Just nu är jag arg. Jag är arg därför att jag vågat visa mig svag men känner mig inte förstådd. För första gången i mitt liv så har jag varit riktigt schyst mot mig själv och bara accepterat att jag är helt utsliten av det som jag varit med om. Inte bara förlusten av graviditeten, men också aborten, och sen infektionen ovanpå det. Jag är trött på ett nytt sätt. Mina öron är fulla av ord, ingenting går in. Min kropp värker trots att musklerna inte har arbetat. Och hjärnan känns som en tung, mörk gröt. Jag behöver inte sova mer än vanligt, men jag känner att jag behöver vara ifred. Jag är arg eftersom läkaren tycker att jag ska vara bra nu, det är dags att börja jobba på måndag. Sjukskrivningen är över och nu handlar det om att anpassa arbetet efter min förmåga, säger han. Och att jag ska bli bättre på att sätta gränser. Psykologen tycker att det blir en bra möjlighet för mig att öva mig på att inte ha för högt tempo på jobbet. Mmmm…. suck. Jag skulle vilja ställa mig två centimeter ifrån deras nyllen och skrika ”HAAAAALLÅÅÅÅÅÅ!!!! VAKNA UPP för HELVETE!!!”. Vilken arbetsplats funkar så? Och vilket högpresterande kvinna med enormt höga krav på sig själv klarar av, att i min situation, plötsligt bli stark nog att sätta upp de gränser hon inte klarat av att sätta upp tidigare? Vilken rosaskimmrande värld de måste leva i. Jag tappade genast förtroendet för dem båda. Psykologen lade dessutom till ”Sorgen måste bli en del av vardagen nu.”. Snacka om att bli skriven på näsan. Sorgen ÄR en del av min vardag, jag firar ju inte helg och lyxar i sjukskrivningen. Jag ligger inte på soffan och äter praliner. Jag lämnar på dagis, städar och tvättar, går ut med hundarna, fixar hos hönsen, diskar, plockar undan leksaker, sorterar tvätt, hämtar på dagis och fixar mellis, planerar middagen, och bygger med lego, lagar välling, badar Lille E, tröstar, nattar, springer upp på nätterna och vyssar. Vardag och sorg. Jag är just nu i ett sådant läge att det tar mig en evighet bara att organisera att jag och Lille E kommer utanför dörren, med allt som behövs i skötväskan och med bilnycklarna i handen. Hur ska jag kunna sköta mitt jobb? Och framförallt, hur ska jag kunna ta hand om mig själv?

Med djupsömn kommer drömmar och i natt drömde jag extremt obehagliga mardrömmar. En av drömmarna var så otroligt verklig och ändå som en skräckfilm. Jag drömde att vi haft en IVF-läkare med oss genom hela resan med lille E och att jag hade stort förtroende för honom. Jag drömde att han var en gammal, trevlig och trygg man, och att jag var glad att han skulle hjälpa oss att få ett syskon. Men så gick jag in i hans laboratorium och där såg jag väggar fyllda med foton på familjer och barn, och foton på mig och E som han inte borde ha. Jag började förstå att han var fixerad vid barn och att något var fel. Andra föräldrar sa till mig att akta mig, att han var en sadist som älskade att se föräldrar lida när de kämpade för barn. Att han utsatte en för så pass mycket lidande att man nästan knäcktes med flit. Han skadade även barnen i magen. Plötsligt var han där på labbet, och jag såg att han började ruttna i ansiktet. Han var egentligen död, en demon som på något sätt lagt en besvärjelse över Lille E. Han hade skapat E och nu när han skulle dö så skulle han ta E med sig. Samtidigt som jag var så himla rädd för honom så var jag också beroende av att låtsas som ingenting och fortsätta prata med honom. Han var den enda som kunde ge oss ett barn till i drömmen. Det var som att jag riskerade mer och mer i ett spel med jävulen. Till sist vaknade jag av att någon skrikit till mig ”Rädda Lille E!”. Jag vakande kallsvettig och var redan halvvägs inne hos honom. Jag fick stanna upp i hallen och verkligen sortera tankarna. När jag somnade om drömde jag vidare om  barnlösa par som läckte ut sorg och längtan som vatten. Det rann vatten efter dem när de gick, och jag kände sorgen i hela min kropp.

