Det finns nog få saker som är så smärtsamt som ett negativt besked i det läget. Jag skulle vilja dra det så långt som att jämföra det med ett dödsbud. Det är ett dödsbud. Det där barnet man hoppades att man bar på har försvunnit och kommer aldrig igen. Det är ett definitivt, svart och blytungt besked, som ingen kan hjälpa en att bära. Och när man lägger på luren, eller kastar sitt negativa test i soptunnan, så känns det som att världen håller på att äta upp en, långsam och med sked. Det går inte att föreställa sig att smärtan kommer att gå över.

Jag satt på sängen i vårt sovrum, vi har gammeldags spegeldörrar in, maken var i köket med M som då var 5 år. Jag hörde hans steg mot sovrummet och han kikade in genom fönsterglaset i den stängda dörren. Jag vände mig om, med telefonluren fortfarande vid örat, och skakade på huvudet mot honom så att han skulle förstå. Jag kan fortfarande se framför mig hur hans ansikte  vände från förväntan och glädje till sorg och besvikelse på en sekund, genom fönstret, i den vackra vita dörren, under de mörka takbjälkarna. Det var en så fasansfull stund. Jag lade mig ner på sängen och grät. På julafton kom mensen.

På eftermiddagen fick vi reda på att vårt enda ägg blivit fint befruktat och överlevt. Jag passade på att fråga om vad det var som hänt vid äggplocket. Sköterskan letade i min journal men kunde inte hitta någon anteckning om att det hänt något ovanligt. Jag berättade om all uppståndelse och panik och att min puls varit nere runt 30 slag per minut stundtals, att jag förlorat medvetandet flera gånger och att jag nu kände mig väldigt rädd och orolig. Jag hörde att hon inte visste vad hon skulle svara. Jag frågade vad jag fått för mediciner. På hennes svar hörde jag att det nog inte riktigt fanns i journalerna heller, men hon berättade vad man generellt får. Hon sa också att man kan få en typ av reaktion som jag fått och att det inte var farligt alls. Men jag kände mig inte trygg eller lugnad.

Dagen efter var ändå lyckan fulländad. Vårt enda lilla ägg hade inte bara befruktats, det hade också delat sig till ett perfekt embryo. Det var en lördag runt Lucia som vi fick tillbaka det. Samma dag hade vi lussefika för alla vänner och släktingar i vårt nya hus. Jag var fortfarande helt öm efter äggplocket, och borde nog tagit det lugnt. Men känslan av att servera glögg och lussebullar i sitt drömhus ”nästan gravid” var himmelsk!

De började på höger äggstock. Det gjorde ont. Jag kämpade på men jämrade mig i drogdimman. Jag hörde att någon sa ”Ett ägg”. Sen gick de över på vänster äggstock och det gjorde ont som fasen. Jag ropade högt ”aj, aj, aj” och fick mer morfin. De fortsatte. Efter en stund stod jag inte ut mer och de gav mig lite till, samtidigt var plocket över. Jag minns att jag rullades ut till våra två kvadratmeter igen, sen blev jag fasligt trött. Någonting började tjuta på avstånd men jag bryddde mig inte. Jag såg min makes ansikte över mig och hörde honom ropa mitt namn. Men jag ville bara vara i fred, jag var så trött. Sköterskorna kom, en läkare kom. Min puls var nere på 38 slag per minut. man misstänkte akut blödning i buken så jag kördes in på salen igen och som jag minns det gjorde de ett ultraljud. Hela tiden pratade sköterskorna med mig, höll mig uppe och sa till mig att hålla mig vaken. Det var ingen blödning och jag fick återigen komma tillbaka till draperiet. Jag blev strängt tillsagd att hålla mig vaken eftersom jag fått en reaktion på de smärtlindrade preparaten. Maken fick i uppgift att hålla mig vaken, sen försvann de. Jag minns ännu hur hans ansikte tycktes sväva över mig och hur det där larmet gick och i gång och tjöt så fort jag bara blinkade. Jag såg hur rädd C var och jag ville hålla mig vaken för hans skull, men det var liksom omöjligt. Det var en lång kamp innan jag till sist började kvickna till. Så fort jag kunde styra tungan frågade jag honom ”Hur många?”. Han svarade ”Jag tror bara att det blev ett”. Jag tänkte att han hade fel. Han måste missat något. Det måste blivit fler. De höll på så länge. Efter en stund kom läkaren tillbaka och kontrollerade hur jag mådde, jag fick något att dricka. Sedan bekräftade hon det värsta, det hade bara blivit ett ägg. De andra var inte mogna och gick inte att plocka. Jag grät. Jag grät faktiskt resten av dagen. Dels på grund av att jag just genomgått så mycket lidande för en så liten belöning och dels därför att jag förstod att de närmaste dagarna skulle bli ren och skär ångest innan vi visste om ägget skulle klara befruktningen och sedan dela sig normalt. Tänk om det inte ens skulle bli en återföring.

Jag var ledsen och otroligt arg. Det kändes som att RMC lekte med oss, att vi inte var viktiga. Vi var bara ett par i raden av alla patienter och ingen brydde sig om hur vi mådde. RMC körde över oss och backade tillbaka samma väg. Sköterskorna, änglarna mitt i kaoset, försökte trösta oss ”Glöm inte att det bara behövs ett!”. Vi åkte hem i december rusket, till vårt nya hus som vi flyttat in i två veckor tidigare. Jag lade mig i sängen drog täcket över mig och ville bara att dagen skulle vara över.

