Lilla mamma hjätat

Igårkväll målade jag, Lille E och M innan middagen. Lille E målade med mycket vatten och passade även på att ge sig själv en hallweenmålning i ansiktet, ala Hulken. När jag nyss gett honom ett nytt papper sa han ”Rita mamma.” och så doppade han penseln bestämt i rosa och målade med stor koncentration ett hjärta. E älskar att rita hjärtan, han brukar be oss rita också. Hjärtan, stjärnor och traktorer med släp, det är det som vi vanligen målar och ritar tillsammans på hans begäran. Ett så här fint hjärta har han aldrig lyckats göra innan. Det brukar mest bli cirklar i olika former. Jag såg genast till att byta papper så att jag kunde behålla denna. I sina mest keliga stunder brukar han säga ”Mmmmm, lilla mamma hjätat!” till mig när vi gosar, jag kallar honom alltid Mitt lilla Hjärta. Så fina stunder. Så mycket kärlek. Ett så fint hjärta! Jag önskar att mitt mammahjärta var så fint och helt!

Idag har jag inga spottings. Om 1,5 timme skulle vi fått tillbaka vårt embryo och nu är min kropp som vanligt igen. Jag är säker på att blödningen orsakades av en svampinfektion. Igår eftermiddags började det klia och svida som tusan inuti. Jag tog ett vagiatorium med Pevaryl, det sved rejält i ett par timmar och sedan kom resterna av medicinen ut med ljusrött blod. Därefter har det upphört helt. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Finns det någon mening med allt det här? Varför denna enorma bergådalbana? Det är svårt att acceptera och förstå att det ena inte hör ihop med det andra och att det inte finns någon orsak. Jag vill så gärna tro att allt sker till det bästa och att det finns lite karmaenergi på jorden ändå. Om jag bara gör rätt så ska goda saker ske. Men så är nog inte fallet. Min FET stoppas av blödningar och sen visar det sig att de kom från en skör slemhinna i slidan. Och just nu är min livmoder redo att ta emot ett embryo, men embryot ligger i en frys medan jag fullkomligt värker av längtan.

Ironiskt.

Men trots allt så är det ett till magplask mot asfalt. Det gör ont långt in i ryggmärgen, och den dova värken i hjärtat blossar upp till glödhet sorg igen. Det finns ingen chans till barn i juli nu, det som varit mitt hopp under hela den tid jag sagt hejdå till det barn jag väntade i april . Det blir ingen jul med en ultraljudsbild i telefonen och en trygg förvissning om att det säkert kommer att gå bra. Det blir ingen hoppfull allhegona med en helig känsla av vara förenad med någon man saknat. För jag saknar mina embryon. De fem jag vet ligger där i frysen. Det är både en obehaglig och tröstande tanke, att de finns. Jag är så glad över dem, men jag vill ha tillbaka dem så fort som möjligt. Det är tungt att acceptera att de har det tryggare i en frys än i min livmoder just nu.

Jag som haft ett sådant högt förtroende till min kropp. Hittills har den aldrig strulat. Medicineringen har strulat och läkare har gjort fel, men min kropp har kämpat på i alla IVF-lägen. Och så även genom mina missfall och aborten, sedan snabb återhämtningar och fina ägglossningar. Att plötsligt få avbryta på grund av att min kropp ballar ur är extra tungt. Min kropp är min samarbetspartner, en trogen vän som stabilt  bryter vågorna och tar mig igenom behandling efter behandling. Nu känner jag mig sviken. Och besviken. Och rädd. Tänk om den börjar strula nu! Tänk om det blir likadant nästa månad! Läkaren sa att jag inte ska oroa mig, detta är ett undantag och nästa månad är allt sig likt igen. Återigen hoppas jag att hon har övermänsklig makt.

