I hönshuset har våren börjat komma och hönsen värper redan bra.  En höna har redan bestämt sig för att ruva, men det tycker inte vi att hon ska. Vi har redan fler höns än vi egentligen behöver!

ägg!

När hönorna börjar värpa för första gången så är äggen välidgt små. Nederst ser man en ung hönas (cream legbar) mintgröna ägg och en tre år gammal hönas (koppar maran) mörk bruna. Vi får många färger på äggen. Vi har dels många raser och dels lite egna korsningshöns som kläckts hos oss. Våra ägg är väldigt populära. Vi ger familjen ägg så ofta vi kan och säljer då och då så att hönsen kan dra in lite pengar och finansiera en liten del av sitt foder.

I hönshuset!

Idag fick hönsen en hel bytta med matrester. Nere till vänster syns hur hönan Lilly äter en vegetarisk hamburgare, medan Annika och Lill-Hjärtat äter pommes. Till höger äter Lill-Hjärtats kopia (men hon är en helt annan ras, ett äpple. Tuppen Filip har koll och kallar uppfodrande på sina fruar så att ingen ska missa att det bjuds på godsaker. Oftast äter han inget av det goda själv, han är en gentleman som går runt och serverar sina älsklingar. han hämtar ett pommes till Annika, en ärta till Lovisa, en bit bröd till Helen osv, tills maten är slut. En otroligt fin och snäll tupp!

I vingars beskydd

Idag blev en fin dag. Äntligen lättade molntäcket upp, inget regn. Jag bakade piroger på förmiddagen och fixade varmchoklad i termos. Maken packade in hundar och barn i bilen och så stack vi iväg till ”vårt” naturområde. Lille E kunde övertalas att åka vagn en bra bit med hjälp av den varma chokladen i pipmuggen, annars ska han numer alltid ”gå felv”, vilket tar sjuhundra evigheter eftersom han ska samla stenar, hoppa i pölar, snurra och trilla ner i diken , m.m, m.m. Vi valde att fika vid en gammal mölla (kvarn) från 1800-talet. I lä mot den gamla ytterväggen satt vi och mumsade vår matsäck och njöt av livet. Jag mår allra bäst när jag är ute i naturen med mina människor och mina hundar!

Kacka i sjukstugan

Det var längesen jag uppdaterade er om hönshuset, det har inte funnits tid och ork. Samma dag som svärmor fick sin hjärnblödning (hon är för övrigt inte bättre än) så drabbades vi av den första rovdjursattacken någonsin. En duvhök hade försökt ta en av våra stora hönor, Kacka. Det är Lille E:s höna. Hon låg illa skadad precis utanför hönsgården. Vi har två grupper och de brukar få vara lösa i trädgården varannan vecka var. E satt i vagnen och var grymt ilsken över att sitta där medan jag i panik lade in henne i en transportbur. Jag kan INTE nacka mina hönor, det gör maken när det är tvunget. Jag ringde gråtandes (det hade bara blivit för mycket den dagen!) till en granne med lång erfarenhet av höns. Hon kom över och tittade på hönans stora köttsår men sa att det kommer att läka på två veckor och om hon klarar chocken. Höken hade slitit av henne en massa fjädrar och hackat två rejäla sår i nacken och på låret. Efter veterinärkontakt fick jag smärtlindrade medicin och vi började behandla henne. Kacka fick en egen sjukbox med värmelampa och extra god mat. Redan efter en vecka täckte fina sårruvor såren och nya fjädrar började växa ut. Efter två veckor hade det läkt! Men då hade Kacka istället angripits av benkvalster och fått så kallade kalkben, vilket är väldigt smärtsamt. När hon legat och vilat sig värmen så har hon varit ett lätt byte för ohyra. Det var bara att starta behandling nummer två! Så i en vecka har jag agerat fotmassör och flera gånger dagligen masserat in Kackas ben med matolja för att kväva klvastren och mjuka upp benfjällen. När de mjuknat har jag behandlat med receptfri lussalva från apoteket och nu är hennes ben fina igen. Hon får dock hämta sig i sjukboxen ett tag till. Efter behandlingarna sätter jag mig varje dag med henne i famnen utanför sin hönfamilj och låter henne ”snacka” med kompisarna genom gallret. De kommer fram till gallret och kluckar, Kacka kluckar tillbaka och vinklar sitt lilla huvud. Vi sitter där en stund tillsammans och funderar över var vi är och vart vi ska.