Jag har i helgen också lyssnat på en fantastisk podd som har gett mig så mycket svar på gamla funderingar. Jag kan varmt rekommendera alla att koka en kopp te och krypa upp i soffan, lyssna på podden. Äntligen vettig information med lite djupare diskussioner. Frågetecken efter frågetecken bara rätas ut!

Efter samtalet med chefen grät jag som en tok, men avbröt inte mina planer. Varför gjorde jag inte det? Jag körde ändå ut med hundarna i naturområdet i närheten av oss och parkerade bilen vid ett hus jag aldrig sett förr, obebott. Jag gick med hundarna och grät, pratade lite med maken och en kollega i telefon. Grät mer. Tog in på en väg jag kände igen, och sen plötsligt hade jag ingen aning om vart jag kommit ifrån. Jag var helt nollställd, jag mindes bara att jag parkerat vid ett hus jag aldrig sett förr. Jag tog upp mobilen igen och kände mig trygg med att jag hade 35% batteri kvar, öppnade en karta över området och hann precis se alla husen runt omkring innan batteriet utan förvarning ändå dog. Just i det läget var jag så trött, törstig och hade ganska ont i magen på grund av antibiotikan jag tagit på morgonen. Extremt jobbig sits. Det enda val jag hade var att gå tillbaka och söka tillbaka längs med alla avtagsvägar jag kunde komma ihåg att jag sett hus vid på kartan och leta efter bilen. Jag hade verkligen inga minnesbilder. Då insåg jag också att jag inte kan börja jobba än på länge. Om jag inte ens minns var jag var för en timme sen. Efter en lång stund öppnade landskapet upp sig och jag såg ett biltak glänsa till långt borta vid en trädridå. Det var vår gamla kombi. En otrolig lättnad. Till lunch var jag hemma i huset igen och skulle precis gå in och äta, dricka, ta en dusch och sen vila innan det var dags för dagishämtning. Då stoppar arbetsledaren i renoveringen, som pågår här hemma, mig och säger att han bara måste gå igenom vad som ska göras under dagen så att allt blir rätt. Jag är ju helt färdig men försöker i alla fall memorera det han säger för att lämna över infon till maken. En timme senare ringer jag maken och summerar det jag minns, sen hinner jag fixa till mig, äta och gråta lite till innan jag ska hämta Lille E på dagis och sedan åka till banken och skriva om ett gammalt huslån. Så fort vi kommer in på banken, tio minuter för sent, sätter sig Lille E på huk och bajsar blöjan full dessutom. En för jävlig dag som kommer att ta lång tid att komma över. Jag har världens sämsta chef.

Idag har min pappa kommit hit och på sitt sätt försökt stötta mig. Han hade med sig ett inramat foto på min gamla hund som var min bästa vän i 15 år. Det var gulligt. Och så hade han sett ett nyhetsinslag om sekundär barnlöshet där läkarna hade sagt att så länge de inte stätter stopp så uppmanas patienterna bara att kämpa på. Han vill så väl. Detta är ju inte sekundär barnlöshet utan infertilitet, men skit samma han vill så väl. Vi tog en långrunda över fälten med mina hundar och hans. Sen hämtade vi Lille E på dagis och åkte till byns kondis, riktigt gammaldags med billiga och goda kakor. Jag har varit väldigt ledsen idag, hela dagen. Det känns som att jag förlorat så mycket nu. Dels självklarheten i att vi ska kämpa för fler barn än ett till och dels fyra års arbete och en stor stolthet. Ett arbete som jag är väldigt bra på och som jag älskar att jobba med. Likväl som jag älskar att vara mamma och skulle vilja ha så många fler goa ungar. Lille E var så glad över att morfar var med och snackade på hela tiden, medan jag fick översätta. Något hade hänt på dagis med ett ”stoort grattis till alla barna”, jag måste fråga fröknarna om det imorgon. När hans fina äpplebulle dukades in på ett fat med målade kaffebönor på utbrast han så glatt ”Åh, Titta bajskorvar!!” och pekade på bönorna. Då var det som att ett gammalt rostigt skratt bara lossnade i kroppen och jag skrattade så att det gjorde ont. Tack gode GUD för min unge. Utan honom vore jag inget just nu. Inte ens en liten lort.

