Jag känner mig tom. Innerligt ledsen och besviken förstås. Kanske mer ledsen än jag var förberedd på. Jag hoppades mer än jag vågade erkänna. Jag har hoppats under så lång tid att detta embryo skulle vara vår lyckoamulett. Att vi skulle avsluta med en enkel väg in i målet. För en gångs skull. Få uppleva det en endaste gång, att kunna få ett barn utan att kämpa med för sitt liv. Betala en massa pengar, ja, men slippa gråta och förtvivla.

Det som är jobbigt är att i mina tankar på framtiden så finns det ett barn till. Har alltid funnits. Ni som följt bloggen vet att jag började oroa mig över om det inte skulle kunna bli ett barn till medan min minsta fortfarande var en liten bebis. När kampen för vår tvåa var så tuff sörjde jag även att möjligheten till en trea också krympte. Jag ifrågasätter min egen längtan trots att jag har haft den sedan jag själv var ett barn. Det är en del av den jag är som jag nu ifrågasätter, och det gör ont.

Jag har alltid haft som främsta mål att bli mamma och få många barn. Har alltid velat ha fem. Tänk vad underbart med fem barn! Det kan förstås aldrig bli aktuellt. Jag pluggade på universitet i så många år, fylld med en stark barnlängtan, bara för att jag skulle kunna ge mina kommande barn en trygg framtid. Allt jag har gjort hittills är med fokus på barn. Nu är det kanske över och jag är bedövad av intensiteten i alla känslor. Hela jag är i uppror. Demonstranter och motdemonstranter möts inuti mitt bröst. Jag hör röster skrika ”Inget pris är för högt! Ett barn till!!” som möts av ”Aldrig mer IVF!!”. Alla röster är mina egna. Samtidigt är det så tyst. Helt knäpptyst. Allt är precis som vanligt, trots att allt har förändrats för mig. Mina livsvillkor.

Jag har kollat upp kliniker, priser och behandlingar idag. Mest för att jag ska få en känsla av kontroll. Jag vill känna att jag har ett val. Blir det inte fler försök så är det för att vi valt bort det. Jag vill veta vad vi väljer bort. Jag har vägt fördelar och nackdelar, medan jag väntat på mensen. En chans att få ”begrava” Flingan från Falun tillsammans med alla de dagdrömmar jag haft om den lilla. Mensen efter en IVF eller ett FET är en sorts begravning, ett smärtsamt farväl av det som aldrig blev. Nästa steg är att radera bilden på embryot i telefonen. Men först mensen.

Det är nästan genant att erkänna det, men jag var så säker på att det skulle bli ett plus och hade bara stålsatt mig för den missfallsoro som ett svagt plus skulle innebära. När det digitala fönstret blinkade till och texten ”inte gravid” dök upp så blev jag bara oerhört förvånad. Det kändes overkligt, som en märklig dröm. När det sedan började sjunka in så kom också tomheten och sorgen. Förtvivlan.

Inga fler barn. Ingen liten bebis i min famn. Aldrig mer gravid. Alla namn jag funderat över, inget av dem kommer jag att få välja. Pojkarna, som längtar efter att bli storebrorsor till en liten, det kommer aldrig hända. Nu är det färdigt. Klart. Ett kapitel i mitt liv som stängs, fast jag ännu inte är redo. Det är märkligt att erkänna det, men på ett sätt känns det som att mitt liv är över. Pojkarna är på väg att bli stora, jag älskar att se dem växa och utvecklas, bli självständiga. Men jag är inte redo för att de ska bli stora. Att inte ha en liten att ta hand om. Jag försöker sätta mig in i hur ”alla andra tänker”, de som tycker att det är sååå skööönt att barnen blir större så att man får mer egentid och frihet. Men jag känner ingen glädje med det. Barn är det bästa jag vet. Att vara mamma är det allra bästa som finns. Ska jag aldrig mer…?

