Det är just en klassisk känsla av hjärtesorg jag bär med mig dessa dagar. Man vaknar på morgonen och börjar dagen med att tänka ”Nej!!”. Sedan blundar man en stund och funderar på om det var en mardröm, men kommer fram till att nattens drömmar handlat om att rädda embryon och ha ont i magen av långa nålar. Någonstans där inser jag att mensvärken är på riktigt idag också.

Jag fick prata med vår fantastiska läkare så fort jag fått mens. Hon trodde inte riktigt på mig och det kändes skönt. Vår läkare är ingen smilfink, hon säger som det är och det är befriande. Hon hade trott att det här skulle gått vägen och var uppenbart förvånad. När jag berättade om lunginflammationen och kräksjukan så hummade hon förstående. Vi får aldrig veta vad som gick fel, sa hon, men det är klart att det varit en nackdel att du varit så sjuk. Vi lade upp planer för IVF nr 5. Det kändes skönt och otroligt obehagligt på samma gång. Men först tar vi paus några månader och låter kroppen och själen vila ut.

Sen kommer trösten. Men inte nu.

Men nu känner jag däremot att jag inte vill vara med längre. Nu börjar resultatet komma så nära, och i och med det vet jag att drömmen kan gå förlorad denna gången. Och smärtan kommer att slå ett hål i mig, om än bara tillfälligt. Jag kommer hämta mig igen, det vet jag ju. Men att hämta sig är ingen skön känsla, det är mörker. Jag ser dom där mörka molnen nu och jag är rädd. Drömmen om vår Smula, den får ju inte gå i kras. Men risken finns där, som ett hot. Tiden går och det är meningen att jag ska få veta. Men jag är inte modig, jag vill rymma.

Imorse vaknade jag av att C hämtat in en nyvaken liten go unge till vår säng. Jag kände hur hans små händer drog i min pyjamas så jag vände mig om och la mig tätt intill honom. Han tog tog tag i mitt ansikte och tryckte sina varma små läppar mot min mun i en lång hård puss, medan han mmmmm:made nöjt. Jag fick två pussar till, och de pussarna fyllde mig med lugn. Så mycket kärlek, så oändligt mycket kärlek! Det värsta hotet är ändå förbi, jag kan inte bli barnlös ju. Han är här min lille grabb och det är en otrolig tröst och styrka.

Men jag är rädd.

Jag försöker känna efter och hitta tecken som kan ge en hint om vad vi har att vänta oss, och det är så enerverande att just nu ha ont i hela magen. För just nu vill jag känna efter och framförallt känna om jag har växtvärk i livmodern eller om äggstockarna ömmar. Det hade varit välkomna positiva tecken. I förrgår var jag väldigt öm i äggstockarna och började därför hoppas rejält. Om embryot har fäst så skickar det nämligen signaler till äggblåsorna som börjar tillverka understödjande hormoner. Vid en vanlig graviditet känns inte detta då man har en eller två aktiva äggblåsor, men vid IVF kan man ibland känna det. Just nu har jag ont i hela buken. Jävla kräksjuka. igår kände jag dessutom ingenting.

Jag brukar aldrig tjuvtesta, jag är ingen fan av graviditetstester generellt. Jag tycker mest dom har hånat mig och sårat mig när vi har setts. Men nu har jag erfarenhet av att de kan vara glädjande och snälla också. Jag tycker dessutom att IVFare och andra som kämpar för barn som vågar testa är modiga. Jag blir imponerad över hur de vågar ta tjuren vid hornen och se resultatet istället för att hålla för ögonen och blint vänta på ett utsatt datum från en läkare då testet ”får” genomföras. Så idag tog jag ett tjuvtest trots att jag visste att man inte får positivt på 7 dagen. Jag tänkte att det inte skulle göra något att få ett minus, men det gjorde det ändå. Det sågade ner några grenar av hopp på det här IVF-trädet. Vilket ju är märkligt egentligen. Men jag blev lite deppig. Samtidigt har jag bestämt mig för att fortsätta att tro på smulan. Jag har varit ovanligt hoppfull hela denna processen och jag vill fortsätta med det. Jag vill stå i hejarklacken snarare än att ta en gravöl för tidigt med skeptikerna. Man lär sig något av varje jobbig process i livet. Kanske kan jag lära mig nu att det aldrig är farligt att hoppas?

HEJA SMULAN!!!!

Den här omgången har inte varit till närmelsevis så smärtsam och plågsam psykiskt som processen var när vi kämpade för vårt första barn.  Vi har inte kniven mot strupen på samma sätt, och även om vi längtar efter ett barn till så är längtan inte förenad med så avgrundsdjup förtvivlan och så mycket oro som då. Nu vågar jag hoppas och tro att det blir en bebis till, tids nog.