Vid första ultraljudet konstaterade Krzysztof att mina ägg skulle vara klara att plockas på efterföljande söndag. Han hummade och räknade och mätte blåsorna igen. ”På söndag har vi inte öppet” muttrade han ”och på måndag är det för sent!”. Jag började känna mig nervös och orolig. Till sist var vi klara med undersökningen ”Vi gör ett försök att plocka dem på fredag. Jag höjder dosen på Menopuren” . Jag var helt skakis. Jag försökte ställa frågor igen, men som vanligt visade han ingen vilja att svara. Jag frågade hur många äggblåsor jag hade, för jag såg på skärmen att det såg helt annorlunda ut än vid förra IVF:en, inte alls lika bubbligt kring äggstockarna. Han svarade ”Antalet är oviktigt för behandlingens utslag, det behöver du inte känna till”. Men…. men jag vill veta. Krzysztof var färdig och visade mig ut ur rummet. Återigen stod jag med tårar i ögonen med fullt fokus att inte bryta ihop i samma jävla korridor. Återigen räddade en sköterska mig och tog in mig i sitt rum. Hon tog fram läkarens noteringar i datorn och förklarade för mig att jag hade fyra äggblåsor. FYRA??? Det kändes för jävligt. Hur kunde det bli tolv förra gången och fyra nu. Jag var så himla ledsen. Sköterskan försökte trösta med att det kunde bli fyra fina ägg och embryon av dem, och vi vet ju alla att det bara behövs ett embryo, det rätta, för att tillverka ett barn.  Yeaahhh, sure…

Bara hem och öka på doseringen på Menopur, hålla tummarna och försöka skrapa ihop lite tillit för en läkare som visat upp alla andra sidor än kompetens och empati. Det var kämpigt och dystert.

I oktober var det ÄNTLIGEN dags för oss att komma till RMC i Malmö och påbörja våra behandlingar. RMC gav också ett extremt dåligt intryck genom tvingande obligatorisk närvaro på informationsmöte med ett par hundra andra patienter. Det var förnedrande att sitta där och lyssna på deras torra och oempatiska föreläsning, tillsammans med så många andra obekväma patienter. Dessutom passade föreläsande sköterska på att hurtigt och klämtjäckt häva ur sig ”Se er omkring, ni är inte ensamma!”. Och? Vad FAN spelar det för roll?? Ville jag resa mig upp och skrika. Jag skulle ockå vilja passa tillbaka bollen till fröken Extremt Socialt Obegåvad och fråga ”Vilka fler patienter buntar ni ihop och tvingar att gå på möten ihop som ett villkor för att de ska få begränsad vård för sin sjukdom? Herpes, HIV, cancersjuka? Och den stora frågan, får de också bara TRE chanser på sig att bli friska??” Men jag sa inget. Inget sa något. Vi alla bara avtjänade tiden i aulan och led. Många tittade inte ens upp. Ingen sa något, inte ens till varandra.

Nästa steg var undersökning! Vi fick en läkare som hette Krystoff Någonting. Resten av tiden på RMC hoppades jag varje gång i väntrummet på att han inte skulle dyka upp och ropa upp mitt namn. Tyvärr gjorde han det många gånger. Det första Krystoff gjorde var att be oss om vår journal. Vi hade ingen. Då skällde han ut oss som en bandhund och förutsatte att vi slarvat bort den, men vi hade aldrig fått någon. Sköterskan avbröt honom och sprang ut till receptionisten och hämtade den lila mapp hon glömt att lämna över till oss. Efter det tilltalade inte Krystoff oss mer utan ägnade sig  100% åt att fylla i något i datorn. När vi försökte ställa frågor visade han tydligt att det inte var läge. Därefter skulle jag undersökas. På en brits. I samma rum. Utan skynke. Som min make satt. Jag var helt förfärad. Min make gjorde vad han kunde för att visa hänsyn, även han förfärad. ”Tyvärr” sa Krystoff, ”Du har en cysta på vänster äggstock. Den är stor, 6 cm. Du kan inte göra någon IVF nu. den måste behandlas.”Sedan avslutade han undersökningen och återgick till datorn. Kvar blev jag med 1000 frågor och tårar brännande bakom ögonlocken. Jag försökte ställa frågor men han svarade inte, han lade bara till att ”Du kan inte vara med i våra patientstudier heller”. Ute i korridoren började jag gråta. Jag grät som om jag aldrig gråtit förut och en sköterska tog in oss på ett rum. Vi förklarade vad vi nyss varit med om och hon tog sig tid att förklara vad det handlade om. Cystor är vanliga, alla får dem regelbundet. Normalt försvinner de av sig själv men jag skulle behandlas med Provera i en cykel och sedan få göra en ny undersökning. Om den då var borta kunde vi börja en behandling cykeln efter, MEN då skulle det vara juluppehåll. Så i först i januari var det trolgt att vi skulle få komma igång med vår andra IVF. Det var tre månader dit. Tre månader är en livstid när man längtar efter barn. Jag var så otroligt ledsen. Vi hade redan väntat tre månader för att få hjälp. Situationen kändes hopplös. När vi gick ut genom RMCs dörrar kände jag att jag aldrig mer ville gå tillbaka dit. Men jag var ju tvungen. Gör vad som helst och behandla mig hur ni vill, bara jag får ett barn.