Vi satte oss i soffan efter vi lämnat de negativa testerna (ja, jag tog ett extra) i badrummet. Vi pratade om våra alternativ. Fler IVF:er? Men båda två kände spontant att bara tanken fick oss att må dåligt. Att det skulle vara väldigt tufft att slänga oss in i det igen. Ännu en gång utan garantier och med stora insatser. Nu också med två barn att ta hand om samtidigt som vi skulle gå igenom äggplock, återföringar, dåliga besked… och den stora ekonomiska insatsen. Vi har två alternativ. Inga fler barn eller IVF igen, båda alternativen får mig att vilja gråta.

Det här lilla embryot har varit mitt skyddsnät, en trygghet, i 4,5 år. Jag har vetat om att det kunde bli så att embryot inte klarade sig eller blev ett minus, eller skulle bli ett missfall, men för min egen hälsas skull har jag tvingat mig själv att tro att vi skulle ha turen att lyckas på ett enda försök med Flingan i Falun. Och i alla dessa år så har det hjälpt mig att må bra. Alla bebiskläderna ligger så fint packade, i väntan på embryot från Falun. Nu blev det inte så. Hela livet är ett annat än jag planerat och hoppats på.

Där på min axel sitter förstås också det fostrande jaget som tjatar i mitt öra om tacksamheten igen. Jag har fått TVÅ pojkar. Jag har haft en sanslös tur. Hur kan jag ens begära eller önska mig något mer? Jag kan inte förklara eller redogöra för den längtan, den bara finns där. Så otroligt obarmhärtig och rå. Den längtan tar ingen hänsyn till det som varit och det jag fått. Den låter sig inte stillas av tacksamhet. Det är en längtan som fortsätter att värka i mitt bröst, en längtan som så gärna vill bli stillad av ett barn till i min famn. En tom plats i familjen som skulle blivit fylld.

Jag är trött, in i märgen trött nu. Denna trötthet som jag också trott var ett symtom. Varför blöder jag inte? Nu är jag på 16:onde dagen efter min ägglossning. Det är två dagar sedan mensen borde ha kommit. Den officiella testdagen är på lördag, om tre dagar, men jag ska jobba hela helgen och sova borta. Dessutom är ju klinikernas testdagar alltid löjligt sena. Finns det kvinnor som plussar så sent? Eller sätter de så sena datum för att undvika att få med de allra tidigaste missfallen? Efter återföring i naturlig cykel så borde ju testdagen vara samma dag som mensen skulle ha kommit.

Jag har sökt kliniken och mejlat Dr O två gånger, men inte fått svar av någon av dem. Jag känner mig lurad av min egen kropp. Min mens är aldrig sen. Aldrig. Tvärtom får jag alltid små blödningar flera dagar innan, som förvarningar så att jag inte ska glömma. Nu är det onsdag och mensen skulle varit här i måndags. Småblödningarna skulle ha börjat innan helgen. Jag känner mig gravid. Men testen säger NEJ.

IVF-världen slutar aldrig att förvåna och väcka stora känslor.

Orkar jag? Jag försöker lägga det på ”Orkar jag med en bebis till just nu?” för den frågan är så mycket lättare att bära. Den ger mig makten. Men egentligen vet jag att det handlar om huruvida jag orkar ta klivet ut, vara utan skyddslinor och möta mörkret igen.

Men så ibland drabbar minnen mig som en käftsmäll från ingenstans. Fortfarande är det jobbigt att få mens och att ha mens. Både synintrycket av blod, just där i trosorna och blod i toaletten- BAM! Iskalla rysningar och sorg som värker- men också känslan av att något rinner ur mig. Mensvärken och det varma, rinniga. Det blir en obehaglig resa tillbaka, varje gång. En del av det jag fick gå igenom kommer jag nog aldrig helt att komma över. Som aborten jag fick ta hand om själv, i vårt badrum, för att det inte ”kom ut” medan det skulle och inom den dagöppna avdelningens öppettider.  Hur kan man någonsin läka ut en sådan händelse? Många frågor finns kvar kring allt det som skedde. Hade de andra barnen överlevt om jag fått rätt medicinering i de graviditeterna? Vilka var de barnen? Helt omöjliga frågor. Orimliga. Säkert onödiga också. Men likväl finns de där och har kommit att bli en del av mig.

