Nu satt vi där igen, i det där märkliga väntrummet på Lunds universitetssjukhus. Där man kan få se sitt barn i förväg. Denna gång visste jag att bebisen levde, han rörde sig där inne och buffade på mina lungor. Ändå var jag så nervös igen och hade, precis som de andra gångerna, fått ockupera patienttoaletten pinsamt länge så fort vi kommit dit. Min mage pallar inte nervositet. Vi var fnittriga den här gången, inte skräckslagna. Vi har haft en ganska barsk barnmorska när vi varit där. Hon är bland de äldre och har ett annorlunda dubbelnamn. Vi såg de unga, vänliga barnmorskorna vandra mot väntrummet för att ropa upp ett namn och viskade till varandra ”Det blir inte vi, vi vet vem vi får!”. Till sist kom hon och ropade upp mig likt en rektor ropar på en otydlig elev. Vi kunde inte sluta skratta. Men väl inne i undersökningsrummet kom återigen den där tryckande stämningen då det känns som att taket är på väg ner över en. Inte ångest, men intensiv oro. Plötsligt struntade jag inom hon var barsk eller inte.
Kvällen innan hade jag googlat på allt gällande TUL. Kunde man hitta allvarliga fel nu? Jag frågade och hon svarade att det var ovanligt men att hon skulle gå igenom bebisen lika noggrant som vid RUL. Första bilden av vår andra son som kom upp på den stora skärmen var en stor, fast liten, rumpa med benen uppdragna. Hon flyttade snabbt instrumentet och jag sa att det var okej, vi vet att det är en pojke. Sen fick vi se honom. Och kärleken avlöste oron som en våg av varm sockerdricka. Han låg med huvudet ner i bäckenet och ansiktet bakåt. Hon sa att det skulle bli svårt att se hans ansikte och han vägrade flytta sig. Men kroppsdel för kroppsdel gick hon igenom. Han låg precis som storebror gör när han sover eller är trött, med händerna vid örsnibbarna. Så som hag alltid också gjort. Maken suckade förundrat, hur kan det där med att hålla i öronen gå i arv? Jag bad henne försöka se ansiktet ändå på slutet, tänk om något var fel där. Då vill jag veta. Efter envist tryckande på mina ömma ligament fick hon fram hans ansikte på skärmen. Så fin och vacker. Tjocka, runda kinder, en liten näsa (mycket mindre än Lille E:s var när han var liten), en plutig överläpp som stack längre ut i profil än näsan, en välformad liten haka och stängda sovande ögon. Han låg där så rofyllt och omedveten om att bli betraktad. Mitt barn. Alla måtten visade på ett barn i normalvikt, 2,3 kg i vecka 34 (33+0). Vi gick därifrån igen med en lång radda bilder och leenden på läpparna. Efteråt var jag så trött att jag hade kunnat sova i flera dagar.
Istället för att sova fick hag jobba övertid hela veckan för att bli klar med mitt projekt och redovisningen. Det gick mer än bra! Så fort jag fick möjlighet att vila sen slog givetvis förkylningen till med kraft. I helgen har vi haft sjukstuga och idag vabbar jag med Lille E. Fyra arbetsdagar kvar. Sen! Sen! Är jag verkligen gravid ”på riktigt!”. Det ska bli så skönt att slippa tvinga fram engagemang i något annat, att få lov att bara vara gravid mamma och fru.
Vecka 35. Överallt läser jag att man ska packa BB-väskan nu. Jag känner mig oförberedd. Igår lade jag fram amningslinnen, bh-ar, strumpor, en pyjamas, ett litet blöjpaket och en t-shirt till maken på sängen. Funderade en stund. Det som saknas är mysbyxor, det får jag lägga i på slutet. Jag kan inte undvara två par nu. Och så saknas bebiskläder och filtar. Ett paket med gigantiska bindor, och så förstås amningsinläggen. Matsäck. Papperna man ska ha med sig. Nesecären. Ja, en hel del. Men vi ska i alla fall bära ner weekendresväskan och börja… Bebiskläderna hänger på tork i tvättstugan nu. Jag minns inte hur stor… Eller liten E var på BB. Han gick så oerhört snabbt i vikt sen, så jag minns honom som så stor för sin ålder jämnt. Han ammade dygnet runt. Hade han någonsin storlek 50?
I veckan tänkte jag försöka hinna en tur till biblioteket och låna en bok om förlossningar. Annars vet jag inte… Hur förbereder jag mig? Det känns fortfarande SÅ overkligt att vi är här.
Hej Tess! Tack för att du kontaktat mig via min nya blogg. Kände genast igen din epost och kom ihåg dig. Jag vet faktiskt inte varför mina svar till dig inte blivit publicerade! Jag har skrivit svar på så gott som alla kommentarer jag fått. Men nu när du uppmärksammade mig så ser jag en del inte är publicerade. Tack för det <3 Det har absolut inte varit min mening att det skulle vara så. Jag ber om ursäkt! Lite sent svar på denna fråga, men vi fick göra TUL med Dodde eftersom min barnmorska var så himla rar och såg min oro. Hon ville ge oss så många kontroller som möjligt för att hålla nere min oro. Jag minns att hon sa att hon skrev en annan orsak i remissen, gissar att hon använde alla missfall som anledning. Kram till dig, och förlåt igen!!
Hej Lina!! TACK för att du berättade för mig! Jag har tänkt på dig så mycket och undrat. Ett stoooort, gigantiskt grattis från mig! Otroligt underbart att höra! Förstår att ni har fullt upp med de små. Vilken grej att ha två små samtidigt <3 Kram
Vi fick TUL pga mina missfall och ökad oro generellt. Har hört från en vän att IVF-gravida fortfarande räknas som en högre risk och att de ofta får TUL. Jag bet inte om igångsättning här! Jag är så jädra inställd på att föda innan BF:-)
Hej! Skickar en snabb hälsning i en av de sällsynta amnings- och skötpauserna. Våra barn har kommit! I vecka 32+5 ville de plötsligt ut och trots lite dramatik har allt gått bra och vi har äntligen kommit hem efter ett par veckor på neo. Det är två helt underbara barn, en pojke och en flicka! Allt känns för stort för att ta in på något sätt men jag är så lycklig och trött. Tänk att alla dessa dagar har gått och att de är här nu. De finns. Tacksamheten.
Lycka till med din sluttamp nu! Kram!
Grattis till att snart vara i mål. : )
Hur kommer det sig att ni fick göra ett TUL?
Är det samma i er kommun, att de inte längre sätter igång efter en vecka överBF, utan att man måste gå två veckor över numera?