Så min HcG-nivå dubblades på två dygn och det gav oss det lugn som vi behöver i tidig graviditet. Jag hade återbesök på gynakuten efter en vecka. Under den veckan gick det åt en hel del graviditetstest tills en vän till mig, som fått sina barn också genom IVF, sa till mig att det var dags att sluta testa. Enough is Enough. Sakta blev min överstimulering bättre och jag började kunna ta mig upp för trappen igen utan att stanna för att andas efter fem steg. Jag gick in i vecka sex med en viss bävan och läste här i bloggen om mina missfall. Jag blev häpen över hur mycket jag ändå lyckats glömma bort. De minnen jag har av dem idag är mest från aborten efter MA i vecka 9. Från de tidiga missfallen minns jag tydligast känslorna när jag nyss börjat blöda, situationerna men inte sammanhangen. Att glida längs med badrumsväggen ner på golvet och bli kvar där som ett mörkt hål. Att ligga under ett täcke i ett mörkt sovrum och fokusera på att andas. Att hålla min sons hand i min i en solig dag och uppleva att den var min livlina och enda koppling till det verkliga livet. Jag minns, men jag minns med ro. Jag är noga med att skilja mina minnen ifrån nuet och inte gå i den klassiska och mänskliga fällan att tro att det som hänt också är det som kommer att hända. Att min historia skulle vara mitt öde.

Nu är jag i vecka nio. Två saker har hjälpt mig att känna mig lugn och hålla distans till rädslan. Den första är att jag haft och har otroligt starka graviditetssymtom, läs: jag mår skitdåligt fysiskt. Värre än jag någonsin mådde när jag väntade någon av pojkarna. Det är också orsaken till att jag inte skrivit här. Jag har inte varit i skick att sitta upprätt om kvällarna. Det värsta är illamåendet. Jag ska tacksamt erkänna att jag inte kräks, men det beror på att jag har oerhört svårt för att kräkas. Istället står jag och hulkar och ger ifrån mig obehagliga läten några gånger i timmen all tid jag är uppe ur sängen. Det näst värsta är en trötthet som inte går att förhandla med. Jag kan vara uppe ur sängen i 10 timmar och fungera normalt, två timmar till medan jag tittar i kors och sluddrar. Jag är inget roligt sällskap. Därtill kommer gigantiska och värkande bröst, med bröstvårtor som tycks ha tagit på sitt ansvar att berätta för alla att de finns där, även igenom vadderade BH:ar och en mage som skulle kunna användas till kemisk krigsföring. Såatte… jag mår inte så bra. Men med mitt bagage så är det trots allt en lyckoträff. Jag hulkar, kväljer och ler åt det (än så länge). Den andra saken är min tilltro till medicinerna jag tar mot missfall (Innohep, Prednisolon 15 mg, Intralipid).

För en vecka sedan fick jag ett tidigt ultraljud (v 8) genom min barnmorska, eftersom jag inte var sugen på att åka ToR till Falun á 130 mil och min kära Dr O som hjälpt oss med det tidigare har gått i pension. Den dagen, och tre dagar innan, var jag otroligt nervös och samlad. Jag visste alltför väl att besöket skulle leda till himmel eller helvete och vilken knipsskarp udd jag balanserades på. Situationen förvärrades också av att jag var tvungen att genomföra undersökningen ensam eftersom Covid-19 gör att maken inte får följa med på undersökningar. Golvet var så blått på ultraljudsmottagningen. Som ett turkost hav som skar igenom min gråa, samlade tillvaro. Barnmorskan kikade ut och sa att hon strax skulle ta emot mig. Maken stod nere på gatan och vi hade bestämt att jag skulle messa ett rött hjärta om allt såg bra ut och en ledsen gubbe om det inte gjorde det. Det var min tur. Jag lade ifrån mig mobilen, satte ner handväskan, hängde av mig jackan allt medan jag berättade om exakt hur nervös jag var. Jag insåg att jag lagt mobilen nånstans och gick tillbaka till jackan. Letade. Grävde igenom väskan, men hittade den på stolen där jag satte mig, fortfarande pratade jag och förklarade min historia. Då avbröt barnmorskan mig med ett leende och presenterade sig. Jag var så nervös. Hon bad mig lägga mig ner på britsen och dra upp tröjan och hon lovade mig att säga till så fort hon såg något. Den iskalla gelén kändes bekant mot huden, min överstimulerade och svullna mage protesterade mot beröringen. Smärtan fick mig att hålla andan. Händerna höll jag över ögonen och ögonen knep jag ihop hårt. Tills jag hörde henne säga i en inandning ”Jag ser hjärtslag!”. Då började jag gråta. Innan jag ens öppnat ögonen så grät jag, vilket innebar att det tog en stund innan jag kunde se tillräckligt klart för att se hjärtslagen jag med. En liten kropp med ett tydligt flimmer i bröstkorgen. Jag tog upp telefonen och messade ett rött hjärta.