Jag skäms inte över min resa. Inte över någon del av den. Jag ser mig själv som en outnämnd representant för barnlöshetkampen, IVF och för missfallsproblematiken. Många behöver få en liten, liten insyn i hur det är att få kämpa för sitt liv för att få möjlighet att bära ett liv.

Det var värt allt.

När minnena har gjort sitt jobb med mig så försöker jag att varje gång landa i stolthet. Tacksamhet har jag ändå så mycket av att jag skulle kunna donera till en 10 000-tals föräldrar som tycks tro att föräldraskap är ett ok man är tvungen att bära. En jobbig tid i livet som man måste ta sig igenom. Över dem skulle jag vilja hälla vars ett kilo tacksamhet. Det skulle göra dem gott. Men jag försöker aktivt att välja stoltheten istället, att göda den och låta den växa. Jag behöver den för att läka. Jag behöver säga till mig själv, om och om igen, att det är tack vare att jag tog striden och smärtan som mina barn finns. I did good. Och jag var modig som fan. Jag såg det inte då, för jag var så rädd. Men nu i efterhand ser jag vilket mod som krävdes av mig just med tanke på att rädslan jag levde i var större än jag själv, och den fullständigt åt upp mig. Ändå mötte jag den gång på gång, skörare och skörare för varje försök, och vek mig inte för smärtan. Jag är stolt.

Det bästa och största jag gjort i mitt liv är att kämpa för att få mina barn. Och ingenting kommer någonsin ändra på det, oavsett hur länge jag lever.

Jag tänker dagligen på vår resa för att komma hit, för att få våra söner. Men inte med sorg eller smärta, utan bara med tacksamhet. Jag blev någon annan, resan förändrade mig definitivt, men till det bättre tror jag. En bättre mamma än jag annars hade kunnat vara. En mamma med oändligt perspektiv på tillvaron, och med en ängels tålamod. Jag fick mer styrka, den styrkan som nu behövs i trötta stunder fr att orka hålla upp gränser och rutiner. Jag blev mig själv i en bättre version. Inte version 2.0 då, utan 9.0. Nio IVF:er blev det. Fyra missfall. Jag förstår knappt att jag överlevde.

Idag har jag tänkt extra mycket på vår resa. Jag och maken har pratat om den och av slump såg vi nu ikväll även en tysk dokumentär om en par som filmade sin IVF-resa (Ina Borrmann, Alle 28 Tage). Både jag och maken satt som på nålar i soffan. Vanmakten och kontrollförlusten drabbades oss likt paret på TV. Sprutorna, ultraljuden, ett missfall, negativa besked och läkarnas kalla röster, endast upptagna av statistsik och fakta. Brrrr… Ingen som inte varit där kan förstå. Och när hennes make frågar henne ”Men om du försöker tänka på ett liv utan barn…?” och hon faller i gråt och snyftar ”Nej, jag kan inte… Jag KAN INTE!!” då kommer min sorg tillbaka. Vi har varit där, så djupt ner i den smärtan och jag minns den plötsligt. Min man hade ju dessutom redan ett barn med en annan kvinna och jag minns hur jag kände mig förådd av honom. Han riskerade inte att bli barnlös, bara jag. Ändå var vi i skiten på grund av manlig faktor. Tänk om hans dåliga spermier skulle göra bara mig barnlös. Så mycket mörker.