Just i det skrattet och i pappas sällskap mindes jag plötsligt en situation när jag var 17 år. Jag satt i ett samtal med en psykolog på grund att min syster på den tiden var mycket allvarligt sjuk och jag hade förstått att riskerna var stora att hon skulle dö. Jag räknade med att hon inte skulle finnas kvar. Varje gång telefonen ringde tänkte jag att nu är det över. Jag befann mig i en väldigt jobbig situation under tonåren då mina föräldrar samtidigt hade det väldigt svårt med min syster. Och jag själv ständigt var orolig och försökte kompensera. För övrigt var det då längtan om en egen stor familj befästes som en grundmur i mitt inre. Hur som helst, psykologen frågade mig ”Finns det någonting som skulle kunna hända som kunde få dig att våga börja hoppas på att din syster kommer överleva?”. Jag minns att jag tog tid på mig att svara och att det var svårt att hitta ett svar. Till sist sa jag ”Ja, om hon börjar skratta igen.”

Jag är inte döende, inte allvarligt sjuk, men jag är långt nere på botten. Fast idag skrattade jag. När man skrattar finns det hopp.

Imorgon ska jag till läkaren igen och prata om sjukskrivning. Jag vet faktiskt inte alls vad jag ska säga. Jag vet inte hur jag mår egentligen. Den senaste veckan har varit så hektisk med Lille E som var sjuk och hemma från dagis i förra veckan. Sen hamnade svärmor på sjukhus i slutet av veckan efter vad vi först trodde var en ny stroke, men som visade sig vara epelepsi. Och så i lördags satte ju mitt panik-onda igång. Just nu är jag bara helt tom. Jag vet att jag ska skriva det där avskedsbrevet till vår lille Jansson, men jag känner mig helt avskuren från min sorg. Jag hoppas det är över, men på något sätt vet jag att det inte är så. Jag skulle ha varit i vecka 12 nu. Och den tanken gör ont. På fredag skulle vi fira med sushi och berätta för M. Hennes favoritmat.

Varför blev det såhär, Jansson? Du skulle ju varit hos oss. Växt och blivit större för varje dag. Jag skulle få höra dina hjärtslag och känna dina rörelser. Se dig växa och älska dig. Jag kommer alltid att undra och alltid att sakna dig.

Tänk att det bara handlar om tur och otur mellan liv och död. Jag är ju biolog. Man säger att det ”säkert var något fel på embryot”, men jag vet att det inte är så enkelt. Det handlar om otur. När arvsmassan, DNA:et, kopieras så ska väldigt mycket gå rätt. Om något blir fel i de delar av DNA:et som faktiskt inte används till något så gör det inget. En oviktig mutation. Större delen av vår arvsmassa är faktiskt helt oviktig. Men något kan även bli fel i den nya cellens DNA i de delar som läses av miljoner billioner gånger när små ”koder” skapas och skickas till små organ i cellerna som heter ribosomer. Ribosomerna läser av koderna och skapar alla proteiner som behövs. Om något går fel och proteinerna inte kan bildas då är det otur. Ett extremt liten miss som får förödande konsekvenser.

Det som får mig att må sämst just nu är tanken på att det kan hända igen. Jag läser bloggar och inlägg på Familjeliv om tjejer som gått igenom missfall och MA många gånger. Jag tänker att detta är den första gången i mitt liv som jag träffat på ett monster så stort att jag känner i ryggraden att det kan knäcka mig. Upp i sadeln igen så fort som möjligt, säger man, och jag ska. Vi ska göra FET igen så fort det går. Men inom mig vet jag att jag för första gången sett det monstret i vitögat som kan komma att knäcka min ork och extremt stora vilja att kämpa för fler barn. Det skrämmer mig. Jag trodde inte att det monstret fanns. Jag trodde att min ork och vilja var odödlig just när det gäller fler barn. Men när jag tänker på framtiden nu så ser jag monstret lura vid sidan av vägen. Svart, hårigt och hotande. Jag kan inte, vill inte vända om. Jag måste gå emot det, närmare och närmare, på väg mot samma mål igen. Det enda jag kan göra är att hoppas på att vi får passera förbi nästa gång…

Man brukar säga att man ska ”ta det onda med det goda”, var är det goda? Jag får alla sidoeffekter av en graviditet, men inget barn. Jag borde kanske fira att foglossningen nyss gått över…

Det tog några timmar att vänta på min tur. När röntgen var klar sa de till mig att jag kunde vänta en timme innan jag skulle vara tillbaka på Öron, Näsa, Hals. Skit också! Det innebar att jag mer eller mindre var tvungen att gå och sätta mig i cafeterian, där alla fikar med sina familjer med sina nyfödda bebisar. Jag har varit en av dem. Jag bestämde mig för att se det som en chans att minnas de fina stunderna när Lille E var nyfödd. Jag slängde blikcar mot den bänk där min syster för första gången träffade honom. Jag kände en viss form av glädje, men också en sorg och oro över att kanske inte få vara med om det igen.