Nu är jag trött och ledsen. När jag kom hem från jobbet somnade jag en stund inne på Lille Es rum medan han åt mellanmål med maken. Jag vaknade av pussljud och insåg att det var den lille sötnosen som stod och pussade mig i nacken ”Pussa mamma” sa han. Sen kröp han upp hos mig och så läste vi böcker under hans myslampa. Tårarna rullade medan vi tittade på bilar och läste om Blixten Mcqueen, Lille Es idol. Det är en så märklig känsla att vara så lyckligt förälskad i sin unge och ha honom så nära, hela hjärtat är så varmt och tryggt, samtidigt som jag är så totalt hjärtekrossad.

Har jag två hjärtan? Ett för lille E, och ett för hans syskon som jag längtar så mycket efter?

Progesteronvärdet visade att jag haft ägglossning nyligen, värdet var 15 (vilket inte säger mig särskilt mycket, men enligt sköterskan visade tydligt att jag haft rätt). Det var en otrolig lättnad att få besked. Återigen hade jag känslan av att jag hållit andan i flera dagar och att jag tog mina första djupa andetag efter jag lagt på luren. Det var som om att jag blev tvungen att syrekompensera. Jag hade alltså ägglossning på dag 9 och återföring blir därför på dag 14 i cykeln. Tokigt tidigt! Men det innebär att testdagen inte kommer att bli på sonens födelsedag och helgen då den ska firas och det är jag väldigt glad över!!

Det känns overkligt att startskottet gått av på riktigt. Samtidigt känner jag att jag verkligen ska passa på att andas och tänka på annat så gott det går fram tills fredag. Jag ska dricka ett glas vin en kväll, äta lite brieost och choklad, och njuta av att inte behöva analysera hur min livmoder känns. Två dagars IVF-vila, inte väntan, sen drar det igång igen.

Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag ska göra med maten denna gång. Det är svårt att ignorera att jag blivit gravid båda gångerna jag kört min IVF-diet med minimalt socker och bröd. Samtidigt är jag fortfarande så trött och skör, så jag behöver min snuttefilt Chokladet när jag är orolig eller ledsen. Jag erkänner verkligen öppet att socker är min lilla drog. Jag äter inte så mycket, några rader marabou per dag, och ett par glas Cola Zero, men tillräckligt för att det ska påverka blodsockret. Kanske gör jag så denna gång att jag gör mitt bästa och tänker på vad jag äter, men jag orkar kanske inte att sätta upp regler och ladda upp kylen med kvarg som sist. Att byta ut frukostmackan mot smoothie och mjölkcokladet mot mörk choklad får kanske räcka?

Denna väntan. Denna okontrollerbara, ohanterbara och snustorra väntan. Väntan på att få besked om att eventuellt få vänta tills på fredag för att genomgå ett ingrepp för att därefter vänta i 10 dagar för att ta ett helvetestest och vänta på resultat, och OM testet blir positivt sedan vänta 8 veckor till tills man med något större säkerhet, om man har ryslig tur, får lov att vänta ett halvår till på ett barn. Jag som redan väntat i nio månader och som räknat dagarna sedan den 9 septemeber, då MA:t konstaterades, på att få försöka igen.

Men okej, jag väntar 1,5 timme till nu.

Ont i magen.

Det kändes märkligt att vara tillbaka i väntrummet på Nordic IVF igen. Sist jag var där var en vecka efter beskedet om missed abortion för att kontrollera igen att det inte fanns något tickande hjärta. Jag minns att jag tänkte att nästa gång jag är här så är det dags för en ny återföring, livet kommer att gå vidare. Jag ville vrida fram klockan och bara slippa gå igenom en abort. Nu satt jag där igen, redo för att hoppas och satsa en gång till. Vårt fjärde syskonförsök och vår sjunde behandling mot barnlöshet, nio månader efter det första syskonförsöket. En graviditetslång väntan och nu tom livmoder igen. Tur att jag inte visste detta i januari, när jag gick in genom dörrarna första gången.