Innan dokumentären kastade oss ner i mörkret var det en helt vanlig dag. Vi var och handlade ytterkläder och skor till Lille E på närmaste shoppingcentrum. Jag vet inte ens hur det kom på tal, men min man sa att han inte vill göra fler IVF:er. Det kom inte som en chock alls. Och jag förstår honom verkligen. Han sa ”Jag vill bara att vi ska vara en vanlig familj nu, jag vill inte tillbaka till ”den där” världen.” Jag svarade ”Men då blir det inte några fler barn heller…”. Han suckade ”Nä, det är ju det som är det tråkiga.”. Jag kan lätt förlika mig med tanken på att slippa fler IVFer, men det är fortfarande ett bekymmer för mig att tänka att det inte blir fler barn. Aldrig mer gravid? Jag som alltid önskat mig en stor familj. Samtidigt är tacksamheten för våra söner som ett godståg som kör över mig då och då. Vilken oändlig tur vi haft. Varför just vi? Tack.

Vi kallar honom Dodde. Det bara blev så. Han har givetvis tre riktiga namn också, men han är bara en liten Dodde för oss. Han är åtta månader gammal nu och har precis börjat peka med sitt lilla finger. Han säger ”E de?” och ”E detta?”, och så även ”T-tta!”. Utan att veta vad han säger har han också sagt just Dodde några gånger och Gott. Precis som storebror är han tidig med språket. Men olikt sin storebror är han inte så snabb med den motoriska utvecklingen, tack-gode-Gud. Han ålar runt på golvet i maklig takt. Han kan sitta upp men ligger hellre. Han tar det lugnt helt enkelt. Dodde är en otroligt cool unge, han är godmodig och glad för jämnan. Jag trodde inte att det fanns bebisar som är så glada jämt! Men så länge han är torr och mätt så är han inte bara nöjd utan glad. Han skrattar och skrattar, åt allt. Det kan räcka med att man nyser, att hunden kliar sig i örat, att Lille E berättar något med engagemang eller att han ser en färgglad ballong för att det härliga glada skrattet ska bubbla upp. Och nu uppmanar han dessutom oss att göra om genom att nicka mot oss och grymta högt med förväntansfull blick. Givetvis gör vi alla vad vi kan för att upprepa och få honom att skratta igen. Söt är han också, som socker. Alla mammor tycker väl att sina ungar är söta. Men Dodde är faktiskt riktigt söt. En liten, liten näsa och plutig pussmunn, mörka långa ögonfransar till mörkblont hår, blåa runda ögon. När han somnat för kvällen stod maken med honom i famnen ikväll och beundrade honom. Jag gick fram och gjorde honom sällskap. ”Han är så underbar, vår lille grabb!” sa maken, ”Det här gör vi bra i alla fall. Det är svårt att få dem. Men när de väl blivit till så blir de ju så himla bra.”. Och där är den igen, IVF-tacksamheten.

Vi tänker igen på Falun. På det vi lämnade kvar. Ett embryo i frysen. Varsin skärva av våra krossade hjärtan lämnade vi där när vi åkte, i maj 2015. Nu har vi läkt, men vi saknar ändå just de där bitarna. Embryot kommer vi att återföra nästa år, om det överlever upptining. Men fler IVF:er, det vet jag inte om vi kan ta oss an.

Är det här sista gången?

Jag har försökt trycka undan den med tacksamhet och försök att ”njuta av nuet”. Vi har kämpat så för att komma hit, varför kan jag inte bara vara helt nöjd och tillfreds? Kommer jag någonsin bli nöjd om jag inte är nöjd nu?

Den där drömmen om den stora familjen som funnts inuti mig så länge jag kan minnas, drömmen som jag försökt sätta på intensiv diet och banta ner i antal barn. Från fem till så lågt som möjligt. För ett år sen bad jag till Gud och hela universum, till läkare och vetenskapen, på mina bara knän om att få lov att bli tvåbarnsmamma. Jag vill vara nöjd nu.