På något mirakulöst sätt lyckades jag pilla in en rågring med ägg i munnen, det var det plattaste jag hittade, och sedan mala den med tungan så att jag kunde svälja. Jag måste sett så otroligt äcklig ut. Men jag var inte riktigt i form att bry mig. Man mår alltid bättre om man bara kan äta lite. Sex timmar efter min tid på vårdcentralen hade jag till sist ett röntgenresultat. Läkaren var både förfärad och lite fascinerad. Båda bihålorna på min högra sida var totalt igensatta. Det fanns ett litet utrymme bakom ögat, så om jag nu får kraftig värk i ögat så ska jag söka akut. Läkaren förklarade för mig hur ont jag har haft, det var lite lustigt. Jag kunde inte låta bli att skratta lite åt hennes inlevelse, hon hade rätt. Jag har haft gräsligt ont, så där ont så att tårarna bara rinner utan att man kan hejda sig. Jag fick med mig hem en hästkur antibiotika, morfinbaserade piller och så kortison som jag ska äta i sex dagar. Om jag inte är bättre inom 48 timmar så ska jag komma in igen och bli spolad.

En liten tanke, kan det vara mina tårar? Nej, självklart inte. Det förstår jag också egentligen. Men på något sätt känns det som att detta är en del av min sorg. Jag har inte känt smärtan eftersom jag redan hade så ont i hjärtat. Jag har inte känt hur svullen jag varit eftersom jag gråtit så mycket och varit svullen hela tiden. Smärtan i hjärtat och själen när man förlorar en graviditet går inte att beskriva, inte ens för sig själv. Men det blir tydligare och tydligare för mig hur ont jag har haft och fortfarande har. Den smärtan finns det ingen läkare i världen som kan bota.

I veckan tog jag ett ägglossningstest eftersom jag började känna av att det var på gång. Först blev jag otroligt glad när testet blev tydligt positivt, men sen vaknade minnet till från den tid då jag själv kämpade med ÄL-tester för att vi skulle bli gravida på egen hand. Innan beskedet kom att det inte var möjligt. Någonstans hade jag läst om tjejer som testade positivt i flera dagar och senare visade sig redan vara gravida. De där historierna blir man deppig av nu. ”Nu ska vi börja skaffa barn! Nämen oj, jag var visst redan gravid!”. Hmpf!!! Jag tog i alla fall ett grav-test också och det var även det positivt. Fan också!

Positivt graviditetstest och ägglossningstest

För första gången i mitt liv blev jag ledsen över ett positivt graviditetstest. Så himla ironiskt. Hela situationen var dessutom väldigt jobbig och sorglig. Att stå där i badrummet igen, med ett plastglas med kiss i och doppa stickor. Sist jag gjorde det blev jag så himla glad. Efteråt grät jag en stund i makens famn och kände mig helt bedrövlig. Räknade helt bort chansen att jag hade ägglossning och kände mest hur ytterligare en kontrollparameter försvann. Att inte ens ha möjlighet att veta när nästa mens kommer! Nästa mens är nästa startskott. Det blir ett FET (frozen embryo transfer) då. Jag vill veta och kunna förbereda mig mentalt, men nu blev det omöjligt. Det var bara skit.

Men idag känner jag mig ganska säker på att jag har ägglossning, eller har haft i dagarna. Alla fysiska tecken är där, och jag slutade blöda efter aborten redan i veckan. Det tog alltså ganska exakt två veckor efter Cytotec-behandlingen tills jag var blödningsfri. Nu hoppas jag att mensen kommer om två veckor och att vi därefter kan se framåt och ta nya tag ( Jag hoppas på mens… sjukt ironiskt igen. Snacka om omvänd situation.). Det finns en chans att vi kan bli föräldrar igen nästa sommar. Jag tänker hålla fast vid det halmstrået.