Samma dag som för vårt ET (embryo transfer) så började jag få feber. Jag hade varit förkyld i över en vecka och tänkte nog att febern kom som en effekt av att jag nu slappnade av lite. Dagen efter, i torsdags, så ringde jag Nordic IVF för säkerhetsskäl för att få höra att det inte är farligt med feber efter ET. Jag fick tvärtom höra att det inte var lyckat att ha över 38 grader. Fan. Jag hade haft över 38 grader i nästan ett dygn då. Panodil hjälpte inte och Ipren får man inte ta under en IVF. Det har jag också lärt mig den hårda vägen nu då jag hade så ont i magen efter äggplocket att jag utan att ens fundera i banorna över huruvida det var tillåtet eller inte tog både Ipren och panodil. Inte bra. Minskar chanserna att embryot kan fästa. Skit också. Varför sa dom inget om det?? Men iaf, hur skulle jag då få ner febern till under 38 grader? Ja, om det kunde jag inte få besked. Stressen blev förstås påtaglig. Jag ringde min vårdcentral och fick en tid för undersökning till fredagmorgon. Då hade jag haft feber i över 36 timmar. Läkaren konstaterade snabbt att jag hade lunginflammation och gav mig Kåvepenin. Det var tur att jag sökte, slår vad om att jag hade haft 40 grader innan helgen var över annars. Nu tog det tills söndagen innan febern var nere under 38. Så fyra dygn. Jag undrar om Smulan ändå mår bra där inne….

I fredags började dessutom M, min styvdotter, att kräkas. Lille E följde i hennes fotspår och nu har vi haft härliga dagar (not!) med sjuka små ungar. Jag och C har ont i magen och konstant illamående, men än så länge har vi klarat oss. Vi räknar ner timme för timme. Just nu är det 24 timmar sen E kräktes sist. Snart borde detta vara över. Håll tummarna för det!

Och håll tummarna för att Smulan är en tålig krabat som uthärdar feber. Just nu känner jag mig tom. Igår var jag hoppfull eftersom den klassiska känslan av överstimulering spände i magen. Det är positiva tecken efter ET. Många får det om de är gravida. Men idag är känslan som bortblåst. Ruvardag 6 är jag på…. Det är många dagar tills vi kan få besked.

Klockan 11 den 12 februari fick vi tillbaka vårt lilla vackra embryo. Jag bad att få ta en bild för att kunna visa C, som satt ute i uppvakningsrummet och underhöll lille E, och det var inga problem. Självklart, sa Pia. Skönt med en läkare som verkligen förstår!

Att få tillbaka sitt embryo är det finaste och härligaste med hela IVF-resan. Det känns inte, ingenting ändras i rummet, men allt förändras. Det finns plötsligt något annat, något viktigare än resten av en själv. Och för en stund, medan man ser det ljusa lilla molnet i livmodern på skärmen så vet man att man är gravid. Man är garanterad att det lever, i alla fall just då!

Och sen fick C och lille E sig varsin puss.  Vi klädde på oss och fick informationen vi redan kan om testdag och så. Lille E fick på sig sin vintermössa med öronlappar och syster Eva klappade om honom, ” Vilken fin smula du har!”, sa hon på sin stockholmska. Lille E log nöjt och oförstående tillbaka. Och jag tänkte att jag har också en fin smula, som jag äntligen ska få ta med mig hem.

Äggplocket gick bra! Jag är väldigt nöjd med Nordic IVF och vår läkare Pia! Jag var ju väldigt nervös innan. Äggplocken på RMC i Malmö gjorde ont som FAN. Då fick jag nog, förstår jag nu, mest lugnande. De stoppade ju i en stesolid och så, så att jag var helt groggy under tiden. Minns att jag vid ett av äggplocken skrek att jag inte klarade mer, och DÅ gav dom mig någon intravenösdos. Dock för sent. På Nordic IVF fick jag inget lugnande innan. Man gick in i salen spiknykter Dels var det bra, jag upplevde att jag hade mer koll och kunde se vad som hände inför äggplocket och dels var det läskigt av samma skäl. Utrustningen ser ju inte lockande ut! Men iaf… strax innan de skulle börja så gav narkossköterskan mig en dos i kanylen i armen och sen kände jag mig väldigt lugn. När Pia satte igång kändes det ingenting, trots att jag var så pass medveten att jag kunde följa allt på skärmen och till och med hörde embryologen räkna efterhand hon tog emot provrören från mina äggblåsor. Jag brukar alltid ha ont i ena äggstocken och bävade för detta, men inte den heller kändes. När jag hörde att embryologen kom till ”6″ så slappnade jag av och kände mig nöjd. Efter allt var klart så frågade jag Pia hur många blåsor hon punkterat och då svarade hon 10. Genast sa då embryologen ”Det blev full utdelning, du fick 10 ägg!”. Jag var helt stum! Så många har vi aldrig fått ut! Det visar verkligen att Pia valde rätt behandling som skruvade upp nivåerna på medicinerna till lägsta nivå. RMC hade ju gett mig alldeles för låga doser. Sen rusade jag (läs: lullade morfinpåverkad i för stora plasttofflor) ut till mitt uppvaksrum och ringde rara maken som blev lika glad som jag och nog också fällde nån tår. Han hade hand om Lille E och var på närmaste Hornbauch och kollade verktyg, allt för att få tiden att gå.