Han har fått ett förnamn nu, vårt andra underverk. Och andranamnet Seger. Han är vår seger över allt det onda och mörka vi fick gå igenom. Just nu håller han på att växa ur storlek 56 och jag ska snart gå igenom hans garderob, vika ihop en del av plaggen och lägga undan dem. En del av dem har Lille E haft. I många av plaggen finns så mycket känslor.  Jag kan inte ens beskriva kärleken i minnena som finns i plaggen. Att stå vid skötbordet och varsamt klä sitt nyfödda barn, bära i sin famn med värmen från den lille genom tyget. Lukten av bebis som är kvar även när de hänger nytvättade i tvättstugan. Även när de ligger nerpackade efter flera år. Jag minns hur jag stått, mitt i sorgen, och luktat på de där kläderna i garderoben på ovanvåningen, känt Lille E:s bebislukt som funnits kvar i tygerna men länge varit försvunnen från vardagen, och bara haft en enda tanke ”Snälla, bara ett barn till…”.

Jag vill så gärna vara nöjd nu. Backa ur striderna, ut ur elden, och gå in i ett vanligt familjeliv. Aldrig fler IVF:er, inga fler sprutor, inga äggplock, slippa ångesten och rädslan. Aldrig mer kunna drabbas av missfall.

Men så kommer tanken igen. Är det här sista gången? Frågan som drar i trådarna till sorgen där längst inne. Den gamla, trötta sorgen som vi fick i ett brev på posten en dag i maj år 2010, då vi fick reda på, med några korta meningar på läkarspråk, att vi aldrig skulle kunna få barn på annat sätt än genom ”assisterad befruktning”. Jag försöker ta kontroll och tänka ”Detta är sista gången. Jag orkar inte göra om det. Jag är nöjd”. Det känns skönt en liten stund. Jag håller med mig själv ett tag och tänker på alla fördelar. Jag tänker på sinnesron jag ska få när jag slipper kriga mer. Men efter några timmar är frågan tillbaka och någonstans där inne svarar en envis röst ”Nej. Jag vill kämpa för en till.” och efter det kommer en våg av rädsla och oro. Herre Gud, vad håller jag på med?

Jag tänker på frysen i Falun. Det där lilla, lilla embryot. Jag undrar hur det är meningen att man ska hantera att ett möjligt barn ligger och väntar på min livmoder så många mil bort. Avstannad och nerfrusen. En längtan i min kropp efter att bli hel och förenas med det. Och jag förstår att om det embryot inte blir ett barn så blir det en enorm förlust för oss. Det har redan funnits så länge i våra liv, vi har många gånger undrat vem som finns i embryot. Jag tänker på framtiden och undrar är det här sista gången jag har en liten, underbar bebis i storlek 56?

Lille E tittar på mig och pussar sin lillebror i pannan, omedveten om mina funderingar säger han ”Mamma, vi ska väl många, många bebisar? När jag blir stor ska jag ha fem i alla fall. Hedda på dagis kan bli min fru. Men först ska jag växa och bli stor.”.

Min mage har växt till en rundad kula som inte längre kan misstas för semesterkilon. Idag hade jag och maken barnvakt en liten stund för att åka till köpcentrat och köpa en födelsedagspresent till min pappa. Lika fin som jag känner mig med den putande magen, lika medveten är jag om att mitt tillstånd kan få andras ögon att tåras av smärta. Glädjen är inte odelad, jag vet hur det kan vara…

I veckan var jag och Lille E på bibblan och lånade nattningsböcker. Vi brukar göra så för att testa vilka som är riktigt bra, de han fastnar för köper vi sen på nätet eller sätter upp på hans önskelislista. Precis när vi var klara kom E:s dagiskompis Lukas in, tillsammans med sin pappa och sin lillebror. När hans lillebror låg i sin mammas mage värkte han i mitt bröst. Hennes mage som mötte mig mitt i min sorg över mitt förlorade barn. Men nu låg den lilla pojken där i vagnen och sprallade, ofarlig och otroligt söt. Lille E sa till Lukas ”Är du storebror nu? Jag är också storebror!” och det fanns ingen anledning att korrigera. Lukas pappa berättade att han varit på ett 6-årsdisco i bibblan nyligen, vilket avslöjade att Lukas hade fler syskon ”Ja, de är fyra stycken nu!” svarade han. ”Den här sista var inte alls planerad. På grund av honom blev vi tvugna att byta bil och sälja huset. Vi ska flytta och Lukas ska byta dagis.”. Han sa det inte alls på ett nedlåtande eller elakt sätt, men ändå ett konstaterande att det inte blev som de tänkt sig. Och trots att jag stod där med min mage och min son intill mig käde jag mig genast så barnlös och trasig. Så otroligt sårad av ett krig som pappan inte ens verkar noterat existerar. ”Men fyra barn är ju fantastiskt, det skulle jag verkligen vilja ha…” mumlade jag. Pappan grimaserade lite, han verkade inte van vid någon som inte föll in i klagsången Åh-stackars-er-som-behövde-byta-bil. Och jag funderade över varför han ens berättar. Det gynnar inte hans son att alla andra får reda på att han ”inte var planerad”. Finns det en skam hos dem som får fyra barn att inte längre falla inom ramen för det som anses normalt? Jag önskar att barn alltid var en gåva, men inser att det inte är så bland dem som inte kämpat. Kanske är det jag som är lyckligt lottad som tar med mig min tacksamhet x 1000 resten av mitt liv. Jag som aldrig kommer tänka tanken att jag fått offra något för de barnen jag till sist har i min famn. Smärtan på vägen hit var inget offer som jag förknippar dem med, det var bara vår verklighet och vår resa för att nå dem.

På bibblan lånade jag också Cecilia Ekhems Väntrum som handlar om kampen och längtan efter barn. Jag läste ut den på att par dagars timlånga foglossningsvilor i soffan. Otroligt gripande och många gånger kändes det som att jag läste mina egna tankar. Jag slussades tillbaka i tiden och tillbaka till det jag som kämpar med ovisshet och maktlöshet. Tillbaka till mina egna mardrömmar. Många gånger rann tårarna medan jag läste, och efteråt när maken kom hem från jobbet frågade han mig om jag verkligen var okej, jag såg så bekymrad ut. Men ändå tror jag att det är nyttigt att läsa och fundera. Ett försök att komma till ro med den resa som nu är en del av mig. En väg mot att acceptera att de sorger jag varit med om får jag bära med mig, de kommer aldrig helt att försvinna. Våra missfall, mina änglabarn, blir en del av mig. Även när sparkarna från min nästa stora kärlek värmer mitt hjärta kämpar jag med saknaden efter de fyra barn som aldrig fick lov att växa sig stora.

Fyra dagar kvar till RUL. På fredageftermiddag hoppas jag innerligt att jag går runt på babyavledningarna, eller ja stapplar fram med foglossningssmärtor, och får välja ut något fint att klä mitt barn i första dagen i livet. Och på fredag kanske vi också får reda på om det är en lillebror eller lillasyster….

Idag har vi firat morsdag och det har varit en fantastiskt mysig och kärleksfull dag, ändå har jag haft svårt för att vara närvarande pga tröttheten. Kanske är det gravidtrötthet plus all spänning som släpper lite taget om mig.

Jag tror inte att rädslan lämnat mig för gott! Om en vecka, dagen före nästa VUL, kommer jag vara livrädd igen, men just nu känns det helt okej. Livet är hanterbart och lugnt. Skönt.

Morsdag är en sådan dag då jag tänker ännu mer på barnlöshet och barnlängtan än annars. Jag tittar på ordet Mamma och förundras över, med enorm tacksamhet, att jag är Lille Es mamma. Jag minns ännu sorgen som uppfyllde mig extra mycket på morsdagarna innan E blev till, och känner också av sorgerna som jag gått igenom nu. Morsdag är en dag på året som för mig alltid kommer att vara kluven.