Veckan som har passerat har varit väldigt fysisk. Hela min kropp har gjort sig påmind och jag har fått insikt i hur stor anspänning detta har inneburit. Alla stressymtom som jag är bekant med i samband med stora tentor, flyttar, pressade arbetssituationer m.m. har dykt upp. Jag har haft nackont och spänningshuvudvärk, på gränsen till nackspärr. Jag har haft ont i magen efter jag ätit och fått riktiga kramper. Utslag i hårbotten, det får jag alltid när livet är tufft, kliar så in i nordens och lämnar öppna sår om man bara ens kliar lite. Huden bara flagnar. Jag har också varit förkyld sedan dagarna efter beskedet om missed abortion, och det har nu övergått i en smärtsam bihåleinflammation. Jag känner mig ödmjuk inför detta och inser igen att kropp och själ är en enhet. Sorgen sätter sig i kroppen.

Hur mår jag idag? Jag är så bedövande trött och ledsen enda in i själen. Idag har jag gråtit fyra gånger. Jag tyckte att det kändes okej i helgen och trodde att jag var på rätt väg. Jag slet i trädgården och eldade upp riset av den syrenhäck som jag sågade ner när jag var gravid. Ut med det gamla, liksom. Men igår kväll kände jag hur sorgen kom smygande tillbaka in i min kropp. Och nu har den tagit över helt igen. Jag erkänner att jag faktiskt inte förstår hur jag kan sörja så mycket. Och jag erkänner att jag är arg på mig själv över att jag uppenbarligen hann skapa så mycket förväntningar och känna så mycket kärlek under en så tidig graviditet. Jag tänker ”Är jag inte smartare än så här? Hur kunde jag göra detta mot mig själv?”. Jag känner ju till statistiken allt för väl. Före vecka 12 slutar 20-25% av alla graviditeter i missfall eller MA.

Idag har jag sorterat tvätt och städat min garderob. Jag hittade ett grått linne som jag inte kände igen. När jag lyfte upp det insåg jag direkt att jag glömt bort att jag köpte det för ett par veckor sedan. Ett amningslinne. Bra pris, så jag passade på. Jag unnade aldrig mig några med Lille E, trots att jag ammade honom i 14 månader. Jag minns att jag tänkte att denna gången ska jag unna mig mer. Så där låg det. Ett nytt amningslinne med prislappen kvar. Märket hette Heartbeats. Så vidunderligt ironiskt. De där hjärtslagen jag aldrig fick se. Inte bara en missed abortion, även missed heartbeats.

Jag måste verkligen se över mina tankar och börja ta hand om mig själv. Jag vill ta hand om mig själv och jag vill tänka snälla och ömsinta tankar om det brustna hjärta jag bär på. Jag är så här ledsen på grund av att jag omedelbart tog till mig detta barn och började älska det. Det är inte att vara dum, det är att vara mamma.

Det viktigaste var att hon påtalade att jag pratade mycket om att jag inte kan ta mig ur sorgen och att jag inte ”kommer någonstans”, att jag fortfarande gråter mycket och känner mig så ledsen. Men har bara gått två veckor och tre dagar sedan beskedet. Under den tiden har jag dessutom genomgått en abort i hemmet, ensam. Emot min vilja. En abort som blev dramatisk och obehaglig, smärtsam både psykiskt och fysikt. Psykologen gjorde det tydligt för mig att jag har förlorat ett barn jag redan hade knutit an till och planerat för. Det skiljer sig mot att förlora en IVF. Att förlora en IVF är en besvikelse, att förlora en graviditet är en sorg och en stor förlust. Jag måste sörja och tillåta mig själv att bara vara ledsen. Det är okej. Jag måste sluta tänka att jag ”borde komma över detta snart och se framåt”. Det funkar inte så. Jag har rätt att vara ledsen.

Och nästa steg är att säga hejdå till Jansson <3, att säga allt det jag vill ha sagt till mitt lilla barn som inte fick lov att komma till oss. En dag när jag är modig nog att djupdyka i sorgen så ska jag skriva ett brev. Inte idag.