Barnen visste om att vi skulle till ”en doktor som kan se in i magen med en kamera” för att se om det fanns en bebis på riktigt där inne. De har ju varit med i Falun och har förstått vad vi har gjort och vad IVF är. De har också sett sina mamma hulka stup i kvarten och somna i soffan under barnprogrammet, samt hört henne utropa ”Åh fy fasen vad det stinker här!” i godisaffären och sett henne i panik försöka ta sig ut. De visste att någon var skumt. På morgonen innan vi skulle åka så berättade båda sönerna att de var säkra på att det fanns en bebis och den yngsta förklarade att vi skulle behöva köpa tårta med oss hem för att fira. Så när vi kom hem hade vi köpt med oss tårta, två stycken eftersom det inte kändes som rätt dag att snåla. Vi hade också hunnit lyxa till det med lite sushi i bilen och jag njöt av min avokado lika mycket som jag kväljdes över makens maki som var rullad i rostad lök (just nu oerhört vidrigt). Vi körde in på gårdsplanen och såg hur den lilla sonen väntade i fönstret medan den stora öppnade dörren, med min mamma och min styvpappa strax bakom sig. Alla med oerhört nervösa och undrande miner. Jag gick ur bilen, log åt dem och så plockade vi upp varsin tårta från bagageutrymmet. Båda ungarnas ansikten sken upp som om vi vore självaste jultomten. ”Är det sant?!!” ropade de i munnen på varandra när vi mötte dem i hallen, ”ska vi verkligen få en bebis?!”.

Deras glädje har överväldigat oss. Hur de hade tårar i ögonen av innerlig glädje och hur lillebror stammade ”Detta är den bästa dagen i mitt liv”. Flera gånger om dagen pratar de om bebisen och har stora tankar och planer inför framtiden som storebrorsor. Oron tar ibland ett grepp om mig och jag tänker på vad som händer om det värsta drabbar oss. Tänk om jag måste göra dem besvikna. Men jag försöker lugna mig med statistiken som säger att om hjärtat slår, barnet är lagom stort och man ser en tydlig gulsäck så är risken för missfall så otroligt liten, 1-2%. Jag tar ju min medicin dessutom, Innohep vare dag och Intralipdropp var tredje vecka (den sista fick jag i helgen), och så har jag på eget initiativ fortsatt med progesteron (Crinone).

Det finns så mycket mer att säga men nu stängde nyss min hjärna ner och jag mår som om jag tagit dubbeldos av sömnmedel och är magsjuk så jag måste dessvärre avsluta.

Lovar att återkomma när mitt mående är mer stabilt. Många kramar till er läsare. Jag kan inte förstå att ni fortfarande är så många! Kram!

Jag känner mig tom. Innerligt ledsen och besviken förstås. Kanske mer ledsen än jag var förberedd på. Jag hoppades mer än jag vågade erkänna. Jag har hoppats under så lång tid att detta embryo skulle vara vår lyckoamulett. Att vi skulle avsluta med en enkel väg in i målet. För en gångs skull. Få uppleva det en endaste gång, att kunna få ett barn utan att kämpa med för sitt liv. Betala en massa pengar, ja, men slippa gråta och förtvivla.

Det som är jobbigt är att i mina tankar på framtiden så finns det ett barn till. Har alltid funnits. Ni som följt bloggen vet att jag började oroa mig över om det inte skulle kunna bli ett barn till medan min minsta fortfarande var en liten bebis. När kampen för vår tvåa var så tuff sörjde jag även att möjligheten till en trea också krympte. Jag ifrågasätter min egen längtan trots att jag har haft den sedan jag själv var ett barn. Det är en del av den jag är som jag nu ifrågasätter, och det gör ont.

Jag har alltid haft som främsta mål att bli mamma och få många barn. Har alltid velat ha fem. Tänk vad underbart med fem barn! Det kan förstås aldrig bli aktuellt. Jag pluggade på universitet i så många år, fylld med en stark barnlängtan, bara för att jag skulle kunna ge mina kommande barn en trygg framtid. Allt jag har gjort hittills är med fokus på barn. Nu är det kanske över och jag är bedövad av intensiteten i alla känslor. Hela jag är i uppror. Demonstranter och motdemonstranter möts inuti mitt bröst. Jag hör röster skrika ”Inget pris är för högt! Ett barn till!!” som möts av ”Aldrig mer IVF!!”. Alla röster är mina egna. Samtidigt är det så tyst. Helt knäpptyst. Allt är precis som vanligt, trots att allt har förändrats för mig. Mina livsvillkor.

Jag har kollat upp kliniker, priser och behandlingar idag. Mest för att jag ska få en känsla av kontroll. Jag vill känna att jag har ett val. Blir det inte fler försök så är det för att vi valt bort det. Jag vill veta vad vi väljer bort. Jag har vägt fördelar och nackdelar, medan jag väntat på mensen. En chans att få ”begrava” Flingan från Falun tillsammans med alla de dagdrömmar jag haft om den lilla. Mensen efter en IVF eller ett FET är en sorts begravning, ett smärtsamt farväl av det som aldrig blev. Nästa steg är att radera bilden på embryot i telefonen. Men först mensen.

Ruvardag 6 var jag oändligt säker på att det gått vägen. Jag mådde så illa. Hela dagen gick jag runt och hade kväljningar och ojade mig över hur illa barnens lördagsgodis luktade och hur Nutellan på deras frukostsmörgåsar stank vanilj. Igår, på ruvardag 7, var illamåendet borta men så också mitt vanliga sötsug som är min enda last. Barnen bakade kladdkaka och jag ville absolut inte ha. När har jag någonsin tackat nej till kladdkaka… typ aldrig. Igår kväll blev jag istället sugen på något salt, vilket inte vanligen är min grej alls, och satt sen framför tvn och åt ostnachos med salsa. Då tyckte rynkade maken på näsan och undrade vad jag höll på med.  Jag har också haft en kliande värk i brösten, men det kan tydligen vara biverkningar av Crinone.

Det bästa symtomet av dem alla är ändå att jag inte fått någon blödning alls. Jag brukar ha spottings ett par dagar, upp till fyra dagar, före mens. Någon gång per år händer det att mensen kommer utan att förvarna, och det kan ju vara en sådan månad, men den är aldrig sen. Jag får alltid mens 14 dagar efter ägglossning, vilket är idag. Det pratas om huruvida Crinone kan skjuta upp mensen eller inte i olika trådar om IVF, men jag tror egentligen inte det med tanke på att jag själv fått mens som vanligt de gånger det inte blivit något. Om det hade funkat som metod att skjuta fram mensen så borde ju Crinone kunna skrivas ut till patienter i det syftet också, men det görs ju inte.

Usch, vad jag är trött idag. Det var svårt att sova i natt. Jag inbillade mig hela tiden att mensen kom och att det började rinna. Så fort klockan ringde imorse så for jag upp ur sängen och fick det första toalettbesöket avklarat så fort jag bara kunde. Nu är klockan 11 och jag har varit på toa ytterligare tre gånger. Helt normalt beteende… not. Så länge allt är vitt så är jag hoppfull.

Om du finns därinne Flingan, så stanna kvar! Måtte min livmoder och mitt immunförsvar sköta sig.

Igår, på ruvardag 4, var jag och handlade på Gekås med en kompis. Jag satt på huk och letade efter rätt storlek på en mössa en bra stund och när jag sen reste mig och sved det till rejält i ligamenten i buken. Den känslan har jag aldrig haft när jag varit ogravid. De där svidiga ligamenten har för mig bara känts av när det funnits skäl på grund att äggstockar och livmoder varit aktiva. Nu är jag ju i naturlig cykel, så det ska inte finnas någon överstimulerad äggstock eller växande livmoder om inte Flingan lever och har växt sig fast. Jag försöker ta det med ro och hålla mig optimistisk. Det här kan betyda allt och ingenting. Samtidigt känner jag mig tryggare nu när jag vet att jag äter mediciner till syfte att förebygga fler onödiga missfall. Jag vet att vi har lyckats förr, så det är ingen omöjlighet. Samtidigt känns det som att man ju inte borde kunna ha sådan otrolig tur två gånger på rad.

På alla forum så växer en föreställning om att progesterontillskotten ska ge biverkningar som dessa, det vill säga molvärk och även ömma bröst (har inte jag), men när man läser bibackssedeln finns det inte med som biverkningar alls. Detta är min tionde återföring och jag har inte känt något sådant av varken Crinone eller Lutinus när jag fått negativt resultat (tre gånger) av behandlingarna. Däremot avskyr jag Lutinus som ger extrem sveda, torrsprickor och svampinfektioner. Jag kan inte förstå att ett sådant preparat, som så många lider av att använda, fortfarande används! Jag vägrar Lutinus och begär alltid Crinone.

Men så har vi Crinonets baksida… färgerna och konsistenten. Man för in den som en vit creme i pipett och den kommer ut som gummiaktiga bollar i beige, rosa och aprikos. Det är obegripligt och obehagligt. Varenda gång är man orolig för att en blödning är på ingång. Blödningar är ju det vi alla fruktar mest. Blödning betyder förlust och sorg.

Jag fortsätter med mina Innohep-sprutor och 15 mg kortison om dagen. En dag i taget nu. Ruvardag 5 är ju fortfarande bara i början. Jag brukar börja bli mer nervös efter dag 6.

Det här embryot är så speciellt. Jag har tänkt på det varje dag i mer än fyra år. Jag har under så lång tid föreställt mig det som mitt nästa barn, även om jag hela tiden varit medveten om att det varit en dröm. Om det inte skulle bli något så kommer det innebära en stor sorg för oss.

Det passerar inte en dag utan att jag tänker på embryot vi lämnade kvar i Falun när vi åkte från staden i maj 2015. Då var vi känslomässigt uttröttade, rädda och panka efter fyra missfall och sex försök. ”På det sjätte smäller det…” sa man ju som barn och det stämde för oss. Men när vi lämnade Falun hade vi förstås ingen aning om att våra andra unge äntligen blivit till. Vår fantastiska Edvin. Det var honom vi kämpade för med näbbar och klor, och han var värd varenda tår och tanke. Jag är otroligt stolt över mig själv för att jag orkade och vågade kämpade vidare mot alla motgångar. Att sätta Edvin till världen var det svåraste och mest smärtsamma jag gjort i hela mitt liv. Då menar jag inte förlossningen utan den två år långa resan från att vi gjorde vårt första syskonförsök med IVF tills att han var född.

Vi är idag familjehem och har tagit emot ett barn som varit svårt traumatiserat. Därför har embryot fått stanna i frysen. Vi har inte haft ork eller kraft att påbörja en ny resa, med vetskapen om hur den kan påverka oss om det går illa. Vi har behövt vår styrka till att stå pall och orka fortsätta kämpa för ett barn som inte kommit från min livmoder. Vi har samtidigt längtat efter att försöka, men det har faktiskt varit helt omöjligt. Nu börjar vårt placerade barn må bättre och hennes mentala hälsa är stabiliserad. Det tog 1,5 år att nå fast mark. Vi känner båda att det börjar bli dags eftersom Edvin nu är exakt tre år. Barnen frågar mig varje vecka om jag har en bebis i magen. De vill allihopa ha ett syskon. Min syster fick en bebis i somras som är gudomligt glad och gosig, så nu tror våra barn att alla bebisar och småsyskon är så.

I förrgår skickade jag ett mejl till Livio i Falun. Jag har tänkt göra det i två månader nu men hela tiden skjutit upp det. Efter bara en timme ringde en sköterska upp. Då blev det plötsligt så verkligt. Dörren öppnades upp igen, till en värld som blivit en del av den jag är. Tack vare IVF-världen är jag mamma idag, och trots att jag skälver av obehag vid tanken på att stiga över tröskeln igen så känner jag en otrolig tacksamhet. Sköterskan var väldigt trevlig och intresserad. Hon frågade när jag har nästa ägglossning, bad mig använda stickor och att ringa när det är positivt så kan jag komma 5-6 dagar senare för återföring. Jag sa att jag behöver mer tid på att vänja mig vid tanken att försöka igen. Dessutom har priset höjts otroligt mycket sedan 2015! Nu kostade en återföring 15000 kronor!! Då tror jag att vi betalade ca 10 000 kr.

Jag lämnande cellprov igår. Det vill man ju ha gjort innan blir gravid. Idag fick jag en remiss från Falun att jag ska lämna in nya smittprover. Jag har själv beslutat att jag vill göra en vanlig gynundersökning först och se så att allt ser normalt ut med livmoder och äggstockar så att embryot får bäst chanser.

På ett sätt är vi igång igen. Men på ett sätt inte…

Orkar jag? Jag försöker lägga det på ”Orkar jag med en bebis till just nu?” för den frågan är så mycket lättare att bära. Den ger mig makten. Men egentligen vet jag att det handlar om huruvida jag orkar ta klivet ut, vara utan skyddslinor och möta mörkret igen.

För precis ett år sedan fick de också en storasyster. En sexårig flicka från Afghanistan som saknar biologiska föräldrar. Det har varit ett intensivt år för oss alla. Vi har alla behövt omforma oss och våra roller har testats. Lille E har varit bekymrad och svartsjuk en hel del, medan Lillebror tagit det med ro. Vår flicka är en fantastisk liten människa men med en otroligt tung ryggsäck, vilken vi numer hjälper henne att bära allihop på varsitt sätt. Jag trodde inte att det skulle bli lätt och det har varit ännu svårare än förväntat. Men nu ser vi att det är på väg åt rätt håll och hon har äntligen kommit fram i vårdkö för sin traumatisering. Livet kommer att bli lättare för oss alla när hon blir frisk.

Mitt i allt detta, med tre barn och min makes dotter, så tänker vi ändå ofta på vårt embryo i frysen. Jag tänker på det varje dag och nu pratar vi om det allt oftare. Till hösten ska vi sätta tillbaka det in i min livmoder, det har vi bestämt. Det ska bli skönt att få frågan besvarad om det lilla embryot är vårt barn eller bara ett minus till. Vi har ju undrat i tre år. Samtidigt kommer det kännas väldigt jobbigt att förlora den ”försäkring” som embryot i frysen inneburit för oss. Jag ser inte framemot att hamna i det känslomässiga kaoset igen, och jag vet inte hur jag skulle klara av en förlust. Kanske blir det så att en återföring startar en ny känslomässig process som sedan fortsätter med fler IVFer. Jag har ingen aning. Det hela är väldigt ovisst. Mest av allt hoppas jag förstås att hela den resa kan avslutas med ett tredje barn, som kommer till utan en sådan oändlig fajt…

Men så ibland drabbar minnen mig som en käftsmäll från ingenstans. Fortfarande är det jobbigt att få mens och att ha mens. Både synintrycket av blod, just där i trosorna och blod i toaletten- BAM! Iskalla rysningar och sorg som värker- men också känslan av att något rinner ur mig. Mensvärken och det varma, rinniga. Det blir en obehaglig resa tillbaka, varje gång. En del av det jag fick gå igenom kommer jag nog aldrig helt att komma över. Som aborten jag fick ta hand om själv, i vårt badrum, för att det inte ”kom ut” medan det skulle och inom den dagöppna avdelningens öppettider.  Hur kan man någonsin läka ut en sådan händelse? Många frågor finns kvar kring allt det som skedde. Hade de andra barnen överlevt om jag fått rätt medicinering i de graviditeterna? Vilka var de barnen? Helt omöjliga frågor. Orimliga. Säkert onödiga också. Men likväl finns de där och har kommit att bli en del av mig.

Jag skäms inte över min resa. Inte över någon del av den. Jag ser mig själv som en outnämnd representant för barnlöshetkampen, IVF och för missfallsproblematiken. Många behöver få en liten, liten insyn i hur det är att få kämpa för sitt liv för att få möjlighet att bära ett liv.

Det var värt allt.

När minnena har gjort sitt jobb med mig så försöker jag att varje gång landa i stolthet. Tacksamhet har jag ändå så mycket av att jag skulle kunna donera till en 10 000-tals föräldrar som tycks tro att föräldraskap är ett ok man är tvungen att bära. En jobbig tid i livet som man måste ta sig igenom. Över dem skulle jag vilja hälla vars ett kilo tacksamhet. Det skulle göra dem gott. Men jag försöker aktivt att välja stoltheten istället, att göda den och låta den växa. Jag behöver den för att läka. Jag behöver säga till mig själv, om och om igen, att det är tack vare att jag tog striden och smärtan som mina barn finns. I did good. Och jag var modig som fan. Jag såg det inte då, för jag var så rädd. Men nu i efterhand ser jag vilket mod som krävdes av mig just med tanke på att rädslan jag levde i var större än jag själv, och den fullständigt åt upp mig. Ändå mötte jag den gång på gång, skörare och skörare för varje försök, och vek mig inte för smärtan. Jag är stolt.

Det bästa och största jag gjort i mitt liv är att kämpa för att få mina barn. Och ingenting kommer någonsin ändra på det, oavsett hur länge jag lever.

Jag tänker dagligen på vår resa för att komma hit, för att få våra söner. Men inte med sorg eller smärta, utan bara med tacksamhet. Jag blev någon annan, resan förändrade mig definitivt, men till det bättre tror jag. En bättre mamma än jag annars hade kunnat vara. En mamma med oändligt perspektiv på tillvaron, och med en ängels tålamod. Jag fick mer styrka, den styrkan som nu behövs i trötta stunder fr att orka hålla upp gränser och rutiner. Jag blev mig själv i en bättre version. Inte version 2.0 då, utan 9.0. Nio IVF:er blev det. Fyra missfall. Jag förstår knappt att jag överlevde.

Idag har jag tänkt extra mycket på vår resa. Jag och maken har pratat om den och av slump såg vi nu ikväll även en tysk dokumentär om en par som filmade sin IVF-resa (Ina Borrmann, Alle 28 Tage). Både jag och maken satt som på nålar i soffan. Vanmakten och kontrollförlusten drabbades oss likt paret på TV. Sprutorna, ultraljuden, ett missfall, negativa besked och läkarnas kalla röster, endast upptagna av statistsik och fakta. Brrrr… Ingen som inte varit där kan förstå. Och när hennes make frågar henne ”Men om du försöker tänka på ett liv utan barn…?” och hon faller i gråt och snyftar ”Nej, jag kan inte… Jag KAN INTE!!” då kommer min sorg tillbaka. Vi har varit där, så djupt ner i den smärtan och jag minns den plötsligt. Min man hade ju dessutom redan ett barn med en annan kvinna och jag minns hur jag kände mig förådd av honom. Han riskerade inte att bli barnlös, bara jag. Ändå var vi i skiten på grund av manlig faktor. Tänk om hans dåliga spermier skulle göra bara mig barnlös. Så mycket mörker.

Innan dokumentären kastade oss ner i mörkret var det en helt vanlig dag. Vi var och handlade ytterkläder och skor till Lille E på närmaste shoppingcentrum. Jag vet inte ens hur det kom på tal, men min man sa att han inte vill göra fler IVF:er. Det kom inte som en chock alls. Och jag förstår honom verkligen. Han sa ”Jag vill bara att vi ska vara en vanlig familj nu, jag vill inte tillbaka till ”den där” världen.” Jag svarade ”Men då blir det inte några fler barn heller…”. Han suckade ”Nä, det är ju det som är det tråkiga.”. Jag kan lätt förlika mig med tanken på att slippa fler IVFer, men det är fortfarande ett bekymmer för mig att tänka att det inte blir fler barn. Aldrig mer gravid? Jag som alltid önskat mig en stor familj. Samtidigt är tacksamheten för våra söner som ett godståg som kör över mig då och då. Vilken oändlig tur vi haft. Varför just vi? Tack.

