Med näbbar och klor... » Ivf 1, juni 2011

Första IVF:en, bara en början!

nabbarochklor — Thu, 10 Jul 2014 22:11:03 +0000

I efterhand vågar jag påstå att det första misslyckandet var det mest smärtsamma. The first cut is the deepest, typ. Vid sidan av all förtvivlan så fanns även den ekonomiska aspekten. 30 000 kronor rakt ner i sjön, kändes det som. Hårt för mig som inte ens gillar att köpa trisslotter. Men nu ser jag inte längre vårt första försök som slöseri. Det misslyckades, men det var ett viktigt steg på resan för att få just vår son. Ingen annan ville jag ha! Det var meningen att min lille E skulle bli till 8 månader senare. Och utan detta försök så hade inte förutsättningarna funnits för honom att bli till. Jag kan vara arg på Öresundskliniken, som felaktigt diagnosticerade risk för överstimulering, eftersom det ledde till bekymmer, vilka ni kommer att kunna läsa om senare. Men utan de bekymmerna så hade inte ett litet, halvbra embryo satts tillbaka i min livmoder den 2 mars 2012. Utan tårarna midsommarafton 2011 på hade han inte varit hos mig nu. Och det är större än allt annat!! Jag önskar att jag kunde resa tillbaka i tiden och hålla min hand då, stryka mig över håret och viska att allt kommer att bli bra, för det blev det. Det blev perfekt. Likväl önskar jag att jag kunde göra detsamma för er som läser mina tankar här och kanske sörjer ”en misslycka jävla-skit-IVF” till. Barnen kommer till oss. Men på sitt eget sätt.

Öresundskliniken juni 2011

nabbarochklor — Thu, 10 Jul 2014 21:51:50 +0000

Vår resa började där, på ”gamla Öresundskliniken”. Det var ett trevligt första besök även om jag tyckte att läkaren var lite snorkig och sköterskan som instruerade medicinerna visade lite för tydligt att det inte var okej att ställa så många frågor att vi drog över den inbokade timmen med några minuter. Men lokalen var fin, det fanns ”finkaffe” i väntrummet, man fick vackra broschyrer med sig hem och en skön känsla av att allt kanske ändå skulle ordna sig. Jag hade fina äggstockar och en ”perfekt livmoder”. Ord som tröstade enormt. Äggstocksreserven var dessutom helt normal. Jag började med Puregon och maken fick vara standby och spruta när jag inte hade modet. Vi tog sprutorna exakt kl 22 varje kväll. Det var lite av en chock hur tröga nålarna var på orgalutranen, så de fick maken i regel ge mig. Jag fick bra tillväxt och många äggblåsor. Det gjorde mig väldigt lättad. Varje steg i processen som visade att alla de saker jag inbillat mig var fel på mig under ett helt år inte stämde var fantastiskt. Men jag blev väldigt öm i magen och jag var nervös att jag skulle bli överstimulerad. Vid ett extra ultraljud tyckte läkaren att det såg ut som att det fanns en risk för överstimulering så han sänkte dosen. Detta skrevs in i mina journaler, vilka senare, vid nästa försök lämnades över till RMC i Malmö. Den journalanteckningen ledde till mycket onödigt lidande för vår del. Hur som helst, vid äggplocket fick vi ut 8 fina ägg, vilka befruktades med ICSI. Äggplocket gjorde inte särskilt ont och jag var lättad. På dag två levde sex av dem och alla var enligt läkaren, som hastigt tittade in på rummet innan återföringen, perfekta. Vi skulle få tillbaka ett och de resterande fem gick inte att frysa. Vi fick ingen vidare förklaring. De var perfekta -men gick inte att frysa. Jag var så oerhört glad över att vi skulle få tillbaka ett embryo att jag just då inte kom mig för att ställa frågor kring annat, eller ens förstod vad det innebar. Embryot fick komma ”hem” och vi åkte därifrån med en fantastiskt, nästan helig känsla, av att det nu skulle hända. Nu hade vi vår chans, och varför skulle det inte lyckas. Jag tog vagiatorer som hette Progesteron två gånger om dagen. De var förfärliga. Man skulle ta dem när man låg ner och sedan ligga still i 30 minuter. De kändes som stearin eller vax, och de smälte och blev som feta klumpar i trosorna. Trosskydden löste upp sig till pappersklumpar och trosorna fick hårda fläckar som aldrig gick bort i tvätten. Men ändå så kändes det inte alls besvärligt. Jag kände mig liksom gravid, i alla fall den första veckan efter återföringen…. Mina överstimuleringssymtom kom tillbaka och jag hade väldigt ont i äggstockarna, vilket ju är ett positivt tecken. Det kan betyda att embryot fastnat och börjat producera Hcg, vilket äggblåsorna reagerar på och i sin tur börjar producera hormoner. Men plötsligt en dag var alla symtom borta. Magen gjorde inte ont längre och alla var som vanligt. Vid tidpunkten för mens, vilket sammanträffade med midsommarafton, började jag få bruna flytningar. Jag kan inte riktigt förklara hopplösheten och sorgen som drabbade oss då. Vi hade makens dotter den midsommaren, hon var 5 år gammal då. Alla planer var liksom omöjliga att rucka på, så vi körde på. Midsommar hos min syster, i den by vi är uppväxta i, cirka en timmesbilresa från där vi bor nu. Vi gick ner till ängen där alla firade. Mitt hjärta var tungt som sten och varje andetag gjorde ont. Barnlösheten var ett hårt järnrör igenom bröstet. Egentligen ville jag gråta och skrika. Men vi köpte lotter och hälsade på bekanta. Och där var dom. Alla gamla klasskamrater från skolåren som nu flyttat hem… och skaffat barn. Inte förstod väl dem hur deras frågor var som saltsyra i mina sår. ”Har du också fått barn?”. Jag hade velat svara ”Ser jag ut som en lycklig jävla mamma eller? Nej, jag håller på att gå under här, men grattis till dig för att du blev gravid på första jävla samlaget.” Men jag svarade ”Nej, inte än”. Några dagar senare kom mensen. Jag kan inte beskriva sorgen och maktlösheten jag gick igenom då.