Undersökningen visade en tom livmoder, med tunn slemhinna. Vacker och päronformad. Min livmoder. Jag kände en intensiv tacksamhet att den funkar så bra och att den kämpar på. Att den tar emot embryona och ger dem en ärlig chans. Läkaren trodde att ”klumpen” som kommit ut var en stor bit av slemhinna, men hon visste inte. Äggstockarna såg bra ut, jag tyckte att jag såg små äggblåsor och frågade om jag kan vara i en ny cykel redan. Ja, teoretiskt sett så kan du det, svarade hon, men det är inte troligt. Mitt blodvärde hade sjunkit rejält på en vecka och de förstod att jag blött mycket. Läkaren förklarade att man blir väldigt trött när blodvärdet går nedåt även om man inte passerar den undre kritiska gränsen. Det var skönt att gå därifrån och lämna väntrummet bakom mig.

Tillbaka i min parkerade bil kom tårarna igen. Från ingenstans. Borde jag vara glad nu? Nu fick jag ju ett bra besked och ändå var jag ännu mer ledsen igen. Så oändligt tungt.

Jag skrapade ihop lite ork och åkte ut till väla centrum. Kan man shoppa sig lycklig? Jag var i desperat behov av kläder! Jag slutade amma i februari och därefter gick kroppen mer tillbaka till det normala, men magen är fortfarande för säckig för många av de plagg jag hade innan jag blev gravid. Jag har inte köpt några nya kläder, har hela tiden tänkt att jag snart kanske är gravid igen. Inte ens en ny behå har jag köpt sedan amningsbehåarna. Jag har pressat ner brösten i de gamla, men det har inte funkat så bra. Så idag gick jag från affär till affär och tokshoppade. Det blev 2 jeans, 8 tröjor, 2 linnen och 2 behåar. Så skönt att äntligen ha kläder jag kan trivas i. En nystart. Maken hejade ivrigt på via sms. Han var nog glad att få en lite snyggare fru. Världens sötaste man har jag. Jag är sjukskriven, han jobbar extra för att kompensera, vi är mitt i ett gigantiskt renoveringsprojekt, och han blir glad när jag bränner tusenlappar! Otroligt! Jag gick in på Po.p och köpte en ny jacka med tillhörande fleece till Lille E också. Det gjorde mig gladare än allt det andra. Vi har mest ärvda kläder till honom. Fina kläder, men inte jag som valt dem. Det är roligt att handla till honom. Mitt i shoppingen ringde min husläkare och frågade om jag mådde bättre. Jag började genast gråta igen och fick gå och sätta mig på en bänk. Berättade om aborten, om tröttheten och den enorma sorgen som inte minskar. Förklarade att jag gråter till och från hela dagarna men att jag försöker göra vanliga saker och att jag undviker att bara vara passiv, även om jag helst bara vill ligga kvar i sängen. Han tyckte att det lät klokt, men förstod att jag inte kan jobba än. Vi ska ses för vidare sjukskrivning på måndag.

Nu är det fysiska över. Jag kommer att blöda ett par veckor till och tills blödningen är över så är det inte över för mig ändå. Men nu kan jag börja bearbeta det som hänt. För exakt två veckor sedan fick vi beskedet om att det inte fanns ett tickande hjärta där inne. Det känns som att ett helt världskrig passerat, en evighet av tid och smärta. Det är svårt att ens minnas känslan och glädjen som fanns där innan.

Om det stora gråa molnet som hänger över mig är hormonellt eller mentalt har jag ingen aning om. Kanske en dålig coctaileffekt av båda, som dubblerar effekten? Idag har jag lyckats definiera och sortera in känslorna i ett fack. Barnlöshetfacket (Oro, ängslan, ilska, frustration, avundsjuka, sorg och enorm längtan). Jag gissar att läsare som är ”primärt” barnlösa ryggar tillbaka inför detta. Jag kan intyga att jag själv har svårt för att förstå och acceptera det. Men jag är tillbaka i exakt samma mående som innan Lille E blev till. Hur är det möjligt? Jag har ju min fine lille pojke, och precis som jag berättat innan så är han en dunderkur mot sorgen. När jag har honom i min närhet så mår jag mycket bättre. Men när han sover och är på dagis så är mitt grundmående tillbaka i barnlösheten. När jag mår som sämst så går jag in i hans rum en stund och bara känner hans lukt en stund. Men djupet i sorgen är ändå densamma. Det är märkligt och helt omöjligt att förstå.