Jag och maken har pratat mer om våra behandlingar framöver och det får mig att må lite bättre. Vi lutar åt att INTE köra på blastocyst denna gången. Blastocysten vi har kvar i frysen får vänta. Hittills har det ju inte funkat för oss. Lille E var en tvådagars som sattes in med ett annat embryo. Jag vill göra om samma behandling igen och hoppas på att det passar oss. Dessutom varken vågar jag eller vill riskera något embryo genom att långtidsodla dem nu. Jag mår dåligt av att tänka på att tina alla tre och se om de överlver i labbet. E hade aldrig överlevt till blastocyst i labbet, men klarade sig finfint i livmodern. Jag har tänkt mycket på tvilling”risken” men har kommit fram till att det både skulle ha nackdelar och fördelar med två. I vanliga livet tar ju alla den risken när de försöker bli gravida. Så varför ska jag vara fri från den? Nu är bara frågan NÄR vi ska köra. Jag väntar mens nästa vecka. MEn jag är inte säker för jag har för en gång skull inte märkt av någon ägglossning alls denna cykel. Jag som alltid kan känna den exakt. Annars är det till 100% ett ekonomiskt beslut. Jag är också orolig att min hälsa ska påverka utfallet. Jag är fortfarande inte särskilt stark och har fortfarande influensakänningar, vilket jag får när jag är under hård press. Å andra sidan mådde jag lika dåligt när E blev till.

Om någon av er har några tankar kring hur ni skulle ha gjort i min situation så skriv mer än gärna!! Jag vill också veta mer om stiumlerad FET. Vilka mediciner får man och hur mår man? Är det värre än en IVF med biverklingarna?

Ägglossning!

Igår morse blev det utslag! Jag hade tjuvtestat på natten och fått testet på bilden, på morgonen var det ännu starkare. En otrolig lättnad. Jag ringde idag och meddelade kliniken. Läkaren var upptagen och hann inte ringa tillbaka till mig, så än har vi ingen tid för återföring. Men jag antar att det bli på lördag, det brukar bli 6 dagar efter positivt test. Hoppas innerligt att de jobbar på lördag nu och att det inte är dåligt tecken att hon inte ringde upp mig idag!

I förra cykeln började jag blöda på andra dagen efter positivt test, vilken är imorgon. Så nu hoppas jag bara att det inte upprepas. Jag hoppas att det var ett stort undantag.

På bilden syns chokladbruna ägg från våra koppar maran-höns och gröna från isbar-höns. Den runda fina äggulan är från våra egna höns och de andra från köpe-ägg. Vi blev tvungna att köpa ett paket ägg nu när hönsen ruggar, därav bilden. På vintern tappar hönsen en stor del av sina fjädrar och byter ut fjäderdräkten, detta kallas att rugga. Då slutar de att värpa eftersom det är otroligt energikrävande att skapa nya fjädrar. En hönas första år ruggar hon inte, så därför försöker hobbyhönsägare ofta att ha några unghöns varje säsong för att få lite ägg även på vintern. Just nu får vi cirka två ägg om dagen på 20 hönor. I industrin styrs hönorna av ljusprogram och tillåts därmed inte rugga. Eftersom hönorna inte får vila från värpandet så slits de också ut tidigare och slaktas efter ca två år. En hobbyhöna kan utan problem bli äldre än fem år, även om värpandet blir sämre med åren.

Jag skickade maken att köpa vitaminer till mig idag. Folsyran var slut och dessutom tänker jag satsa på mer D-vitamin den här gången. Jag har läst lite nya rön om att D-vitaminbrist kan påverka förmågan att bli gravid. Tydligen är det dessutom väldigt vanligt i Skandinavien. 50% av befolkningen har D-vitaminbrist under den mörka årstiden. Det kan ju inte skada med lite tillskott?!

Gravid-vitaminer?

Jag ringde till Nordic IVF idag och berättade att jag fått mens i lördags. Det var roligt att prata med de goa sköterskorna igen, Annika och Eva. Jag gillar båda. Vi bokade datum till ultraljud till nästa vecka. Jag frågade om det finns möjlighet för mig att använda Trombyl den här omgången, de bad att få återkomma efter de talat med läkaren, Sorana. Kort därefter blev jag uppringd och fick besked om att jag får Trombyl om jag känner mig tryggare då. Jag vet att det inte kan förhindra missfall och MA, men jag känner att det verkligen kan hjälpa mig mentalt ändå. Jag gör något annorlunda än förra försöket! Det känns bra.

Snygge tuppen, Bingo! (Appenzeller/isbar)

Nu börjar kycklingarna från i somras bli stora. I veckan blev vi tvungna att nacka tuppkycklingarna, det är helt omöjligt att hitta hem till tuppar. Vi har redan två och fler kan man knappast ha om de ska trivas. Det blir oroligt med många tuppar och hönorna blir slitna av allt parande och dominanshävdande. Men en ungtupp klarade jag inte av att skiljas från. Bingo! Minns ni honom? Jag skrev om honom i början av sommaren. Hans hönsmamma hade legat och ruvat i en evighet på fina rasägg som jag köpt för dyra pengar. Datumet för kläckning hade passerat och jag trodde att det var kört, tyckte synd om hönapönan som låg där och hoppades. Samtidigt gick jag själv igenom vårt första missfall, kroppen verkade vilja behålla ett embryo som inte fanns och missfallsblödningen satte inte riktigt igång. Och så plötsligt en dag kikade en liten kyckling ut under hönan Lottas bröst, Bingo! Vi blev så glada! Med tiden när han växte tyckte vi att han såg lite udda ut för sin ras. Han skulle vara en maran, men han började få en tofs på huvudet och långa ben. En dag kom grannfrun över, som är väldigt kunnig på höns. ”Det där är ju en appenzeller!” sa hon. Va?? Vi fattade ingenting! Vi hade lagt in ett gäng mörkbruna maranägg, inget vitt appenzellerägg. Men efter lite betänktetid insåg vi att appenzellern Silvia (hon som ruvade inuti en stallvägg för en månad sedan) hade varit inne hos Lotta och tjuvvärpt ett litet ägg hos henne. Listigt! Då slapp hon jobbet själv. Och på så sätt blev Bingo till. Det lustiga, och sorgliga, är att Silivias egen ruvning gick helt åt skogen. Efter ett tag fick vi riva delar av väggen och plocka ut både henne och äggen eftersom inga kycklingar kom. När jag lyste äggen (det gör man med en starkt ficklampa) var alla, utom två, obefruktade. De två som var befruktade hade avstannat i utvecklingen och var döda. Så tuppen Bingo är verkligen bingo! One of a kind. Jag bara måste hitta ett hem till honom. Snygg är han också, eller vad tycker ni? Kolla frillan!

Apenzeller ruvar i hemlighet!

Lilla hönapönan! Vilket fint ställe att ruva på, men hur tänkte hon att kycklingarna ska komma ut för att få mat och vatten? Vi låter henne ruva och övervakar noga. Om hon lyckas kläcka någon, vilket är tveksamt med tanke på hur slarvigt hon ligger, så får vi hjälpa henne med håv för att få ut kycklingarna ur väggen.

Igår såg vi att äggen började kläckas. Det var oerhört spännande. Det första ägget följde jag, maken och M under hela kläckningen och hurrade glatt när vi såg en frisk liten höna titta fram. Sex av de femton äggen är av en ras som heter Cream Legbar och där hönor har svarta streck över ögonen när de kläcks. Imorse när vi vaknade hade fyra kläckts, en tupp och tre hönor. Därefter har det tickat på hela dagen och just nu kläcks det nionde underverket.

