När jag skrev sist hade jag varit på tidigt ultraljud och fått se ett hjärta picka. Jag var lättad men fortfarande orolig och rädd för missfall och fysiskt mådde jag fruktansvärt illa och var trött. Jag mådde mer illa än jag gjort vid graviditeterna med pojkarna.

Veckorna gick otroligt långsamt framåt och jag klarade mig genom att äta mat som smakade och luktade så lite som möjligt. Soppor, pasta och potatismos eller fiskgratäng. Men problemet var att så snart jag hittat något jag kunde få i mig så mådde jag ändå illa efteråt och då blev det svårt att sedan äta den rätten igen. Likadant var det med dricka, ena dagen funkade jordgubbssaft och nästa dag fick det mig att kväljas. Att dricka vatten, vilket jag annars gör alltid, gav mig samma kväljningar. Jag var så trött på hela situationen till sist. Men i vecka 15 började det äntligen lätta lite och blev långsamt bättre.

Vecka 12 gjorde jag KUB:en under stor nervositet. Det var en ganska stökig upplevelse då kliniken råkat boka in mig i fel stad och jag därför fick göra undersökningen mellan andra patienter och det blev tre uppdelade undersökningar som sammanlagt tog ett par timmar. dessutom fick inte maken vara med pga Covid 19. Det var ändå helt fantastiskt att se den söta lilla bebisen där inne!

Resultatet blev bra men förvirrande. Barnmorskan sa att allt såg väldigt fint ut och att hon kunde se på nackspalten att barnet inte hade någon kromosomavvikelse. Men värdet för Downs syndromrisken blev 1/263 vilket gjorde att jag rekommenderades att göra ett NIPT-test. Veckan därefter lämnade jag in ett blodprov och sedan fick vi vänta ett par veckor på resultatet. Först när det kom och visade att bebisen inte hade någon avvikelse, i vecka 15, kunde vi slappna av och lämna oron bakom oss.

I samma vecka började jag känna fosterrörelser som små bubblor på djupet, lite som kolsyra. I vecka 16 började det kännas som en liten glaskula som rullade fram och tillbaka. Vecka 17 blev det puffar och 18 mer tydliga rörelser men som jag fortfarande var tvungen att ligga ner för att kunna känna. I vecka 19 kunde jag plötsligt känna bebisens rörelser även när jag var på jobbet och rörde mig. Nu är jag i vecka 20 och nu kommer jag på mig själv med att lägga handen på magen när det kommer en mer tydlig spark som överraskar mig.

Jag mår jättebra nu! Med pojkarna fick jag foglossningssmärta redan vid vecka 16 och hade med Lillebror svårt att gå i vecka 20. Då hjälpte akupunktur mig så pass att jag kunde jobba heltid och gå på promenader tills förlossningen, vilket verkligen var magiskt. Men jag kunde givetvis inte sätta mig på huk, eller göra någon rörelse som innebar att benen var en bit isär eller korsade. Nu är jag som sagt i vecka 20 och kan definitivt känna av smärtan i blygdbenet och svanskotan, men än så länge är jag väldigt rörlig. Jag är dock betydligt mer försiktig och har stor respekt för riskerna det skulle innebära för mig att överanstränga mitt bäcken. Jag nöjer mig med 6000 steg om dagen och ”sparar steg” om jag vill kunna ta en längre promenad. Jag sover bara på sidan med en kudde mellan knäna för att hålla benen parallella och jag undviker att sitta med benen korslagda. Varje dag jag kan klara mig utan smärta är en stor vinst!

Nu har snart halva graviditeten passerat och ändå är jag ännu förvånad över att jag blev gravid på EN ivf den här gången. Att vi gav det en chans för en trea och så funkade det. Jag hade knappt vågat hoppas, det var som när man köper den där lotten med ett litet hopp att vinna miljonen men man vet att det inte kommer att gå vägen. Ändå gjorde det det! Vi hade verkligen inte oddsen på vår sidan.

Igår var det dags för. Jag hade både längtat och fasat, mest för att jag skulle bli tvungen att gå dit ensam igen och möta mina ultraljuds-hjärnspöken ensam. Men så kvällen innan kom ett SMS från kliniken där det framgick att beslutet ändrats och partnern fick följa med om man båda hade munskydd. Det var en sådan glädje för oss båda att maken kunde vara med och halva min rädsla försvann bara av att kunna hålla honom i handen och inte vara ensam. Vi fick komma in direkt och jag låg på britsen som en pinne när undersökningen började. Men nu, tredje gången jag träffade barnmorskan där, så visste hon också att jag behövde se hjärtat direkt. Hon var oerhört skicklig och svepte snabbt över magen så att vi på en sekund kunde se att den levde. Bebisen låg med ryggen uppåt och ansiktet helt inbäddad i livmoderväggen, med benen indragna under sig. Det första jag tänkte ”Men hur får den luft?!” innan jag insåg min egen dumhet Undersökningen gick från klarhet till klarhet och hela bebisen var perfekt på alla sätt och vis. Självklart ojade vi oss över den underbart söta profilen, de små fötterna (3 cm) och de små händernas plockade rörelser. Vi blev återigen helt förälskade. En omedelbar värme som bara omsluter en och det där intensiva pirret av lycka.

Jag måste erkänna att jag ganska vaksamt iakttog när hon undersökte bäcken, lårben och njurar och väntade mig att se en liten snopp där. Jag är ju en pojkmamma. De andra RUL:en med pojkarna har könet inte blivit en överraskning då vi själva sett den lilla snoppen där. Vi hade bestämt att barnmorskan skulle skriva ner det på en lapp. Så när jag sa att ”Jag såg ingen snopp!” var hon oerhört listig och sa att hon inte heller kollat efter en utan bad oss hålla för ögonen. Jag och maken tog ögonkontakt och skärmade av synfältet med händerna. Jag sa till honom att vi borde ju sett en snopp om det var en pojke, såg du en? frågade jag. Det hade han inte gjort. Barnmorskan sa att det kunde bero på barnets läge och att hon nu skulle leta lite. Hon fortsatte att undersöka och sa ”Nu är jag nästan säker. Vänta lite… Nu vet jag.” och så skrev hon på lappen. Efter undersökningen sa jag till maken ”Hur svårt kan det vara att se en snopp?” och tänkte att om man måste leta så borde det vara en flicka.