Min läkare blev rejält förvånad när hon tog emot mig och jag sa ”Hej, jag har redan haft ägglossning.”. Först trodde hon nog inte mig och sa att vi gör en undersökning innan vi drar några förhastade slutsatser. På ultraljudet letade hon länge och väl, men det fanns förstås ingen äggblåsa. Livmoderslemhinnan såg fin ut, 11 millimeter. Då började hon förstå att jag hade rätt. Hon var inte så nöjd med att jag bara tagit ett ägglossningstest och menade att vi då inte kan veta exakt när jag hade ägglossning. Men det visste jag-igår förmiddags! Jag förklarade att jag lärt mig att känna när jag ägglossar och att smärtan/ömheten i buken försvinner så snart blåsan brustit och igår vid lunch var den borta, då kunde jag sitta ner utan obehag igen. Läkaren ändrade genast inställning och höjde förvånat ögonbrynen innan hon lutade sig fram mot datorn igen. ”Jaha, men då är det kanske inte helt omöjligt att få till en återföring denna vecka ändå!”. Hon räknade dagarna och kom fram till att om jag har rätt om ägglossningen så blir det återföring av en blastocyst på fredag. Dessa underbara blastocyster! Utan dem vore det inte möjligt med en FET denna cykel, vi hade inte hunnit. Läkaren skrattade och sa med glimten i ögat ”Vi kör på det, men först vill jag kontrollera att du talat sanning, så vi tar ett blodprov och kollar progesteronet.”. Jag började skratta, det var en udda tanke att åka till kliniken och ljuga om en ägglossning för att sumpa ett älskat embryo till en ogästvänlig livmoder. ”Attans, jag visste att jag skulle fotat ägglossningstestet till dig!”, svarade jag och hintade om att jag trots allt gillar hennes kontrollbehov. Sagt och gjort, jag fick lämna ett blodprov hos sköterskorna och imorgon efter lunch får jag besked om huruvida det var en äkta ägglossning eller inte. Jag vet, jag inte bara tror, att jag haft ägglossning, men samtidigt kan jag tänka mig att det finns en risk att värdena inte är idealiska när man har ägglossning på dag 9. Hoppet är stort men jag tar ingenting för givet. Jag är väldigt tacksam över att läkaren är så noggrann och det känns skönt att det är blodprovet som avgör, inte mina iakttagelser och ett enkelt ägglossningstest.

Jag berättade för min läkare att jag är väldigt rädd för att behöva gå igenom detta igen och frågade vad risken är för MA. Hon förklarade att risken generellt är 25% för missfall och när jag bad henne specificera risken för MA igen så sa hon bestämt, med en övertygande blick, att vi nu haft vår beskärda del av otur och att det nu kommer att gå vägen. Jag vet ju att hon inte bestämmer över det, men det var så himla skönt att höra henne säga det. Det är nästan så att jag en stund kan låtsas att hon är Gud och att hennes ord är lag. Nu kommer det att gå bra. Om jag ”bara” blir gravid, det vill säga.

Det var också skönt att höra henne förklara igen att missfallen jag haft bara är otur och att de flesta kvinnor som har mer än ett barn också har ett eller flera missfall med sig i bagaget. Jag tänkte på mina två kolleger som i förra veckan genast berättade att de också gått igenom MA:n så fort jag berättat om min nya och tråkiga erfarenhet av livet. Utöver dem finns det säkert någon eller några som inte kan eller vill berätta om sina. Det är ingen tröst att andra kvinnor också fått ta ett eller flera djupdyk i helveteshålan, men det är en trygghet att veta att det är helt normalt, hur onormalt det än känns.

Så nu väntar vi. Jag har tryckt på pausknappen igen och låtsas att fredag är en dag som ännu inte finns i kalendern. I morgon efter lunch vet jag, då kan vi fortsätta att planera resten av våra liv. Tills dess tar vi en timme i taget. Igen.

