Så var vi framme vid dag för BIM. Beräknad icke mens. Nervositeten är som en grå dimma runt omkring mig. En tyngd över mitt bröst som inte vill lätta. Jag borde bara ta ett test och få det överstökat. Men så lätt är det inte. Inte när man är rädd. Ingenting är lätt när man är rädd in i benmärgen för ett misslyckande. I vårt fall så handlar det inte bara om att plussa utan framförallt om att få ett starkt plus som stannar kvar. Om jag skulle plussa idag så är det att sätta foten i en annan värld där ännu mer kan gå förlorat. Det är att höja insatsen.
Ruvardag 6 var jag oändligt säker på att det gått vägen. Jag mådde så illa. Hela dagen gick jag runt och hade kväljningar och ojade mig över hur illa barnens lördagsgodis luktade och hur Nutellan på deras frukostsmörgåsar stank vanilj. Igår, på ruvardag 7, var illamåendet borta men så också mitt vanliga sötsug som är min enda last. Barnen bakade kladdkaka och jag ville absolut inte ha. När har jag någonsin tackat nej till kladdkaka… typ aldrig. Igår kväll blev jag istället sugen på något salt, vilket inte vanligen är min grej alls, och satt sen framför tvn och åt ostnachos med salsa. Då tyckte rynkade maken på näsan och undrade vad jag höll på med. Jag har också haft en kliande värk i brösten, men det kan tydligen vara biverkningar av Crinone.
Det bästa symtomet av dem alla är ändå att jag inte fått någon blödning alls. Jag brukar ha spottings ett par dagar, upp till fyra dagar, före mens. Någon gång per år händer det att mensen kommer utan att förvarna, och det kan ju vara en sådan månad, men den är aldrig sen. Jag får alltid mens 14 dagar efter ägglossning, vilket är idag. Det pratas om huruvida Crinone kan skjuta upp mensen eller inte i olika trådar om IVF, men jag tror egentligen inte det med tanke på att jag själv fått mens som vanligt de gånger det inte blivit något. Om det hade funkat som metod att skjuta fram mensen så borde ju Crinone kunna skrivas ut till patienter i det syftet också, men det görs ju inte.
Usch, vad jag är trött idag. Det var svårt att sova i natt. Jag inbillade mig hela tiden att mensen kom och att det började rinna. Så fort klockan ringde imorse så for jag upp ur sängen och fick det första toalettbesöket avklarat så fort jag bara kunde. Nu är klockan 11 och jag har varit på toa ytterligare tre gånger. Helt normalt beteende… not. Så länge allt är vitt så är jag hoppfull.
Om du finns därinne Flingan, så stanna kvar! Måtte min livmoder och mitt immunförsvar sköta sig.
Hej Linda, vad roligt att höra från dig! Så fint att höra att allt är bra med dig och tvillingarna. Ja, du sätter verkligen ord på det. IVF:er är som Pandoras ask. Så otroligt mörkt och smärtsamt. Man vill inte gärna hoppa ner i det mörkret igen. Vad skönt att du har åldern för dig och har möjlighet att fundera. Jag är 38 år och känner att det är nu eller aldrig. Just nu känns allt mer än hopplöst och jag får verkligen göra ett försök att acceptera att det bara blev vi fyra. Men det gör otroligt ont. Kram
Hej!
Jag blev så glad över att se att du bloggar igen. Vi följdes åt under 2014-15 med IVF:er och jag blev gravid ungefär samtidigt som du och fick mina söta twins i slutet av 2015. Funderar också mycket på syskonförsök men har aldrig fått något till frysen så det är hela Pandoras ask som måste öppnad upp igen om det ska bli av. Har gett mig själv tlll 35-årsdagen att släppa tanken.
Håller alla tummar för dig nu! All lycka! ❤️