Vi hoppades verkligen på en flicka. Det vore en lögn att säga något annat. Min syster har tre pojkar och jag har två. Jag kände en längtan efter en av samma kön som jag och att få uppleva båda världar. Efter RUL:et tog vi en lunch tillsammans och maken lade den hopvikta lappen på bordet. Jag fotade den så och så stoppade vi tillbaka den i väskan. Som en världshemlighet. Därefter skulle maken jobba till kvällen och han lämnade över lappen tillsammans med en ”konfetti-ballong” till en kollega som tog hand om prepareringen.

På kvällen satt jag och pojkarna som på nålar i soffan och väntade på makens hemkomst. På avstånd fanns familjemedlemmar som skulle följa avslöjandet via Facetime. Han kom hem vid 19.30 med en ballong som tappat större delen av luften och såg ut som ett liten sorglig historia, men skam den som ger sig. Vi riggade upp tre facetime samtal och två kameror och sen var det dags. Jag var SÅ nervös. Mycket mer nervös än jag hade trott att jag skulle bli. Pojkarna tog ett häftstift tillsammans och så skulle ballongen smällas. De tog sats, måttade och slog. Ballongen var hel. Lillebror tog över och storebror backade upprört under medan han skrek ”Men den är ju så seeeeeeeg!!”. Tre slag till med häftstiftet och inget hände. Stämningen steg! Så på femte slaget smällde det till och ut kom….

…rosa konfetti. En tös. En flicka. En dotter. En oerhörd lycka och överraskning. Jag var tvungen att böja mig ner och verkligen titta på konfettin på golvet innan jag ens trodde att jag sett rätt. Alla tjöt av glädje. Mamma grät, bonusdottern grät. Det var helt overkligt.

Min lilla bebis, min lilla dotter. Du är redan så oerhört älskad och har alltid varit efterlängtad. Du är den där drömmen som man tror aldrig kan uppfyllas, en rosaskimrande dagdröm som omöjligen kan bli sann. Du motbevisar redan att man inte skulle kunna få allt. Du visar oss att man kan ha tur och att allt inte måste vara en kamp. Medan pojkarna är oerhörda segrar och belöningar efter mödosamma strider är du en gåva, som en skänk som bara kommit till oss. Jag trodde aldrig att det skulle hända oss, att det skulle hända mig.

10,5 år efter vi började med IVFer  är vår kamp över. Aldrig mer en IVF. Jag är så oändligt tacksam över att tekniken finns, så troligt tacksam över att den gett oss våra barn. Men jag vill aldrig mer gå igenom det. Nu stänger vi den boken för alltid.

Givetvis fortsätter jag att skriva här tills vår tös är här! Ni är nu flera tusen besökare i månaden och jag gläds så åt att min resa ka hjälpa någon av er. Kanske ge hopp och minska ensamheten.

KRAMAR

L

Så min HcG-nivå dubblades på två dygn och det gav oss det lugn som vi behöver i tidig graviditet. Jag hade återbesök på gynakuten efter en vecka. Under den veckan gick det åt en hel del graviditetstest tills en vän till mig, som fått sina barn också genom IVF, sa till mig att det var dags att sluta testa. Enough is Enough. Sakta blev min överstimulering bättre och jag började kunna ta mig upp för trappen igen utan att stanna för att andas efter fem steg. Jag gick in i vecka sex med en viss bävan och läste här i bloggen om mina missfall. Jag blev häpen över hur mycket jag ändå lyckats glömma bort. De minnen jag har av dem idag är mest från aborten efter MA i vecka 9. Från de tidiga missfallen minns jag tydligast känslorna när jag nyss börjat blöda, situationerna men inte sammanhangen. Att glida längs med badrumsväggen ner på golvet och bli kvar där som ett mörkt hål. Att ligga under ett täcke i ett mörkt sovrum och fokusera på att andas. Att hålla min sons hand i min i en solig dag och uppleva att den var min livlina och enda koppling till det verkliga livet. Jag minns, men jag minns med ro. Jag är noga med att skilja mina minnen ifrån nuet och inte gå i den klassiska och mänskliga fällan att tro att det som hänt också är det som kommer att hända. Att min historia skulle vara mitt öde.

Nu är jag i vecka nio. Två saker har hjälpt mig att känna mig lugn och hålla distans till rädslan. Den första är att jag haft och har otroligt starka graviditetssymtom, läs: jag mår skitdåligt fysiskt. Värre än jag någonsin mådde när jag väntade någon av pojkarna. Det är också orsaken till att jag inte skrivit här. Jag har inte varit i skick att sitta upprätt om kvällarna. Det värsta är illamåendet. Jag ska tacksamt erkänna att jag inte kräks, men det beror på att jag har oerhört svårt för att kräkas. Istället står jag och hulkar och ger ifrån mig obehagliga läten några gånger i timmen all tid jag är uppe ur sängen. Det näst värsta är en trötthet som inte går att förhandla med. Jag kan vara uppe ur sängen i 10 timmar och fungera normalt, två timmar till medan jag tittar i kors och sluddrar. Jag är inget roligt sällskap. Därtill kommer gigantiska och värkande bröst, med bröstvårtor som tycks ha tagit på sitt ansvar att berätta för alla att de finns där, även igenom vadderade BH:ar och en mage som skulle kunna användas till kemisk krigsföring. Såatte… jag mår inte så bra. Men med mitt bagage så är det trots allt en lyckoträff. Jag hulkar, kväljer och ler åt det (än så länge). Den andra saken är min tilltro till medicinerna jag tar mot missfall (Innohep, Prednisolon 15 mg, Intralipid).

