30 AugDubbla världar

Jag lever med känslan av strid och kamp så nära att det ibland känns som att jag står med en fot i varje värld. De gravida och de barnlängtande. Hur stor magen än blir så kommer jag aldrig bli en del av dem som blev gravida utan kamp för livet, de som blev gravida direkt. Min tacksamhet är tveklöst 1000 gånger större än  deras, men kanske är deras glädje mer odelad? De som inte vet hur det känns att förlora, att längta så mycket att bröstkorgen brister, att sakna så att armarna värker.

Min mage har växt till en rundad kula som inte längre kan misstas för semesterkilon. Idag hade jag och maken barnvakt en liten stund för att åka till köpcentrat och köpa en födelsedagspresent till min pappa. Lika fin som jag känner mig med den putande magen, lika medveten är jag om att mitt tillstånd kan få andras ögon att tåras av smärta. Glädjen är inte odelad, jag vet hur det kan vara…

I veckan var jag och Lille E på bibblan och lånade nattningsböcker. Vi brukar göra så för att testa vilka som är riktigt bra, de han fastnar för köper vi sen på nätet eller sätter upp på hans önskelislista. Precis när vi var klara kom E:s dagiskompis Lukas in, tillsammans med sin pappa och sin lillebror. När hans lillebror låg i sin mammas mage värkte han i mitt bröst. Hennes mage som mötte mig mitt i min sorg över mitt förlorade barn. Men nu låg den lilla pojken där i vagnen och sprallade, ofarlig och otroligt söt. Lille E sa till Lukas ”Är du storebror nu? Jag är också storebror!” och det fanns ingen anledning att korrigera. Lukas pappa berättade att han varit på ett 6-årsdisco i bibblan nyligen, vilket avslöjade att Lukas hade fler syskon ”Ja, de är fyra stycken nu!” svarade han. ”Den här sista var inte alls planerad. På grund av honom blev vi tvugna att byta bil och sälja huset. Vi ska flytta och Lukas ska byta dagis.”. Han sa det inte alls på ett nedlåtande eller elakt sätt, men ändå ett konstaterande att det inte blev som de tänkt sig. Och trots att jag stod där med min mage och min son intill mig käde jag mig genast så barnlös och trasig. Så otroligt sårad av ett krig som pappan inte ens verkar noterat existerar. ”Men fyra barn är ju fantastiskt, det skulle jag verkligen vilja ha…” mumlade jag. Pappan grimaserade lite, han verkade inte van vid någon som inte föll in i klagsången Åh-stackars-er-som-behövde-byta-bil. Och jag funderade över varför han ens berättar. Det gynnar inte hans son att alla andra får reda på att han ”inte var planerad”. Finns det en skam hos dem som får fyra barn att inte längre falla inom ramen för det som anses normalt? Jag önskar att barn alltid var en gåva, men inser att det inte är så bland dem som inte kämpat. Kanske är det jag som är lyckligt lottad som tar med mig min tacksamhet x 1000 resten av mitt liv. Jag som aldrig kommer tänka tanken att jag fått offra något för de barnen jag till sist har i min famn. Smärtan på vägen hit var inget offer som jag förknippar dem med, det var bara vår verklighet och vår resa för att nå dem.

image

På bibblan lånade jag också Cecilia Ekhems Väntrum som handlar om kampen och längtan efter barn. Jag läste ut den på att par dagars timlånga foglossningsvilor i soffan. Otroligt gripande och många gånger kändes det som att jag läste mina egna tankar. Jag slussades tillbaka i tiden och tillbaka till det jag som kämpar med ovisshet och maktlöshet. Tillbaka till mina egna mardrömmar. Många gånger rann tårarna medan jag läste, och efteråt när maken kom hem från jobbet frågade han mig om jag verkligen var okej, jag såg så bekymrad ut. Men ändå tror jag att det är nyttigt att läsa och fundera. Ett försök att komma till ro med den resa som nu är en del av mig. En väg mot att acceptera att de sorger jag varit med om får jag bära med mig, de kommer aldrig helt att försvinna. Våra missfall, mina änglabarn, blir en del av mig. Även när sparkarna från min nästa stora kärlek värmer mitt hjärta kämpar jag med saknaden efter de fyra barn som aldrig fick lov att växa sig stora.

Fyra dagar kvar till RUL. På fredageftermiddag hoppas jag innerligt att jag går runt på babyavledningarna, eller ja stapplar fram med foglossningssmärtor, och får välja ut något fint att klä mitt barn i första dagen i livet. Och på fredag kanske vi också får reda på om det är en lillebror eller lillasyster….

 

4 Responses to “Dubbla världar”

  1. nabbarochklor skriver:

    Så klokt Susanna!! Vilken otroligt okänslig fråga du fick där? Man slutar ju aldrig att förvånas. Tokigt!! Men ja, vi måste vänja oss och bara leva med vår historia. Kram

  2. Susanna skriver:

    Du skriver så fint, så fint. Jag har under sommaren pendlat mellan att vilja vara vanlig och samtidigt känna som om jag har ett ben kvar i barnlöshetsvärlden. Jag lyckades hålla min graviditet ”hemlig” på jobbet väldigt länge men när alla till slut märkte och olika typer av kommentarer varje dag blev vardag, då märkte jag hur mycket kampen påverkat mig och hur nära den fortfarande låg under ytan. En arbetskamrat som inte alls har jobbat hos oss länge frågade ”var det planerat?” och en hel storm av känslor drog genom min kropp. Vad skulle jag svara på det? Om hon bara visste vad jag gått igenom!!
    Samtidigt vill jag inte tänka på ”det som varit” varje dag, känner att det tar bort glädjen lite från här och nu och att vi faktiskt ska bli föräldrar om bara ett par veckor och jag vill fokusera på det positiva. Vad vill jag säga? Jo jag förstår dig. Jag kommer alltid bära med mig den här resan. Jag kommer alltid ha ett annat perspektiv än en del andra. Och kanske får jag vänja mig vid att vissa samtalsämnen även i framtiden kommer väcka känslorna och minnena vid liv. Kram

  3. nabbarochklor skriver:

    Sofia, jag var så trött igår att jag inte orkade skriva. Men finns hela RULet på bloggen<3 kram

  4. Sofia skriver:

    Åh vad jag hoppas rutinultraljudet gick bra!

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. And trackBack URL.

Leave a Reply


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu