När jag tänker efter tror jag husprojekten handlar om att få möjlighet att koppla ur hjärnan och bara slita med kroppen. En typ av mindfulness. Efter en IVF är jag extremt trött på mina egna tankar. En vecka efter en IVF så orkar jag knappt en lyssna på mina egna tankar när jag ska välja pålägg till smörgåsen. Det enda jag fixar är att rymma från mig själv.

Jag ag kommer att slita såhär i någon vecka. Sen vaknar jag plötsligt en dag och längtar till nästa försök med tanken och tillförsikten att NU kommer vi att lyckas. Men kommer över… det gör man inte. Man tar sig bara förbi.

Nu ska jag gå ut till hönsen en stund. Liksom våra dåliga ruvningsreslutat så går det dåligt för hönsen. Hönan Kacka myser med sin enda lilla kyckling och det gläder mig, men Annika fick bara en död kyckling och idag har Lotta klivit av sina ägg som har ruttnat (vilket lukten i hönshuset vittnar om. Jag ska nu gå ut och ta ut henne från sin mysiga ruvningsbur, där hon fått vara i fred från avundsjuka kompisar, och släppa in henne till gänget igen. Att städa ut de ruttna äggen blir mindre roligt. Något har gått sönder. Nu har vi söta lilla Doris kvar, som ruvar på alldeles för många ägg. De andra hönorna har tjuvvärpt i hennes rede. Jag vet inte om hon kommer att lyckas heller. Aldrig förr har vi haft sådan otur med ruvningen i hönshuset heller! Söta små höns. Jag ska ta en bild på Doris till er.

Det som tröstar mitt i all besvikelse är knuffar och pussar från mina fina hundar, söta katten som sover intill min kind om nätterna, lille E som kommer springandes med utsträckta armar och gurglande fnitter, en teckning från M där det står ”I LOVE YOU” och en lång varm kram från min make. Det onda kommer att gå över. Jag ville bara inte att detta skulle hända.

Efter jag talat med Eva var det som att det verkligen blev på riktigt. Att det är över. Att vi måste starta om… igen. Nya planer. Hur orkar man?

Att komma till kontoret var också jobbigt. Sitta på möte, försöka engagera mig, lyssna och tala om sådant som jag just nu skiter i. Trots att jag vet att det vanligtvis är det roligaste jobbet jag vet. Jag ville bara gråta hela dagen. Idag har jag bara varit ledsen på riktigt. Odelat ledsen. Det är inte likt mig, men det skiter jag i. Fina lilla embryo, jag saknar dig och önskar att du haft förmåga att bli vår efterlängtade unge.

Just nu känns det tomt. Sorgligt och trist. Jag har inte lust att göra någonting. Men samtidigt känner jag mig hoppfull och oändligt tacksam över att jag trots allt blev gravid, även om vi förlorade i slutändan. Det känns bra att veta att embryot fastnade och fick en ärlig chans! Jag behöver inte grubbla över om något gick fel kring infästningen. Det känns tryggt att veta att det ändå var fel på själva embryot, och inte på mig.

Jag kommer att fortsätta att skriva under rubriken ivf5 tills jag känner att det är över mentalt också. Jag har en bit kvar där. Många tankar att tänka färdigt. Nu är jag oändligt trött och kan inte reda ut mina tankar. Vi är alla väldigt förkylda här hemma, det kom också på midsommarafton. Och lille E har barnastma som alltid sätter igång på nätterna när han är förkyld. Så mitt i all missfallsproblematik har vi knappt sovit. Man kunde mått bättre idag

HUR kan testet vara EXAKT lika starkt efter två dygn? Det borde bli svagare eller starkare, mest sannolikt svagare eftersom jag förutsätter att jag genomgår ett missfall här. Jag vet att man kan få falskt positivt graviditetstest ett bra tag efter ett missfall, men inte såhär tidigt väl? Och rimligtvis inte när jag började blöda redan på dagen för mens och nu har blött till och från i fyra dagar! Dessutom läser jag överallt att det gör ont att få ett missfall. Jag brukar ha ont vid en vanlig mens och rejält ont under en IVF-mens. Varför har jag då inte ont vid ett missfall? Jag läser också att det ska komma ut klumpar… Det har det inte heller gjort.