För en vecka sedan fick jag ett tidigt ultraljud (v 8) genom min barnmorska, eftersom jag inte var sugen på att åka ToR till Falun á 130 mil och min kära Dr O som hjälpt oss med det tidigare har gått i pension. Den dagen, och tre dagar innan, var jag otroligt nervös och samlad. Jag visste alltför väl att besöket skulle leda till himmel eller helvete och vilken knipsskarp udd jag balanserades på. Situationen förvärrades också av att jag var tvungen att genomföra undersökningen ensam eftersom Covid-19 gör att maken inte får följa med på undersökningar. Golvet var så blått på ultraljudsmottagningen. Som ett turkost hav som skar igenom min gråa, samlade tillvaro. Barnmorskan kikade ut och sa att hon strax skulle ta emot mig. Maken stod nere på gatan och vi hade bestämt att jag skulle messa ett rött hjärta om allt såg bra ut och en ledsen gubbe om det inte gjorde det. Det var min tur. Jag lade ifrån mig mobilen, satte ner handväskan, hängde av mig jackan allt medan jag berättade om exakt hur nervös jag var. Jag insåg att jag lagt mobilen nånstans och gick tillbaka till jackan. Letade. Grävde igenom väskan, men hittade den på stolen där jag satte mig, fortfarande pratade jag och förklarade min historia. Då avbröt barnmorskan mig med ett leende och presenterade sig. Jag var så nervös. Hon bad mig lägga mig ner på britsen och dra upp tröjan och hon lovade mig att säga till så fort hon såg något. Den iskalla gelén kändes bekant mot huden, min överstimulerade och svullna mage protesterade mot beröringen. Smärtan fick mig att hålla andan. Händerna höll jag över ögonen och ögonen knep jag ihop hårt. Tills jag hörde henne säga i en inandning ”Jag ser hjärtslag!”. Då började jag gråta. Innan jag ens öppnat ögonen så grät jag, vilket innebar att det tog en stund innan jag kunde se tillräckligt klart för att se hjärtslagen jag med. En liten kropp med ett tydligt flimmer i bröstkorgen. Jag tog upp telefonen och messade ett rött hjärta.

Barnen visste om att vi skulle till ”en doktor som kan se in i magen med en kamera” för att se om det fanns en bebis på riktigt där inne. De har ju varit med i Falun och har förstått vad vi har gjort och vad IVF är. De har också sett sina mamma hulka stup i kvarten och somna i soffan under barnprogrammet, samt hört henne utropa ”Åh fy fasen vad det stinker här!” i godisaffären och sett henne i panik försöka ta sig ut. De visste att någon var skumt. På morgonen innan vi skulle åka så berättade båda sönerna att de var säkra på att det fanns en bebis och den yngsta förklarade att vi skulle behöva köpa tårta med oss hem för att fira. Så när vi kom hem hade vi köpt med oss tårta, två stycken eftersom det inte kändes som rätt dag att snåla. Vi hade också hunnit lyxa till det med lite sushi i bilen och jag njöt av min avokado lika mycket som jag kväljdes över makens maki som var rullad i rostad lök (just nu oerhört vidrigt). Vi körde in på gårdsplanen och såg hur den lilla sonen väntade i fönstret medan den stora öppnade dörren, med min mamma och min styvpappa strax bakom sig. Alla med oerhört nervösa och undrande miner. Jag gick ur bilen, log åt dem och så plockade vi upp varsin tårta från bagageutrymmet. Båda ungarnas ansikten sken upp som om vi vore självaste jultomten. ”Är det sant?!!” ropade de i munnen på varandra när vi mötte dem i hallen, ”ska vi verkligen få en bebis?!”.

Deras glädje har överväldigat oss. Hur de hade tårar i ögonen av innerlig glädje och hur lillebror stammade ”Detta är den bästa dagen i mitt liv”. Flera gånger om dagen pratar de om bebisen och har stora tankar och planer inför framtiden som storebrorsor. Oron tar ibland ett grepp om mig och jag tänker på vad som händer om det värsta drabbar oss. Tänk om jag måste göra dem besvikna. Men jag försöker lugna mig med statistiken som säger att om hjärtat slår, barnet är lagom stort och man ser en tydlig gulsäck så är risken för missfall så otroligt liten, 1-2%. Jag tar ju min medicin dessutom, Innohep vare dag och Intralipdropp var tredje vecka (den sista fick jag i helgen), och så har jag på eget initiativ fortsatt med progesteron (Crinone).

Det finns så mycket mer att säga men nu stängde nyss min hjärna ner och jag mår som om jag tagit dubbeldos av sömnmedel och är magsjuk så jag måste dessvärre avsluta.

Lovar att återkomma när mitt mående är mer stabilt. Många kramar till er läsare. Jag kan inte förstå att ni fortfarande är så många! Kram!

Natten till fredagen den 22 januari satte värkarna som vanligt igång kring midnatt. Jag låg kvar i sängen och försökte vila. Framåt småtimmarna blev de kraftigare och började göra ordenligt ont, med strålningar ner i låren. De kom tätare och det kände som att det var på riktigt. När E vaknade höll jag masken och var som vanligt. Maken körde honom till dagis och jag drog en lättnadens suck när de gick ut genom dörren. En stund senare gick jag på toaletten och fick då se blod på pappret och strimmor i toalettstolen. Kalla kårar genom hela min kropp, trots att jag läst om detta i förlossningsboken jag fått i julklapp. Förlossningar kan starta med en blödning. Men i min värld betydde det en annalkande katastrof. Jag ringde in till förlossningen och berättade hur det låg till. Jag fick prata med en väldigt lugn och vänlig barnmorska som intygade om och om igen att detta var ett bra tecken,. När jag lade på insåg jag att värkarna börjat avta. Effekten av min rädsla. Maken kom hem och jag deppade ihop en smula. Under förmiddagen gick det fram och tillbaka. Jag låg i sängen och vilade, åt och vilade. Jag hade dåligt samvete över att maken stannat hemma från jobbet. På eftermiddagen hade jag en tid hos min barnmorska. Jag bestämde mig för att ta mig dit och be henne undersöka mig och konrollera om värkarna gjort någon skillnad alls på livmodertappen. Värkarna kom nu var tionde minut och var uthärdliga.

Vi hämtade Lille E på dagis och körde in till Lund. Maken och E gick till en leksaffär medan jag gick till barnmorskan. Hon började med att lyssna på bebisen hjärtljud och konstaterade efter en stund att hans hjärtfrekvens var för hög, runt 180-190 utan att gå ner. Hon bad mig åka till förlossningen och ringde dem för att meddela att jag var på väg. Maken och E skjutsade mig dit och åkte för att käka hamburgare i väntan på mig. Under tiden var min mamma på väg ner för att vara barnvakt. Jag fick komma in i samma rum, nummer 9, som Lille E föddes i och känsan var magisk. Rummet såg inte ut som jag mindes det. Jag ställde mig vid platsen vi klätt honom första gången och kände mig så laddad att ta emot Lillebror.

CTG-kurvan visade att bebisens puls nu gått ner, det var alltså ingen fara med honom. Jag fick lov att åka hem. Jag bad att få bli undersökt och en barnmorska kom in i rummet. Jag var öppen 1,5 cm och livmodertappen var 1 cm. Sköterskan som tog hand om mig var så himla rar och trevlig. Hon berättade att hon skulle sluta sitt pass till kvällen och gå på nästa pass vid 07. Hon sa ”Gå nu hem och lägg dig på soffan, kolla på Skavlan och På Spåret, sen blir det bebis imorgon. Vi ses då!”. Hon berättade också att det var väldigt lugnt på förlossningen och gott om plats. Det lugnande mig oerhört. Jag kände mig trygg och välkommen.

Maken och E hämtade mig utanför förlossningen. Han ansikte lyste upp när han såg mig genom bilrutan och jag kunde se på honom att han ville mig något. Jag öppnade hans dörr och gav honom en puss. Nu åker vi hem, sa jag. E tittade på mig frågande och sa ”Men mamma… var är Lillebror?”. Han blev så besviken när han förstod att Lillebror inte kommit ut medan han käkat burgare.

Vid 19 kom min mamma hem till oss, min storasyster och min tonåriga systerson hängde också med. De hade med sig mat till mig och nu var huset fullt av liv och rörelse. Mysigt, hemtrevligt och tryggt, men också lite förvirrat för mig som är en kontrollmänniska. Lille E var i eld och lågor och brydde sig inte särskilt mycket om informationen att mamma och pappa snart skulle till sjukhuset, alla andra skulle ju sova över. Det var spännande.

Jag gjorde som jag blivit tillsagd. Jag lade mig på soffan och kollade på Skavlan. Värkarna var nu så kraftiga att jag använde TNS för att hantera dem. De var fortfarande oregelbundna och ibland blev det en paus på 20 minuter. Jag var tveksam till om det var på riktigt. Men jag dushade och packade klart väskan. Senare på kvällen kom de allt tätare, och vi började båda förstå attt det var dags. Vid 01 ringde vi in till förlossningen och fick då tyvärr prata med en mindre trevlig barnmorska som inte tog mig på allvar. Jag stod på mig och sa att vi kommer in nu. Hon svarade att det var möjligt att vi skulle få åka hem igen. Jag blev förbannad och osäker.

Det var en magiskt vacker vinternatt, den vackraste jag någonsin varit med om. Det hade frusit på ett par nätter i rad och varit vindstilla så tjocka lager av gnistrande iskristaller täckte världen. Varenda trädgren, stängseltråd och grässtrå lyste i mörkret under en stjärnklar himmel. Vi beundrade landskapet mellan värkarna, som återigen börjat komma glesare. Jag påminde mig själv högt om om att det stått i boken att värkar vanligen avtar medan kvinnan förflyttar sig till sjukhuset.

Maken följde med mig in på salen och gick sen tillbaka till bilen för att parkera. Jag blev uppkopplad på CTG igen och försökte koppla av. Värkarna gjorde så ont att jag inte kunde låta bli att vara rädd för att bli hemskickad. När maken kom tillbaka kom barnmorskan och undersökte mig. Jag var öppen fyra centimeter och blev inskriven srax före 02. Jag bad om lustgas och började det riktiga arbetet. Vi hade roligt mellan värkarna. Vi var verkligen taggade och redo. Jag använde min erfarenhet från min första förlossning och var noga med att be om hjälp för att hitta bekväma positioner att ta värkarna i för att spara på krafterna.

Efter ett par timmar tog barnmorksan hål på hinnorna och satte en skalpelektrod på bebisen. Det var en jobbig och smärtsam undersökning. Jag fick lite panik. Strax därefter trillade skalpelktroden av och barnmorskan började om. Det upprepades en tredje gång. Efter det var jag ganska skärrad och kände att jag tappat kontrollen över värkarnas rytm. Det gjorde ont hela tiden och jag vägrade släppa lustgasen. Barnmorskan undrade vad som stod på och jag minns att jag tjöt något om att det kändes som kramp i både urinblåsan och rumpan. Hon undersökte mig igen och sa att ”Din bebis busar därinne. Han rör sitt huvud hela tiden och det gör att du får ont”. Efter en timme hade jag fortfarande bara öppnat mig fem centineter. Då hade jag varit inskriven mer än tre timmar.

Eftersom jag inte fick någon paus mellan värkarna kvarstod känslan av kittlande panik i bröstet och jag bad om epidural, EDA.  Narkosläkaren var fri och vid 06 hade han satt klart EDA:n. Tjugo minuter senare började jag känna hur värkarna blev lite mindre smärsatmma och jag kunde tala igen. Värken från bebisens snurrande huvud var fortfarande lika kraftig och gav mig ingen ro. Personalen lade mig på sidan, uppbullad med kuddar och med täcke över mig. De bad mig försöka slappna av en stund och jag gjorde mitt bästa. Jag var öppen sex centimeter.

06.45 kände jag hur värken ändrade karaktär, jag var tvungen att krysta. Samtidigt kände jag hur allt blev blött under mig och bad maken ringa på klockan. Sköterskan kom in och jag frågade genast om det var blod eller vatten som kom ut, hon lugnande mig med att det var fostervatten. En ny värk kom och mer vatten forsade ut. ”Jag ska gå ut och diskutera lite med barnmorskan bara…” sa hon och försvann. Jag förstod inte vad som hände. Varför hade jag krystvärkar när jag bara var öppen sex centimeter? Strax drefter kom båda tillbaka in i rummet och de satte nu på sig handskar och förkläden. Någonstans förstod jag att det var på gång nu. Jag frågade om det var okej att krysta och fick svar att jag skulle göra det som kändes naturligt för mig. Jag bad att få ställa mig på knä och fick hjälp med det. Barnmorskan sa att jag inte var fullt öppen än och att bebisen skulle komma ut som genom en polokrage igenom min livmoderhals men att det skulle gå bra. Sen började mig sista kamp för att få Lillebror i mina armar.

Jag minns hur jag höll lugasmasken i handen och hur ljudet från den överröstade alla röster. Jag förstod inte själv sambandet. Jag blev irriterad över att alla pratade så tyst och skrek till maken ”Vad säger dom??? Jag hör inget!!”. Jag använde inte lustgasen längre eftersom kroppen liksom hävde sig bakåt i värkarna, men jag ville inte släppa masken. Vid 07 kom barnmorskan fram till huvudändan och förklarade att de skulle byta skift. Hon sa till mig att titta på klockan och sa ”Innan klockan 8 är din bebis ute!”. Hon menade väl men jag bröt ihop och krek ”ÅTTA?? Jag klarar inte en timme till!!!”. Det kom in nya människor på rummet men jag brydde mig inte. Ett nytt ansikte kom fram och sa ”Nu ser vi huvudet!”. I någon av värkarna kände jag hur bebisens huvud åkte över livmoderhalsens kant, som ett kraftigt klick innuti. Plötsligt sa någon ”Nu är huvudet ute. Vänta till nästa värk, ta i då så kommer bebisen ut.”. Jag ville bara ha ut honom. Det var en oerhörd smärta och panik att stå där med bebisen halvvägs ute så jag tog i ändå men blev stoppad av barnmorskan. Strax därpå kom en efterlängtad värk och jag tog i allt vad jag kunde och så var han ute. 07.12. Han började skrika direkt och så fort jag hörde hans skrik började jag storgråta av lättnad.

Jag reste mig till knästående och ropade ”Min bebis, var är min bebis?!” och barnmorskan svarade att nu lägger vi honom mellan dina knän så att du själv kan ta upp honom, och det gjorde jag. Jag grät och kramade honom, pussade honom över hela hans lilla ansikte och sa ”Min bebis! Min unge! Som jag har längtat efter dig!”.

Första gången jag höll dig i mina armar

Jag tror att min oro, som känns precis som missfallsoro och IVF-ångest, utlöses just nu på grund av att tillståndet i väntan på förlossningen påminner så otroligt mycket om de processer vi gått igenom under just IVFerna och missfallen. Det vill säga en total maktlöshet och total beroendeställning till min kropps signaler och förmåga. Jag tolkar, känner efter och googlar varenda förnimmelse igen. Och hoppas. Återigen uppfylld av bara en endaste tanke: att få gå i mål. Att vinna striden. Att få vår Lillebror. Och maken står återigen sidan om och undrar försiktigt utanför toaletten om allt ”går bra därinne?”, och skickar återigen ängsliga sms från jobbet som blir till ren och skär oro om jag inte svarar inom en halvtimme. Jag förställer mig att detta är nya upplevelser och känslor för de höggravida par som inte gått igenom vår kamp. Upplevelser och känslor som för andra enbart förknippas med den förväntan som ligger i luften inför bebisens ankomst. Men så kommer det aldrig mer bli för oss. Det går inte att vifta med trollspöet och radera det vi gått igenom ur minnesbanken. Vi måste acceptera att missfallen har förändrat oss och, ironiskt nog, för alltid tagit ifrån oss förmågan och glädjen i att förknippa graviditet endast med lycka och att lyckas.

Efter mitt förra inlägg fick Lille E kräksjuka, vilket för min del innebar ett fokusskifte deluxe! Plötsligt ville jag INTE FÖDA. Tänk att behöva lämna honom och åka iväg när han var så ledsen och mammig. Och tänk att kanske själv vara kräksjuk under en förlossning. Gaaaaahhhh!!! Jag kan knappt tänka mig något värre!

Jag är extremt psykosomatisk, så givetvis avstannade alla förvärkar som på beställning. Min kropp bara låste sig. Helgen blev ganska kämpig eftersom E var gnällig och sjuk. Jag bar honom, sprang (för att fånga spyorna i tid), och gjorde allt det min kropp egentligen inte orkar. Maken kämpade minst lika hårt. Men det krävs verkligen två för att ta hand om ett barn i det läget. För att minska risken för att jag skulle bli smittad antog maken alla saneringsuppdragen och tvättade, bytte lakan, skurade toaletterna med klorin osv, medan jag tröstade och tog hand om vår lilla kille.

I söndags var han ”kräkfri” och jag började pusta ut igen. Som på beställning kom förvärkarna tillbaka och jag låg vaken natten till måndagen med en värk var tionde minut. Onda värkar! Sådana som strålar ner i benen och utgår från ländryggen. Vid sju på morgonen försvann de och en ny dag började. En dag som höggravid, utan sömn med en rastlös treåring som märkte att mamma inte var på hugget. Vid lunch var hans 48 timmars karens över och jag insåg att det enda sättet att kunna samarbeta med honom var att göra något aktivt. Så vi åkte till Max och käkade hamburgare och tog sen en shoppingtur för att bunkra upp med kläder till honom. Han har precis bytt storlek och behövde nytt. Lille E var superduktig i affärerna. Han har starka åsikter om mycket och när det gäller kläder tycker jag att han kan få bestämma helt. Givetvis föreslog jag några plagg som jag tyckte var fina (Tröjor utan blaffiga tryck, i fina färger med någon detalj bara), men då tittade han på mig och sa ”Men mamma… Det är ju inget på den!”. Så det blev förstås Batman, Starwars, Blixten, monster, tigrar, robotar och annat som är tufft. Efter några timmar knallade vi ut till bilen med tre påsar med kläder. Och jag var givetvis helt slut.

Igår och idag har jag bara vilat mig. Eller ja… Igår sydde jag klart ett spjälsängsskydd och var ute med hundarna. Men jag insåg att det nog blev sista hundrundan innan förlossningen för nu kan jag inte röra mig alls utan att få sammandragningar. Hämta på dagis och laga middag är sådant som jag fortfarande gör och vill priorotera. Även om jag då får stå ut med kramperna i magen.

Ursäkta detaljerna, men idag har jag dessutom varit så kass i magen. Förstår att det KAN vara ett tecken på nära anstående förlossning, MEN att det också kan dröja…  Jag är inte på världens bästa humör och lider lite av tristessen på sofflocket. Visserligen sover jag bort många av dygnets timmar, men annars kan jag inte göra mycket mer än att kolla på dåliga tv-progra, kolla sociala medier alldeles för ofta och grubbla över och bebisen verkligen tänker komma ut.

Hoppas inte det blir ett ”Vecka 41″-inlägg….

Nu har jag legat i sängen sen vid 09 (klockan är 12) och bara försökt koppla av. Inget händer. Paus igen.

Det är frustrerande. Jag känner mig som en elitidrottare, eller kanske en kapplöpningshund i startburen, så taggad och redo. Väntar på starten. Men om och om igen avbryts loppet och jag får gå tillbaka till att vila. Jag längtar så efter vår bebis. Han känns så långt borta nu. Trots att han är närmre oss än någonsin förr.

Tid är så relativt. En vecka till skulle kännas som ett år nu. Jag vill inte vänta mer. Enligt RUL är jag i vecka 40 nu, med BF den 21/1. Men vi håller oss till BF-datumet som är enligt befruktningen, vilker ger den 24/1.

Jag tar en dag i taget. Nu ställer jag in mig på att föda imorgon! Imorgon blir en perfekt dag

Åhh, denna väntan….

Ikväll har jag packat om BB-väskan och känner mig nu nöjd. Jag tog bort en hel del bebiskläder och nöjde mig med två par bodys och byxor, en pyjamas och en sparkdräkt, samt några mössor, strumpor och ett par vantar. Åkpåsen till hemfärden är med och tre filtar. Jag minns att plastbaljan till säng, som de har till bebisarna på BB, kändes så otroligt stel och ogästvänlig. Känns skönt att kunna ha filtar runt omkring bebisen. Förlossningsbrevet är också med, kanske hinner jag skriva mer om det nästa gång. Till mig har jag packat ner ett par mysisbyxor och ett par sköna, vanliga mammabyxor med liten mudd för magen, pyjamas, en lång kofta, några amningslinnen, två amningsbehåar, stora och urtvättade trosor, och necessär med lite basic grejer. Givetvis stooora bindor till mig, amningsinlägg och så blöjor och våtservetter till bebisen. För att slippa ha stora flaskor med så har jag tagit med lite provburkar med hudkräm och annat som jag samlat på mig men aldrig använt. Det som ska läggas ner när det väl gäller är tandborstar och tandkräm, och linsvätska. Maken har packat några tröjor och kalsonger. Jag har bett honom att välja en mjuk tröja till förlossningen så att det känns skönt att hänga på honom. När E föddes hade maken skjorta på sig, och på nåt märkligt sätt så kändes det som att det hindrade mig från att använda honom fullt ut. Han kändes så finklädd.

BB-väskan

Jag har varit hos frissan och klippt mig. Jag vet av erfarenhet att det är svårt att få tid till det sen, så nu klippte jag det rejält. Sen har jag känt mig lite fåfäng inför förlossningen med alla bilder man tar då, så jag har även färgat ögonfransar  och brynen. Fast det fixar jag själv. Sånt gjorde jag alltid förr, men sen hag fick E har jag blivit dålig på att ta mig tid.

I veckan bad jag maken köpa matäcken till BB och det gjorde han med besked! Vi har godis och dricka till ett halvt kompani! Men också vindruvor och annan frukt. Och frysmat till honom förstås. Frysväskan har jag plockat fram och frysklamparna ligger på plats i frysen.

Gästrummet är städat till min mor och hennes make som ska passa Lille E.

Jag har sytt en babywrap till babyskyddet också i fleece! Den blev bra! Och så köpte vi ett begagnat babyskydd till, en Akta Graco från 2014, så att vi har en i varje bil. Det hade vi inte med Lille E. I veckan beslöt jag mig för att också investera i ett begagnat newbornset från Stokke till tripptrappstolen, hoppas bebisen kommer att gilla den och framför allt acceptera att sitta i den överhuvudtaget. Lille E kunde vi aldrig lägga ifrån oss, han tjöt så fort han var utan kroppskontakt.

Spjälsängen står bäddad i sovrummet, ny och fin!

Så nu har jag inget kvar att göra mer än att vänta och försöka acceptera oron. Det finns ingen anledning att kämpa emot eller resonera med oron. Den är inte förnuftig. Lyssnar inte på argument. Den sitter i hjärteroten och kurar. Lika bra att säga ”Hej på dig. Där är du! Jag vet varför du är här. Allt jag varit med om har fört dig hit. Men du är ingen spådam som kan sia om framtiden. Du bara påminner om det som varit.”.

Kram på er!

Jag fick träffa en läkare från KK i Lund för en tid sedan för att prata om medicineringen av Innohepen och om min oro för amningen. Jag fick en allvarlig bröstinfektion med E, som tog sex månader av behandlingar för att bli av med. Jag helammade E med ett bröst. Enligt läkaren är risken för att det ska hända igen väldigt liten, och inte förhöjd. Jag var rädd att jag kanske hade någon typ av ärrvävnad i bröstet, men det trodde hon inte. Med innohepen så sa hon att jag ska sluta ta den när jag fått förvärkar eftersom det är ett bra tecken hos omföderskor att förlossningen är nära. Dr O säger att jag ska ta sprutorna fram till förlossningen. Nu vet jag inte vem jag ska lita på… Enligt KK-läkaren så finns det inga risker med att sluta med dem. Men jag tänker att hela användandet av innohep mot missfall ju är på forskningsnivå fortfarande, så hur kan hon veta det? Jag har alltså fortsatt att spruta, och nu har jag ju haft onda förvärkar i två veckor så något bra tecken på att ”det snart är dags för förlossning” var det inte heller. Hon sa i alla fall att Innohepen inte påverkar mina möjligheter att få epidural, om jag vill ha det, och att det inte ökar blödningsrisken. Så jag fortsätter att spruta. Varje gång jag tar fram sprutan så hoppas jag att det inte är många kvar.

Innohep i graviditet

Enligt min barnmorska så är det ganska stor chans att denna förlossningen kommer igång i samma tidsintervall som den förra, på grund av att den startade med värkar. Det kan vara så att det är min kropps mönster. Jag hoppas att det är så. För det börjar bli väldigt tungt nu. Det känns som att det inte får plats mer därinne, han känns stor.  Jag vet att man glömmer bort hur otroligt obekvämt det är att vara höggravid efteråt. Jag har nog romatiserat det och mest kommit ihåg rörelserna, längtat efter det och drömt tillbaka. Men i verkligeheten så finns det liksom inget sätt att vara bekväm i sin egen kropp. Man får inte luft ordentligt, det går inte att sitta eller ligga ner beskvämt. Alla rörelser blir tunga och klumpiga. Att inte ha foglossning är min stora glädje, för jag kan ju trots allt röra mig! Jag kan fortfarande gå! Det är underbart att komma ut, och så skönt att kunna fixa ärenden och fortfarande vara självgående.

Men tålamodet är inte vad det brukar, och förmågan att vara en pedagogisk mamma har minskat drastiskt. Jag är inte den tjatiga typen i vanliga fall. Jag väljer mina strider. Avskyr föräldrar som sitter på håll och gapar på sina barn, och låter deras namn blir till uttjatade mantran. När jag tillrättavisar vill jag helst ha både kroppskontakt och ögonkontakt med E. Jag är i princip alltid helt lugn, blir extremt sällan upprörd. Men nu…. suck. E är ju smart, han har insett att jag är steget efter honom fysiskt. Nu är jag den där tjatiga morsan som på håll gastar Kom ner från trappen!, Jo, du ska visst borsta tänderna!, släpp katten!, du får inte kasta leksakerna omkring dig, om du inte kommer nu så stannar vi hemma…! Och så vidare. Jag blir så otroligt trött på mig själv! Och på min tunga kropp. Igår tog det mig 80 minuter att komma iväg med Lille E och hundarna på en tur. Han vägrade i princip allt, och svarade på alla tilltal med Nej! eller va? trots att han egentligen ville komma ut och leka i snön som fallit under natten. En extrem känsla av frustration tar över i de situationerna. Man vill bara lägga sig ner på hallgolvet och gråta. Men det hade ju inte hjälpt. När vi till sist var ute i solen och drack varm choklad i snön så kände jag mig väldigt nöjd och stolt över att jag inte gett upp och inte heller tappat humöret. Men det är inte lätt. Och ja, jag känner mig ofta som en sämre mamma nu. Jag hoppas att det inte blir ännu värre när Lillebror är ute…

Överallt tycker jag mig höra talas om och läsa om bebisar som dött i slutet av graviditeter eller vid förlossningar, vilket bekräftar att min oro är skälig. Samtidigt vill jag inte känna såhär. Inte nu, inte när vi äntligen är här!

Imorgon ska min mamma passa Lille E så att jag och maken får egen tid att fixa med det sista. Vi ska köpa ny spjälsäng och lite tillbehör, samt ett klädset i storlek 50 till BB. Kanske hinner vi också beställa det sista till köket som vi började renovera i höstas men som stått still eftersom E är hopplös att ta med sig in i ett byggvaruhus. Vi behöver bestämma beslag och bänkskiva, och det tar ju inte fem minuter!

Den senaste veckan har jag börjat färdigställa packningen till förlossningen. Jag har köpt två tunna och sköna amningsbehåar på lindex. Den här förlossningen vill jag inte vara helt naken, jag vill ha en behå på mig. Dels för att känna mig mindre utelämnad när det kommer ny personal och läkare in i rummet och dels för att jag vill kunna styra när första amningen ska ske. Med Lille E lade barnmorskan honom till bröstet medan jag fortfarande var helt orkeslös, han sög helt fel på bröstvårtan och åstadkom en rejäl blodblåsa som sen tros ha orsakat den svåra bröstinfektion som jag fick dras med i sex månader. Jag har också köpt amningsinlägg, näsdroppar och cerat. Jag har tvättat lillebrors nya fina filtar och packat ner tre, samt Lille Es overall han hade som nyfödd som är en åkpåse som passar babyskyddet.

I veckan har jag även hämtat ut babyboxarna jag beställt på nätet. De är ju gratisprodukter från företag. Se länk här. Liberos, som man hämtar ut på Ica Maxi, var helt klart bäst. Den innehöll både blöjor, bindor, babyolja och salvor, samt lite produkttester. Mycket av det åkte ner i BB-väskan. Loyds apoteks babybox var absolut sämst! Den innehöll bland annat en flaska vatten!! Alltså en vanlig petflaska med skruvkork, innehållandes naturellt vatten… märkligt! Sen innehöll den öronproppar, vilket var ännu märkligare! Extremt oetisk signal till nyblivna föräldrar, tycker jag. Och i övrigt var det endast produktprover i små engångsförpackningar med tex tvättmedel och hudkräm för kvinnor. En helt menlös och väldigt udda babybox som alltså inte hade med barn att göra. Apoteksgruppen babybox ”Baby to be” var bättre och gav både tidningen Vi Föräldrar, babysalvor, en napp, en snuttetrasa från Gegamojja och även rabattkuponger som var bra. Vi föräldrars Babybox var inte nån ”Box”, utan en tidning och rabattkuponger. Väldigt roligt dock att man fick en kupong på Kappahl att hämta ut en helt gratis, valfri body! Nu väntar jag på babyboxen från Apoteket Hjärtat och Babyland, som skickas hem till en. För mig är detta en bra process i förberedelserna. Jag slipper obehaget med att köpa saker, vilket alltid ändå drar fram tanken ”Tänk om något händer och jag aldrig får användning…”, samtidigt som jag ändå får hem grejer som hör till en liten bebis. En liten napp tex! E har aldrig velat ha napp och jag kommer nog inte propsa på att Lillebror ska ha det heller, det funkar bra utan, men ändå så fint att hålla en napp i handen! Att tänka att vi snart får träffa honom.

Så BB-väskan är snart färdigpackad. Maken ska bara köpa hem vad han vill ha med sig i snacks och mat. Till helgen blir nog spjälsäng och annat färdigt. Vi har beställt en ergobaby bärsele med spädbarnsinlägg på nätet, och en ny babysitter. Med E fick jag låna en ergobaby en gång när han var sjuk och skrek i flera dygn, den var underbar. Han kunde sova i den och vara nöjd, och jag fick inte ont i axlarna. Baby Björn selen som vi hade själva gillade aldrig E och hag fick dessutom ont överallt av den. Det jag har kvar att köpa är ett babynest! Det hade vi inte till E, och han ville aldrig sova annat än i famnen. Nu blir det svårt att serva Lillebror på samma sätt, i och med att E finns, så jag tänker att ett babynest kanske kan hjälpa till att göra vagnen och sängen tryggare.

Snart är det nyår! Vi ska fira hemma med mat från catering, vilket känns både skönt och klokt. Efter nyår hoppas jag på mycket lugn och ro tills bebisen kommer!

Gott nytt år till er alla!! Låt 2016 bli till vårt år!

Många kramar

L

Nu ska jag ta det lugnare. Ta mig själv på allvar, sätta gränser.

Hos barnmorskan idag såg allt bra ut! Hela familjen var med och barnen tyckte det var så roligt och spännande. Han är fixerad nu, vilket förklarar trycket och strålningarna i blygden som jag haft en vecka.