Men glädjen över E är störst och gjuter olja över vågorna i mitt inre. Och jag önskar innerligt att alla barnkamper ska få lyckliga slut. Vill inget hellre än att vi alla ska få bära friska barn och få vara mammor. En dag ska det vara så för oss helt utan tanke på all sorg det ordet burit med sig tidigare.

Min make gör det alltid till en extrafin dag för mig och skämmer bort mig. Idag fick jag en jättefin kjol, en handplockad bukett och en gravidbok (som jag inte vågat bryta blomberingen på), frukost på sängen och en fantastisk chokladtårta.

Ikväll såg jag att många av mina svar till era kommentarer av någon anledning den senaste tiden bara publicerats till viss del, kapats av och ibland raderats. Väldigt märkligt! Antar att bloggproffs har haft problem med någon funktion. Jag svarar alltid på alla frågor och gulliga hälsningar! Skriv gärna igen ni som saknar svar på frågor!! Jag ska vara noggrann att dubbelkolla på webbsidan att allt publicerats från och med nu❤️

Det måste varit svårt för dig att berätta nyheten för just mig, men jag är så glad att du vågade göra det ändå och att du ger mig förtroendet att veta din hemlighet. Jag känner mig stolt över både dig och mig, på en och samma gång.

Jag är innerligt glad för din skull, och jag menar det. Tanken på att du är gravid är lätt och ljuvlig, på så många sätt. Framförallt är jag gladast över att du aldrig kommer gå igenom barnlängtansproblemen. Jag vill att du ska slippa det. Jag är glad att du blev gravid snabbt!

Men glädjen för dig sätter mitt eget liv i ett så märkligt perspektiv. Det blir svårare att låtsas som att det jag och maken går igenom är ”normalt”. Omedvetet försöker jag låtsas att vårt liv är ganska normalt och vanligt, att ”många andra har det värre”. Det blir lite lättare att kämpa då. Och just i den sekunden jag inser att du är gravid så förstår jag också att vår kamp är så enormt stor. Det är då det blir jobbigt för mig. Ibland kan man först se saker för vad de är när de kommer i ett perspektiv igenom jämförelse med något annat. Som den där vita väggen som är vit enda tills någon sätter upp ett kritvitt ark och man inser att väggen är smutsigt grå. Så blir mitt liv just i jämförelse.

Att du är gravid innebär också att min egen vilja och önskan att bli gravid ökar ännu mer. Jag som inte trodde att jag kunde vilja mer. Men jag vill ju så gärna dela detta med dig. Tänk OM vi kunde vara gravida samtidigt, och få barn i samma ålder. Tänk OM! Och med ens har min insats ökat ännu mer. Jag har ännu mer att förlora. Jag blir räddare. Jag har förlorat förut. Två gånger det senaste året har jag blivit gravid samtidigt som nära vänner. Den ena har fått sitt barn och den andra är mitt i graviditeten. Men jag är ogravid. Jag är rädd att det ska hända igen. Att din mage ska påminna mig om var jag hade varit om jag fick behålla mitt barn.

I rädslan ingår inte bara att inte bli gravid, eller att få missfall, utan också rädsla för att jag inte kommer att klara av att fortsätta att vara en bra vän. En sådan vän som du så väl förtjänar. Fina, fina du. Du som jag så gärna vill ta hand om på bästa sätt. Du som betyder så mycket för mig. Jag vet att jag har misslyckats förut och inte orkat med att se och lyssna på vänner som har den där runda, vackra magen, som jag så himla gärna vill ha. Och jag vet att jag börjar undvika dem, trots att jag egentligen längtar innerligt efter just dem. Jag vill inte bli så mot dig. Det gör bara så ont ibland, och därför vet jag att risken är stor att vi ändå hamnar där. Att jag sviker dig och slutar ringa, slutar anförtro dig med alla små bekymmer. Jag är rädd för att förlora dig.

