Blir det aldrig någon bebis? Början av vår resa…

nabbarochklor — Mon, 07 Jul 2014 21:08:51 +0000

Vi bestämde i juni 2010 att vi ville försöka få ett barn. Jag var redan då orolig att det inte skulle gå, eftersom barn varit min största dröm någonsin. Allt det andra var bara delmål för att komma dit. Min make, på den tiden pojkvän, var 100% positiv. Han var övertygad om att jag skulle bli gravid på första försöket. Men månaderna gick, mens efter mens och jag blev riktigt orolig. Jag gick till två olika gynekologer som bara sa till mig att ta det lugnt. Det var inga problem, det kunde bara ta lite tid. Min make hade redan sin dotter, som då var fyra år. Hon hade blivit till på första försöket. Det gjorde mig ännu mer säker på att det var fel på mig. Jag googlade allt som gick att googla, och skrev hundratals inlägg på Familjeliv i olika trådar. Jag var mest inriktad på att de spottings (mellanblödningar) jag hade haft sedan jag testat en sorts minipiller som bara fått mig att blöda utan stop i tre månader gjorde att embryot inte kunde fästa i livmodern. Jag tänkte att jag hade brist på progesteron. Gynekologerna lyssnade inte. Till sist gick jag till en tredje gyn, Peter Ottenståhl på Capio i Lund. Han var den första som tog mig på allvar. En helt underbar läkare! Engagerad, empatisk och lugn. Han sa att om man inte lyckats på 6 månader i min ålder så var det lämpligt att göra en utredning. Jag står fortfarande i tacksamhetsskuld för att han inte drog ut mer på vårt lidande. I maj 2011 fick vi beskedet att spermierna var för få. Vi kunde bli gravida på vanligt vis men dessvärre inte med så stor sannolikhet. Det var ett otroligt hårt besked. Det blev plötsligt helt nya spelregler för oss. Mycket att lära. Provrörsbefruktning? What? Nu hade vi försökt ett år och var otåliga. Att hamna i kö nu var som att fastna i ett gammalt tuggummi. Vi var mitt uppe i bröllopsplanering och budget inför både festen och bröllopsresan. Vi hade inte 30 000 extra för ett privat försök, men vi bestämde oss för att ta ett lån och ge det ett försök direkt. Vi valde Öresundskliniken, de var mest tillmötesgående och vänliga i telefonen. Cura var ganska oengagerade och hade dessutom lite väntetid att sätta igång. Vi satte igång direkt på nästa mens. Det var skönt att få göra något praktiskt, att se en möjlighet att bli gravid på riktigt, äntligen. Så började vår första IVF! Hoppfullhet som fullkomligt sprutade ur öronen på oss. NU skulle det bli bebis.

Med näbbar och klor... » Beskedet om ofrivillig barnlöshet

Blir det aldrig någon bebis? Början av vår resa…