Av de 10 äggen var 9 mogna! Fint resultat! Bilden visar hönsen resultat i hönshuset dagen innan! Två gröna från våra isbar, bruna från maranerna, vita från möwen, beigha från orpingtons och ett turkost från cream legbar! Vackra!

20.30 exakt tog jag min Ovitrellespruta. Så sköööönt att det var sista sprutan i denna behandling. Min mage är alldeles prickig av alla stick. 15 sprutor. Men samtidigt som det är en lättnad så betyder det ju att det snart, väldigt snart är dags för nästa station på resan.

Vi unnar oss just nu att prata barnnamn igen. Vi måste våga drömma. När lille E blev till vågade jag inte hoppas. Tvärtom kämpade jag med att förlika mig med tanken på att det kanske aldrig skulle bli något barn för oss. Jag gick igenom ett sorgearbete parallellt med behandlingarna. De stunder jag ändå vågade planera och hoppas så var jag livrädd. Men nu kan jag tänka annorlunda och unna mig själv att också hämta energi från hoppet och framtidstron. Jag hoppas innerligt, och tror utan att tveka, att E någon gång ska få ett syskon. Om inte denna gång så nästa eller nästnästa, eller nästa gång vi har råd att köpa fler behandlingar. Om noll eller hundrafemtielva sprutor så kommer vi att lyckas. Så måste det vara.

Skräckblandad förtjusning!

Nu är snart veckan med sprutor över. Gonal-F känns knappt så den klagar jag inte på, men orgalutranen svider desto mer. Och den sträva nålen som man måste trycka in… Brrr. Den här omgången fick maken sätta orgalutransprutorna, jag fegade ur.

Idag var det dags för ultraljud för att kolla antalet äggblåsor. Minns hur nervös jag var under IVFerna när vi kämpade för lille E. Nu känns det ganska lugnt. Men precis när jag blev inkallad till läkaren fick jag ändå en nervositetsattack. Jag har inte varit lika öm i magen som vid de andra ivferna och blev plötsligt rädd att jag inte skulle ha tillräckligt många blåsor. Jag fick träffa Nordic IVF:s andra läkare, Sven, för första gången. Jag gillade honom direkt! Lugn, saklig, lätt att prata med och ett väldigt omtänksamt sätt. Jag kände mig trygg. Nu har vi hunnit träffa en hel del läkare inom IVF, och precis som inom andra områden så varierar deras inställning till sina patienter otroligt mycket. Jag kommer aldrig glömma en av läkarna på RMC i Malmö som tyckte att jag inte skulle lägga mig i hur många äggblåsor jag hade! Han vägrade att berätta för mig. Jag fick gå ut till sköterskorna efteråt och be dem titta i min journal. Absurt! Så var det iaf inte på Nordic. Sven berättade att jag minst har åtta blåsor som kommer vara redo för äggplock på måndag. Så nu är tiden bokad. På måndag gäller det! Det känns nervöst. Det är ju då IVFen börjar på riktigt. Sprutfasen är verkligen bara en honeymoon då man kan unna sig själv att hoppas och tro. Sen kommer paniken och oron. Men det tänker vi inte på nu (håller för öronen och nynnar ”we shall over come”. Ett litet steg i taget.

Jag gillar Nordic IVF i Malmö! Känner mig trygg med Pia och med sköterskan. Det är litet och avsappnat. Inte så fancy som CuraÖresund, men där kändes allt så otroligt påklistrat och ytligt. De var trevliga, absolut! Men efter ett tag känns dessa leenden så otroligt påklistrade. Och jag kunde inte låta bli att fundera över vad konsten på väggarna kostade och hur dyr bil läkaren körde. På Nordic är det medmänskligt och enkelt. Jag gillar det!