Kanske har jag också undvikit att blogga som en del av en aktiv förträngning om att det är på riktigt nu… Men igår blev det väldigt verkligt när jag plötsligt kände att det var ägglossning på gång. På dag 8!! What??? Vad är mina tecken på ägglossning? Jo, utöver de vanliga och mindre intressanta (men ack så omdiskuterade i skaffa-barn-forum) ägglossningsflytningarna så känner jag alltid en skum molande ömhet/värk i buken. En värk som alltid påminner mig om när jag hade en cysta på äggstocken. Ömheten känns mest när jag sitter ner, då strålar det från rumpan upp i magen. Dessutom blir livet lite roligare och lite rosaskimrande, vilket för mig just nu är en ovan känsla. Jag kan komma på mig själv med att beundra min make, mer än vanligt, och verkligen studera honom som om jag inte sett honom på länge. Maken brukar dessutom vara mer exakt än en ägglossningssticka i sitt beteende och komplimangerna brukar fullkomligt hagla över mig, även om jag lullar runt i mjukisbyxor och är allmänt ovårdad. När alla dessa tecken uppstått inom loppet av ett par timmar tyckte jag att det kanske var värt att ta ett test. Till min fasa upptäckte jag då att ägglossningtesterna var slut. Kvar i paketet fanns bara dessa helvetestester, graviditetstesterna. Jag HATAR dem . De ligger högt på min hat-tioitopp-lista, någonstans i höjd med kräksjuka. Så vad gör man då mitt ute på landet när ägglossningstesterna är slut en lördagseftermiddag? Jag körde till närmaste ICA och blev inte förvånad över att de bara hade helvetestester. Jag övervägde att köra till närmaste stad, men kom då på att jag kunde fråga en granne som jag vet också är i IVF-svängen. Tur i oturen. Hon hade hemma! Jag har nog aldrig lånat en så märklig sak av en granne.

Vid 22-tiden igår kväll tog jag testet i övertygelse om att det bara skulle visa ett svagt streck med löfte om ägglossning om ett par dagar. Men icke. Solklart positivt! Vad innebär det?? Troligtvis har jag alltså ägglossning i morgon, på dag 10. I morgon ska jag visserligen till kliniken så kanske hinner de se äggblåsan, men kanske inte. Kommer de att stoppa hela FET-försöket nu? För min del är det inte alls så att detta är ett tecken på att kroppen är oregelbunden, jag brukade ha tidiga ägglossningar innan jag blev gravid med lille E. Efter graviditeten har jag aldrig testat, eller ens räknat dagarna vid tidpunkt för ägglossning. Vid IVF-försök har det ju inte heller spelat någon roll hur man fungerar i vanlig cykel. Att jag inte tänkte på detta när jag bokade tid med kliniken!!! Om någon av er snälla läsare vet något om detta så skriv GÄRNA och kommentera. Jag känner mig väldigt orolig och nervös inför morgondagen. Även om jag är rädd för att försöka igen så är jag mer rädd för att inte få lov att försöka. Ni vet nog vad jag menar.

Jag skickade maken att köpa vitaminer till mig idag. Folsyran var slut och dessutom tänker jag satsa på mer D-vitamin den här gången. Jag har läst lite nya rön om att D-vitaminbrist kan påverka förmågan att bli gravid. Tydligen är det dessutom väldigt vanligt i Skandinavien. 50% av befolkningen har D-vitaminbrist under den mörka årstiden. Det kan ju inte skada med lite tillskott?!

Gravid-vitaminer?

Jag ringde till Nordic IVF idag och berättade att jag fått mens i lördags. Det var roligt att prata med de goa sköterskorna igen, Annika och Eva. Jag gillar båda. Vi bokade datum till ultraljud till nästa vecka. Jag frågade om det finns möjlighet för mig att använda Trombyl den här omgången, de bad att få återkomma efter de talat med läkaren, Sorana. Kort därefter blev jag uppringd och fick besked om att jag får Trombyl om jag känner mig tryggare då. Jag vet att det inte kan förhindra missfall och MA, men jag känner att det verkligen kan hjälpa mig mentalt ändå. Jag gör något annorlunda än förra försöket! Det känns bra.

