bra och hade återhämtat mig efter vårt MA men så kom min bror med besked att de ska ha barn igen, deras första är 16 månader. Jag chockades så över min reaktion. Var tvungen att ta stöd mot väggen och sen grät jag hejdlöst i nästan en timme. Kunde inte förmå mig till att säga att jag var glad för deras skull. Kände nästan hat. Insåg så att jag måste få hjälp för att klara flera försök och vad framtiden har att ge oss i motgångar! Jag tittar in hos dig varje dag och hoppas så att allt gick bra idag! Stor kram H
Min son är född 2010. Jag fick MA i v 12 (!!!) 2011, ett MF i v 6 2013, ett jättetidigt MF i v 5 efter andra IVF 2014 och så ett MA som bekräftades i v 9 efter FET nu i januari. Efter det senaste blev jag skrapad efter 5 veckor trots Cytotec. Sedan kom en mens och jag fick kolla livmodern med koksalt och ultraljud och lämna en massa blodprov, allt ua. Sedan blev jag gravid!
Jag förstår att du vill ha samtalen då… Men just det att ingen annan förstår. Min egen erfarenhet av psykologer är att de inte heller förstår så tycker inte alls det ger mig något… Blir bara irriterad. För mig har det mer hjälpt att skriva med folk i liknande situationer på nätet. Men vi är så klart alla olika!
i vilket fall är det så fruktansvärt dåligt när man blir nekad!! 
Jag har bara fått behandlingsplan för försöken än, IL runt äl 100+100 nacl, pred 10 mg från cd 6 och öka till 15 mg från äl, trombyl och 1 fragmin från 5 dgr efter äl. Skillnaden att jag nog ska fortsätta med pred i graviditet och IL kan variera hur ofta och mängd utifrån blodprover jag kommer ta under graviditet. Men det borde bli nåt liknande. Jag tror på detta
kram
Hej igen A! Vilken bra plan! Vilka doser har du fått? Jag gick på 15 mg kortison till plusset och sedan trappade jag ner successivt. Trombyl tar jag inte. Innohep en spruta om dagen och IL var tredje vecka till vecka 11.
Jag tycker att oron minskar när man även har ”avlastande” samtal med psykolog, där man får berätta om särskilt jobbiga händelser, tankar och känslor. Bara att någon oberoende och opartisk lyssnar. När jag pratar med min make så spär jag bara på hans oro och tvärtom, det funkar liksom inte. Och ingen av mina vänner har varit med om detta, så hur ska de helt kunna förstå? Men ja, du har rätt, oron kommer att minska med tiden!
Kram
Tack Christina! I vilka veckor har du haft dina MF/MA:n? Jag förstår förstås din känsla till 100%. Jag önskar att man bara kunde lägga det bakom sig och njuta nu, men det är ju inte så enkelt alls
Hej! Vilket jävla tråkigt mottagande från psykologen! Förstår att du är arg. Men jag vill bara säga att jag tittar in här minst en gång om dagen för att se hur det går. Och jag håller verkligen tummarna att det kommer bli en liten bebis för dig den här gången. Jag är i en liknande situation, jag och min man har en 5-åring utan IVF men alla syskonförsök har blivit MA och MF. Till sist försökte vi med ivf men även där blev det ett MF och ett MA. Men så i april blev jag gravid spontant och är i v 9 nu men jag vågar inte tro att det blir en bebis i januari trots hjärta på ultraljudet… Hemskt att man inte vågar glädjas.
Jag håller tummarna inför ditt nästa ultraljud! Ha det bra!
ag håller helt och hållet med dig om jävla skitvård som inte kan ge hjälp åt den som vill ha och behöver den!! Det är, åter igen, skam för Sverige. Men måste också fråga; vad vill du få ut av psykologen, tror du han kan minska din oro? Jag hoppas att även tiden kan lösa en del av det du oroar dig för! När ni ser att allt går bra vecka för vecka
för det ska det göra!
Jo Aten proverna visade höga nk celler och höga tnf-alfa så har i princip fått samma behandlingsplan som du med IL, pred, fragmin, trombyl… Har fixat det mesta jag behöver nu men idag har jag kämpat med att försöka få tag på vanlig simpel natriumklorid att späda IL med. Inte det lättaste då det är receptbelagt för intravenöst bruk i Sverige. Men nu så! Har jag beställt från Tyskland och hoppas de hittar hem före midsommar då det kommer va dags för första droppet!