Det jag grubblar över nu är att jag har ett vanligt missfall som går ovanligt långsamt. Kanske kommer det slå till om ett par dagar med rejäl smärta och mer blödningar. Än så länge kanske embryot sitter kvar, trots att kroppen försöker stöta bort det för att det är något fel på det. Eller så kan det kanske vara ett utomkvedshavandeskap. Men i så fall kommer jag snart att få rejält ont. Dessutom känns ju utomkveds så osannlikt efter en IVF trots att man har fått höra att det förekommer.

Jag VILL inte och ORKAR inte hoppas mer. Men det är klart att jag i svaga, eller kanske starka (?) stunder, hoppas att blödningen jag har helt saknar betydelse, att jag trots allt är gravid och att de svaga testerna är helt normala.

Så typiskt att det är långhelg och allt. På måndagmorgon kommer jag att ringa Nordic IVF klockan 08.00. Jag längtar efter att höra Eva eller Annikas röst. Kanske kan jag få lämna ett blodprov och hjälp att bena ut detta. Skräcken är att få svaret ”vänta en vecka och se…” Urk. Jag orkar egentligen inte ens vänta en minut till. Jag kryper snart ur skinnet…

Mensen kom aldrig igår, men mensvärken höll i sig hela dagen. Det kom lite blod på eftermiddagen, men jag kände ändå att något var annorlunda. På kvällen smög jag ut på toa och gjorde ett ”tjuvtest”, med full uppbackning av en god vän, över whatsapp. Det såg negativt ut och precis då började lille E skrika. När jag kom tillbaka till graviditetstestet efter fem minuter så fanns där en tunn linje… Positivt!! (Testet nederst på bild). Både jag och maken blev chockade och paralyserade av glädje. Vi blev inte klara med några midsommarbestyr efter det trots att vi var uppe halva natten. Det var en härlig kväll! När jag vaknade imorse och reste mig för att springa ut och testa på nytt så började det komma blod igen. Vi blev ledsna som fan, men jag tog ett test till, det testet jag fick från Nordic IVF. Det var svagare än det igår. (Testet näst längst ner). Fan, missfall tänkte vi. Men då tog jag två stickor till från samma batch som det första och de visade lika starkt som igår. (De två översta med ritad prick på.) Dessa graviditetstest var dock för gamla, bäst föredatum var i mars i år. Jag började grubbla över om för gamla test kan ge falskt positivt resultat. När Apoteket öppnat åkte jag och köpte clearblues digitala tester, vid det laget hade jag slutat att blöda för länge sen. Resultatet av testet ser ni ovan! Det tog en evighet innan displayen visade testresultatet. Jag och maken höll varandras händer hårt och kände varandras skenande puls! Vi blev sååå glada när det var positivt!

Men. Nu blöder jag igen, lite mer än jag gjort innan… Jag är så trött på denna bergådalbana! Om 40 minuter kommer våra gäster och huset fylls av stoj och stim. Jag är så trött, orolig, fundersam, försiktigt glad och väldigt rädd. Hur ska detta sluta? Vi går på lina…

Dagen blev jobbig. istället för en timme i taget fick jag idag leva ett andetag i taget. Svårt att jobba när man helst vill ligga och gråta under en filt, nära en toalett så att man kan kolla trosorna en gång i kvarten. Det kom inget mer blod. Bara vit Crinone. Hoppet flammade upp igen lagom till lunch. Falskt alarm, säkert! Vid tvåtiden laddades bössan och ett sista välriktat skott brann av. Nu hoppas jag inte mer. Alwaysbindan som jag packat ner i fall ifall kom till användning och jag ville bara lägga mig ner på det ofräscha toalettgolvet inne på OKQ8 i Landskrona och gråta i en evighet. Det var bara att blinka tillbaka tårarna, gå ut till kollegan och fortsätta arbeta.