Blir det aldrig någon bebis? Början av vår resa…

nabbarochklor — Mon, 07 Jul 2014 21:08:51 +0000

Vi bestämde i juni 2010 att vi ville försöka få ett barn. Jag var redan då orolig att det inte skulle gå, eftersom barn varit min största dröm någonsin. Allt det andra var bara delmål för att komma dit. Min make, på den tiden pojkvän, var 100% positiv. Han var övertygad om att jag skulle bli gravid på första försöket. Men månaderna gick, mens efter mens och jag blev riktigt orolig. Jag gick till två olika gynekologer som bara sa till mig att ta det lugnt. Det var inga problem, det kunde bara ta lite tid. Min make hade redan sin dotter, som då var fyra år. Hon hade blivit till på första försöket. Det gjorde mig ännu mer säker på att det var fel på mig. Jag googlade allt som gick att googla, och skrev hundratals inlägg på Familjeliv i olika trådar. Jag var mest inriktad på att de spottings (mellanblödningar) jag hade haft sedan jag testat en sorts minipiller som bara fått mig att blöda utan stop i tre månader gjorde att embryot inte kunde fästa i livmodern. Jag tänkte att jag hade brist på progesteron. Gynekologerna lyssnade inte. Till sist gick jag till en tredje gyn, Peter Ottenståhl på Capio i Lund. Han var den första som tog mig på allvar. En helt underbar läkare! Engagerad, empatisk och lugn. Han sa att om man inte lyckats på 6 månader i min ålder så var det lämpligt att göra en utredning. Jag står fortfarande i tacksamhetsskuld för att han inte drog ut mer på vårt lidande. I maj 2011 fick vi beskedet att spermierna var för få. Vi kunde bli gravida på vanligt vis men dessvärre inte med så stor sannolikhet. Det var ett otroligt hårt besked. Det blev plötsligt helt nya spelregler för oss. Mycket att lära. Provrörsbefruktning? What? Nu hade vi försökt ett år och var otåliga. Att hamna i kö nu var som att fastna i ett gammalt tuggummi. Vi var mitt uppe i bröllopsplanering och budget inför både festen och bröllopsresan. Vi hade inte 30 000 extra för ett privat försök, men vi bestämde oss för att ta ett lån och ge det ett försök direkt. Vi valde Öresundskliniken, de var mest tillmötesgående och vänliga i telefonen. Cura var ganska oengagerade och hade dessutom lite väntetid att sätta igång. Vi satte igång direkt på nästa mens. Det var skönt att få göra något praktiskt, att se en möjlighet att bli gravid på riktigt, äntligen. Så började vår första IVF! Hoppfullhet som fullkomligt sprutade ur öronen på oss. NU skulle det bli bebis.