Vi kallar honom Dodde. Det bara blev så. Han har givetvis tre riktiga namn också, men han är bara en liten Dodde för oss. Han är åtta månader gammal nu och har precis börjat peka med sitt lilla finger. Han säger ”E de?” och ”E detta?”, och så även ”T-tta!”. Utan att veta vad han säger har han också sagt just Dodde några gånger och Gott. Precis som storebror är han tidig med språket. Men olikt sin storebror är han inte så snabb med den motoriska utvecklingen, tack-gode-Gud. Han ålar runt på golvet i maklig takt. Han kan sitta upp men ligger hellre. Han tar det lugnt helt enkelt. Dodde är en otroligt cool unge, han är godmodig och glad för jämnan. Jag trodde inte att det fanns bebisar som är så glada jämt! Men så länge han är torr och mätt så är han inte bara nöjd utan glad. Han skrattar och skrattar, åt allt. Det kan räcka med att man nyser, att hunden kliar sig i örat, att Lille E berättar något med engagemang eller att han ser en färgglad ballong för att det härliga glada skrattet ska bubbla upp. Och nu uppmanar han dessutom oss att göra om genom att nicka mot oss och grymta högt med förväntansfull blick. Givetvis gör vi alla vad vi kan för att upprepa och få honom att skratta igen. Söt är han också, som socker. Alla mammor tycker väl att sina ungar är söta. Men Dodde är faktiskt riktigt söt. En liten, liten näsa och plutig pussmunn, mörka långa ögonfransar till mörkblont hår, blåa runda ögon. När han somnat för kvällen stod maken med honom i famnen ikväll och beundrade honom. Jag gick fram och gjorde honom sällskap. ”Han är så underbar, vår lille grabb!” sa maken, ”Det här gör vi bra i alla fall. Det är svårt att få dem. Men när de väl blivit till så blir de ju så himla bra.”. Och där är den igen, IVF-tacksamheten.

Vi tänker igen på Falun. På det vi lämnade kvar. Ett embryo i frysen. Varsin skärva av våra krossade hjärtan lämnade vi där när vi åkte, i maj 2015. Nu har vi läkt, men vi saknar ändå just de där bitarna. Embryot kommer vi att återföra nästa år, om det överlever upptining. Men fler IVF:er, det vet jag inte om vi kan ta oss an.

För varje dag som jag blir starkare växer också förmågan att se tillbaka och kunna sumera. Jag har verkligen varit på botten, förlorad och utelämnad, ensam på så många sätt, under en lång tid nu. Utan tvekan det tuffaste året i mitt liv, trots att jag redan haft en hel del motgångar förut. Jag tror inte att detta i längden gör mig starkare, inte alls. Jag har varit orolig många stunder för att jag, mitt inre jag, aldrig riktigt helt och fullt skulle komma tillbaka. Men nu inser jag att allt finns kvar, jag är inte starkare, men inte svagare heller. Kanske stresskänsligare nu, sämre tålamod, räddare och oroligare, men inte svagare.

På vägen hem i bilen idag sjöng jag. Jag som älskar att sjunga, och alltid har sjungit, kan aldrig sjunga när jag är ledsen. Texten om en förälders kärlek till sitt barn. En fin text, men som jag aldrig hade kunnat skriva till Lille E. Att skriva ner i ord min kärlek till honom skulle inte gå. Istället var orden plötsligt till mig själv.

”Du kan falla hundra gånger -jag ska rädda dig. Du kan slå mig hundra gånger -jag ska älska dig. Du kan springa härifrån, så långt det går, jag finns där ändå.”

Och som jag slagit på mig själv. Kanske är inte fallen de värsta, utan att man där imörkret vänder sig mot sig själv. Skuld och skam. Alla ”borden”, känslan av att vara otillräcklig när det enda man orkar är att finnas, tvivlet som säger att ”alla andra” hade klarat av smärtan bättre än just lilla jag.

Men ändå finns jag här nu. Jag finns kvar och jag är densamma. Jag förlåter mig själv och vet att jag gjorde mitt allra bästa, särskilt då jag inte var snäll mot mig själv.

Just nu mår jag bra! Jag blir inte ens ledsen när jag ser bebisar, barnvagnar och gravidmagar. Jag vill inte ha deras barn. Jag vill ha Lille Es syskon, och ingen annan har det barnet i sin mage eller vagn. Jag bryr mig inte om det andra så mycket.

Jag vet att detta är tillfälligt och att jag kommer att må sämre igen. Men det är okej. Och istället för att förberda mig själv inför att dala långsamt ner i backen igen så känner jag att jag vill njuta nu. Nu vill jag bara vara glad. Jag vill skapa nya glada minnen att falla tillbaka på om det blir tuffa tider igen.

Imorgon ska jag göra något som Jag tycker är riktigt, riktigt roligt (oc inte är för Lille Es skull), för första gången på länge.

Jag är tillbaka <3