Nu är jag så innerligt trött, och förtvivlat ledsen. Vilken resa det varit. IVF nr 5 går till historien som den IVF med flest positiva besked. Men det är, så som jag skrev i ett tidigare inlägg, bara det sista beskedet som räknas. Positivt eller negativt. That’s it.

Mitt fina lilla embryo, så litet på jorden och ändå lyckades du rymma allt hopp i mitt bröst. Bara en 175 celler stor blastocyst och ändå känns det som att jag förlorat en väsentlig del av världen nu när du är borta. Tomheten är enorm.  Jag undrar när du försvann och när jag började hoppas förgäves. Jag undrar varför.

Imorgon kommer den värsta prövningen, dag 14 efter äggplocket, dagen då jag i naturlig cykel hade fått mens. Värsta dagen. Men sen vet jag också att även OM jag skulle ta mig igenom den UTAN mens så kommer jag vara lika nervös inför i övermorgon. Så vad ska jag göra? Ta ett tjuvtest och riva av plåstret? Se sanningen i vitögat?  När jag blev gravid med Lille E så fick vi besked på blodprovet 14 dagar efter äggplocket. Samma kväll tog jag ett graviditetstest som var väldigt positivt. Då minns jag att jag tänkte att jag borde testat tidigare och besparat mig själv massa onödigt lidande. Men hur ska jag våga?

Istället för att hålla för ögonen på toaletten har jag idag bett en stilla bön innan jag tittat ner i trosorna. ”Käre gode Gud, låt mig vara gravid. Jag lovar att älska även detta barn oändligt mycket… snälla!”. Ja, typ så. Jag undrar hur många gånger Statoil i Höganäs och macken utanför Munka Ljungby haft informella bönemöten på toaletterna. Om det finns en Gud som hoppas jag att hon lyssnar mycket på IVF-tjejer från toaletter i världens alla hörn. Låt oss bli bönhörda! Vi längtar och lämpar så hårt för våra barn.

Men ett toalettbesök i taget och slutligen en resa till himmelriket eller en rejäl käftsmäll. Jag kommer att klara detta. Jag överlever en IVF till. Och det gör du med. Ett trosskydd i taget.

Idag kom crinonen ut i ny färg. Ingen mysig information, jag vet! Men sannolikt händer det många. En liten ljusbrun klump i allt det vita. Väldigt liten. Men tillräckligt stor för att sänka allt mitt hopp på två sekunder. Platt som en pannkaka föll jag. Nu kommer mensen nu är det över. Min fina lilla Blasto… Sen sprang jag på toa en gång i timmen hela eftermiddagen. Men det kom inget mer, mer än vita vanliga rester. Efter lite googling har jag förstått att Crinone ändrar färg och kan komma ut i rosa och bruna nyanser. Otroligt obehagligt och ångestframkallande! Det känns skönt att veta och det fick mig att plocka upp hoppet som jag dumpat på badrumsgolvet sidan om toan. Jag är hoppfull igen. Men samtidigt vet jag att det kan vara det första tecknet på att mensen är på ingång. Jag är tre dygn före dagen för en ”icke mens”. I en vanlig cykel skulle mensen kommit punktligt på onsdag. När som helst kan små, små blödningar komma och för min del är det kört då. Jag VET att det sägs att man kan vara gravid ändå, men inte jag. De värsta dygnen i en IVF ligger framför mig och maken. Den sista väntan. Och för mig skräcken i att gå på toaletten.

Ruvardag 6 efter blastocyståterföring innebär att idag ska hcg-hormon börja produceras och komma ut i mitt blodomlopp, OM jag är gravid.  Det enda som talar för det är att jag idag varit extremt trött. Tröttare än vanligt. Men det kan också bero på att jag hoppas, jag hoppas så i Nordens mycket att jag är gravid. Jag tror att det där hoppet är tyngre att bära än vad man tror.