Lilla bebis, jag längtar efter dig. Men det känns tryggast om du stannar kvar där inne ett par veckor till.

Jag mår väldigt bra! Det är förstås tungt och det känns att jag bär runt på mer än vad kroppen är van vid, men jag har ingen värk. Igår vågade jag mig ut på en koppelpromenad med hundarna för första gången sen i september. Det har inte funkat att ens hålla emot lite när hundarna drar åt något håll utan att få jätteont. Därför har jag kört iväg med dem och släppt dem lösa i ett naturområde istället. Men det gick bra till och med i rask takt med två hundar i koppel. Jag som hade svårt att stå upp i vecka 20…

Rädslan finns fortfarande där. Inte lika stark längre, men ändå kännbar som en rörelse under ytan. En dunkelhet i sinnet ibland. Tankar som aldrig sätts i ord utan stannar i ett obehag. Ju mer upptagen jag är, ju mindre kontakt jag känner med barnet, desto mer obehag. Ibland känner jag för att lägga mig på soffan med en hand på magen och ligga där tills förlossningen är här. Men det går ju inte. Jag har två veckor kvar på jobbet. Nu i veckan ska jag redovisa ett stort projekt som kommer ge stora ringar på vattnet. Mitt jobb engagerar mig oerhört mycket, men jag ser innerligt framemot att gå hem. Och jag har redan lagt upp en plan för föräldradagarna så att de räcker i nästan två år. Kanske blir jag hemma i 1,5 av dem. Lönen för all möda.

Jag läste en intervju med en kändis som förlorat en graviditet efter IVF och som sen lyckats få ett barn till. Han beskrev hur det var att vänta det barnet -som att bära ett ägg i handen i nio månader. Jag förstår precis känslan. Det känns så skört och inte alls så självklart. Man vill liksom vara fokuserad på ägget, ha det under uppsikt, inte släppa kontrollen. Man är rädd att tappa taget och förlora greppet om den otroligt lyckliga tillvaro man lever i nu.

Vi åkte in till Malmö förra helgen, satt och pratade i bilen. Sen körde vi under viadukten. Den där med flygplanen målade på betongväggarna i tunneln. Vägen till RMC från vårt förra hem. Det var där vi passerade varje gång vi försökte skapa Lille E. Känslan av IVF kom tillbaka som i ett hjärtslag. Återföring. Plötsligt kändes det som att jag var på väg till Malmö med hopp om att få tillbaka rätt embryo. Jag la handen på min stora mage och försökte komma tillbaka till vår verklighet, men det tog tid. Som när man vakbar och måste skaka av sig en mardröm.

Idag köpte vi julgran! Det har vi gjort på samma ställe i flera år, på en gård fem minuter härifrån. Vi parkerade bilen på samma gårdsplan som för ett år sen. Lille E var i eld och lågor, alla granar stod lutade längs med ladugårdsväggarna. Jag trodde han skulle vilja köpa alla, men tvärtom var han svårövertalad, ingen dög riktigt. För ett år sen klev jag ur bilen så fylld av sorg, maktlöshet och förtvivlan. Kvällen innan hade blodet börjat rinna igen i vårt tredje missfall. Jag minns hur jag tog stöd mot väggarna i badrummet och andades mig igenom paniken medan maken, som i ett avlägset eko, frågade hur han kunde hjälpa mig. Sen gick jag tyst in i sovrummet, kröp ner under täcket och låg där, sidan om Lille E och andades stilla utan ork att ens gråta. Det kändes som att jag var på väg att dö och som att jag var tvungen att andas med vilje för att kunna finnas kvar. Jag hade lovat bonusdottern att vi skulle köpa gran, och lördagen kom precis som alla andra dagar. Obarmhärtigt fortsatte livet och kraven fanns kvar. Idag klev jag ur bilen på samma gårdsplan men i en helt annan värld. I en kropp som är full av liv. Jag menar inte bara bebisen utan kraften som finns när man mår bra. När man inte behöver tänka på att röra fötterna framåt, le med vilje och anstränga sig för att kunna säga något. Livet för en framåt!

När vi kom hem rev Lille E upp julgranspyntet från lådorna med en väldig iver, alla ”kylorna” hängde han på ungefär tre grenar av den gigantiska granen, samtidigt som han berömde sig själv. ”Det går väldig bra, mamma. Jag kan detta! Jag är så duktig.” med en treårings totala självsäkerhet. Ljuvligt! Jag tänkte på hur jag stoppade ner pyntet i januari och fyllde lådorna med förhoppningar om att livet skulle vara annorlunda till nästa jul. Allt var så förtvivlat. Svärmor var så sjuk dessutom och dog ju i mitten av januari. Min fina, kärleksfulla svärmor. Lille E fick en låda blandade, färgglada julgranskulor av henne när han var ett år. Gamla och coolt retro, men i plast förstås. De låg kvar i skokartongen med hennes skostorlek på, kanske från 70-talet. Jag berättade för honom nu att han fått dem av farmor. Några hjärtan, ett par tomtegubbar, andra fasade som discokulor. Han älskar att prata om sin farmor och verkar både minnas henne tydligt och sakna henne mycket. Han blir glad varje gång vi tar fram något som han fått av henne. Lille E säger ”Farmor är i himlen, men när Lillebror kommer ut då ska hon komma ner till oss och hälsa på honom.” Jag försöker förklara att farmor inte kan komma och hälsa på, men han vägrar lyssna. Han är så säker på att hon kommer att komma. På något sätt tror jag honom. Jag hade en dröm i början av graviditeten att jag låg på BB med en nyfödd i famnen och att hon stod vid sängen en stund, vände sig om och gick. Och jag njöt av att se hennes rörelser, hennes kläder och känna att hon var där för jag visste även i drömmen att hon inte skulle komma tillbaka. När jag vaknade grät jag en stund för det kändes som att hon försökte säga till mig att jag inte skulle vara ledsen över att bebisen aldrig skulle få träffa henne, hon kommer att vara hos oss.

Så mycket har hänt de senaste två åren. Nu är allt så bra de kan vara. Jag är så tacksam. Jag tänker inte längre på att jag aldrig kommer bli densamme som förut, nu är jag bara tacksam över att jag finns och får vara med om allt detta fina. Och precis när jag skriver hickar mitt barn i min mage. Kan livet bli bättre?