När jag fick ditt sms med en bild på ditt graviditetstest blev jag först skräckslagen och det skäms jag över. Jag är så rädd för alla typer av graviditetstest, både negativa och positiva. Det är som att visa en handgranat för en krigsskadad. Jag ser bara katastrofer. Missfall. Och jag hann tänka ”Nej, nu kommer hon också drabbas.”. Jag skäms. Jag vill inte tänka så när du meddelar mig en så fin nyhet. Jag vill inte vara den som målar fan på väggen. Och när jag skäms över jag inte kan glädjas med dig direkt och tro det bästa, på samma sätt som jag behandlar mig själv när jag plussar, så inser jag också att jag inte längre heller lyckas vara min egen vän.

Jag är så himla glad. Men jag är också så himla rädd och ledsen. Jag önskar att jag kunde känna annorlunda och vara ”bättre” än den jag är. Jag kan inte lova dig någonting om hur jag kommer att vara medan du är gravid, men jag lovar att göra mitt allra bästa. Jag vill alltid vara din vän. Om jag hamnar efter, tampar tempot och försvinner ur sikte så vänta på mig. Jag finns bakom dig hela tiden och en dag orkar jag komma igen och finnas vid din sida.

Jag tycker så mycket om dig, och önskar dig det bästa av det bästa i alla världar.

Kraaaam

För varje dag som jag blir starkare växer också förmågan att se tillbaka och kunna sumera. Jag har verkligen varit på botten, förlorad och utelämnad, ensam på så många sätt, under en lång tid nu. Utan tvekan det tuffaste året i mitt liv, trots att jag redan haft en hel del motgångar förut. Jag tror inte att detta i längden gör mig starkare, inte alls. Jag har varit orolig många stunder för att jag, mitt inre jag, aldrig riktigt helt och fullt skulle komma tillbaka. Men nu inser jag att allt finns kvar, jag är inte starkare, men inte svagare heller. Kanske stresskänsligare nu, sämre tålamod, räddare och oroligare, men inte svagare.

På vägen hem i bilen idag sjöng jag. Jag som älskar att sjunga, och alltid har sjungit, kan aldrig sjunga när jag är ledsen. Texten om en förälders kärlek till sitt barn. En fin text, men som jag aldrig hade kunnat skriva till Lille E. Att skriva ner i ord min kärlek till honom skulle inte gå. Istället var orden plötsligt till mig själv.

”Du kan falla hundra gånger -jag ska rädda dig. Du kan slå mig hundra gånger -jag ska älska dig. Du kan springa härifrån, så långt det går, jag finns där ändå.”

Och som jag slagit på mig själv. Kanske är inte fallen de värsta, utan att man där imörkret vänder sig mot sig själv. Skuld och skam. Alla ”borden”, känslan av att vara otillräcklig när det enda man orkar är att finnas, tvivlet som säger att ”alla andra” hade klarat av smärtan bättre än just lilla jag.

Men ändå finns jag här nu. Jag finns kvar och jag är densamma. Jag förlåter mig själv och vet att jag gjorde mitt allra bästa, särskilt då jag inte var snäll mot mig själv.

Just nu mår jag bra! Jag blir inte ens ledsen när jag ser bebisar, barnvagnar och gravidmagar. Jag vill inte ha deras barn. Jag vill ha Lille Es syskon, och ingen annan har det barnet i sin mage eller vagn. Jag bryr mig inte om det andra så mycket.

Jag vet att detta är tillfälligt och att jag kommer att må sämre igen. Men det är okej. Och istället för att förberda mig själv inför att dala långsamt ner i backen igen så känner jag att jag vill njuta nu. Nu vill jag bara vara glad. Jag vill skapa nya glada minnen att falla tillbaka på om det blir tuffa tider igen.

Imorgon ska jag göra något som Jag tycker är riktigt, riktigt roligt (oc inte är för Lille Es skull), för första gången på länge.

Jag är tillbaka <3