Cream legbar, nykläckta kycklingar.

Ikväll var det dags att se om hönan skulle acceptera att adoptera de kycklingar som kvicknat till och torkat. Jag och M väntade till Lotta gått och lagt sig med sin kyckling och sen tassade vi ut med två pipande ungar. Lotta rusade upp ur redet så fort hon hörde pipen och mötte oss vid gallret, kluckandes och dansades med vingarna nere, så som en hönsmamma gör. När jag satte in händerna till henne så var jag rädd att hon skulle hacka mig, hon var så brydd över kycklingarna. Och så fort jag släppt dem kallade hon dem till sig som att hon varit av med dem länge. Hon släppte in dem under sina vingar, lade sig till rättta med ett nöjt kurr och stirrade på mig som att hon sa ”Ta adrig mina kycklingar ifrån mig igen!!”. Jag och M bevakade henne tysta i mörkret en stund och sedan gick vi in och hämtade två kycklingar till. Samma ritual utspelade sig igen. Lotta var förbannad på mig över att jag snott hennes barn och tog tacksamt ”tillbaka dem”. När jag tänker på adoption så tror jag att det hade känts så för mig med om vi adopterat, som att det varit min unge hela tiden och att jag letat hela mitt liv för att hitta den.

Lotta är själv en koppar maran, ikväll har det kläckts en liten söt silver maran. De ser ut som små pingviner när de kläcks. Här har den somnat, utmattad efter kläckning, på rygg! Imorgon ska den få komma ut till sin mamma!

Nykläckt silver maran, sovandes.

Jag orkar inte tänka några tankar fullt ut kring att inte lyckas denna gången. Jag orkar inte vara rädd när jag går på toa (för att upptäcka blödning). Någonting har satt stopp. Och jag tänker att denna gång kanske det kostar mindre att bara tänka att det ska gå bra. Jag kan ändå inte förbereda mig för en besvikelse. Hur jag än gjort och tänkt de andra försöken så har negativa test och tidiga blödningar slagit ner som bomber. Jag orkar helt enkelt inte förbereda mig för en till katastrof. Varför ska jag sitta och kura flera dagar i mitt eget mentala skyddsrum när marken skälver lika mycket utanför om bomben slår ner?

Jag är trött som tusan. Jag gick och lade mig tidigt igår och sov dessutom på lunchen idag, men ändå är jag ganska sliten. Det kan vara semestertrötthet…? Idag har jag haft lite svag värk, som mensvärk, i livmodern. Korta sammandragningar. Det kan antingen vara ett bra tecknet, ett tidigt symtom på graviditet, eller ett tecken på att mensen kommer att komma tidigare än beräknat. Who knows?

Idag vill jag pigga upp med en bild från hönshuset. Minns ni Bingo? Den ”fula” tuppkycklingen som fick namn efter en icke så fager kändis. Kycklingen som var ensam i sin kull. Han har växt upp till en riktigt snygg tonåring med tofs på huvudet och härlig silvrig färg med inslag av champagne . Till och med benen är silvriga! Och en grön skimrande fjäder i stjärten. Snygg va?!

Ungtupp, korsning appenzeller och isbar

Jag önskar att det kunde vara sådär för oss med när vi ruvar. Att vi kunde lyssnat inåt och fått svar. Finns där liv eller inte? Hörs pickningar på insidan, känns små, små rörelser? Om inte, gå ifrån äggen, gå ut i solen och fortsätt som ingenting. Så långt ifrån vår mänskliga IVF-tillvaro. Men envisheten känner jag igen. Att vilja fortsätta ruva trots ytterst lite hopp.

Det är exakt tre veckor sedan det tidiga missfallet satte igång. Den senaste veckan har varit riktigt fin. Jag har inte semester än och på jobbet är det galet. Men hemma har livet bara erbjudit kärlek och laddat upp mina batterier. Fina stunder från veckan som passerat är en spontan middag hos min mamma och hennes make, tillsammans med min storasyster och henne kille, min stora systerson som nu är 15 år och så min lilla familj, med hämtmat från thairestaurang. Efter middagen ropade E ”dansa, dansa, dansa” och började med sina skönaste blöjgumpmoves, vilket satte igång hela familjen. Systersonen satte på YMCA, för att tramsa till det, och plötsligt står vi alla och skrattandes dansar med alla rörelser medan E häpet klappar händerna och ropar ”Bavo, bavo, bavo (bravo)”. Besök av pappa mitt i veckan, med fläskpannkakemiddag i lusthuset. Oväntat besök av en mycket kär vän från Stockholm, som jag inte sett sedan lille E föddes eftersom hon själv fick en dotter månaden efter. Rara komplimanger och många skratt med min make. Länga hundpromenader när E somnat, i solsken och sommarvind. Och så ikväll kom M hem, min bonusdotter. Syskonkärleken, med alla kramar, pussar och skratt. Ja, otroligt fina stunder, som jag verkligen behövde! Jag har ingen religion, men jag tror på att vi får stöd när vi behöver det. Om ni läst boken ”allkemisten” så vet ni vad jag menar (och har ni inte gjort det så gör det snarast!). Jag känner mig nästan hel igen, men jag tänker på det ofta ännu och saknar fortfarande ett pickande ljud på insidan.

Vår granne passade på att slå en blick på den enda kycklingen i stallet nu. Kackas lille gråa kyckling som nu börjar bli rätt stor. Jag har trott att det var en tvärrandig maran, eftersom vi köpte den sortens ägg, tillsammans med creme legbar. Två väldigt tjusiga raser. Men grannen sa direkt att det inte är en maran utan en appenzeller, och dessutom en tupp! What? Hur gick det till då? Vi tittade förvånade på hönan Silvia, som är en väldigt tjusig appenzeller (ska lägga ut en bild en dag) med stor tofs på huvudet. Silvia har inte ens varit i samma grupp som Kacka. Vår granne var lika förvånad som vi. ”Men det är en appenzeller i alla fall.” sa hon bestämt. Och när vi tittade närmare så såg vi att hon hade rätt. På den rasen har tupparna inte kammar  utan två små horn i pannan. Nej, jag skojar inte! Googla så får ni se. Och mycket riktigt hade vår lilla kyckling två pyttesmå horn. En tupp! Precis vad vi inte behöver. I hönshuset skäms man inte över att önska sig ett särskilt kön. Några timmar senare kom en tydlig minnesbild till maken över hur han stod i hönshuset, men Silvias nyvärpta ägg i handen och tänkte ”Det skulle vara roligt att ha en kyckling efter henne!”. Plupp, så hade ägget åkt in under Kacka som villigt tog emot det. Så nu vet vi hur det gick till. Nu ska han bara få ett namn, den lille tuppen. Vi får se vad det blir… Vi har haft lite rojalistiskt tema på tupparna hittills. Våra två herrar heter Filip och C-G (Carl Gustav). Vi sålde en tupp som hette prins Bertil förra sommaren. Fast jag är lite trött på det temat. Funderar på att bryta det helt och döpa honom till Bingo, eller nåt. Nu börjar jakten efter ett hem till honom, oavsett namn. Jag vill inte nacka friska djur.

Och vad det gäller mig så mår jag som vanligt. Men nu håller jag på att planera husrenoveringsprojekt. Det vår tradition efter misslyckade IVFer. Nu planerar jag att måla om vardagsrummet och köpa nytt soffbord och matta. Det har vi behövt länge. När det är fixat så väntar lusthuset, som vi får hem nästa helg, på helrenovering. ”Fokusera på annat”- det enda som tar bort känslan av misslyckande.

Och sötast är hon också! Svårt att ta en bra bild, jag ville inte störa henne.