Snygge tuppen, Bingo! (Appenzeller/isbar)

Nu börjar kycklingarna från i somras bli stora. I veckan blev vi tvungna att nacka tuppkycklingarna, det är helt omöjligt att hitta hem till tuppar. Vi har redan två och fler kan man knappast ha om de ska trivas. Det blir oroligt med många tuppar och hönorna blir slitna av allt parande och dominanshävdande. Men en ungtupp klarade jag inte av att skiljas från. Bingo! Minns ni honom? Jag skrev om honom i början av sommaren. Hans hönsmamma hade legat och ruvat i en evighet på fina rasägg som jag köpt för dyra pengar. Datumet för kläckning hade passerat och jag trodde att det var kört, tyckte synd om hönapönan som låg där och hoppades. Samtidigt gick jag själv igenom vårt första missfall, kroppen verkade vilja behålla ett embryo som inte fanns och missfallsblödningen satte inte riktigt igång. Och så plötsligt en dag kikade en liten kyckling ut under hönan Lottas bröst, Bingo! Vi blev så glada! Med tiden när han växte tyckte vi att han såg lite udda ut för sin ras. Han skulle vara en maran, men han började få en tofs på huvudet och långa ben. En dag kom grannfrun över, som är väldigt kunnig på höns. ”Det där är ju en appenzeller!” sa hon. Va?? Vi fattade ingenting! Vi hade lagt in ett gäng mörkbruna maranägg, inget vitt appenzellerägg. Men efter lite betänktetid insåg vi att appenzellern Silvia (hon som ruvade inuti en stallvägg för en månad sedan) hade varit inne hos Lotta och tjuvvärpt ett litet ägg hos henne. Listigt! Då slapp hon jobbet själv. Och på så sätt blev Bingo till. Det lustiga, och sorgliga, är att Silivias egen ruvning gick helt åt skogen. Efter ett tag fick vi riva delar av väggen och plocka ut både henne och äggen eftersom inga kycklingar kom. När jag lyste äggen (det gör man med en starkt ficklampa) var alla, utom två, obefruktade. De två som var befruktade hade avstannat i utvecklingen och var döda. Så tuppen Bingo är verkligen bingo! One of a kind. Jag bara måste hitta ett hem till honom. Snygg är han också, eller vad tycker ni? Kolla frillan!

Detta är vår sista omgång som vi betalt för med vårt trepack. Det blir tungt ekonomiskt att betala för fler försök nu om vi inte skulle ha turen på vår sida den här gången heller. Nu är vi mitt uppe i renoveringen och alla pengar vi lyckas skrapa ihop nu behöver vi egentligen putta in i huset. Men blir det ett minus denna gången så måste vi hitta ett sätt att lösa det. Jag vill verkligen bara fortsätta att försöka och i så fall göra ett försök till i november.

Att sätta en ny rubrik på livet, så som det är just nu, betyder mer för mig än all annan typ av återhämtning. När jag skrev rubriken ”FET nr 1″ i juli så minns jag att jag hoppades på att rubriken FET nr 2 skulle dröja flera år. Men det känns inte bittert nu att starta upp igen. Vi hade otur. Nu måste jag tro att detta ska lyckas och jag är på god väg att övertyga mig själv. Jag längtar efter ett nytt embryo från frysen och jag är så tacksam över att vi har våra fem att tillgå (två blastocyster och tre två-dagars).

Jag är också tacksam över att min kropp är pålitlig och samarbetsvillig. Jag förstår knappt hur det har gått till. Tänk att den inte påverkats av all min sorg, trötthet och olust! Det känns som ett mirakel att kroppen ändå tickat på och startat en ny cykel så snart efter aborten. Jag är så oändligt tacksam över det. Ju mer man läser och lär om barnlöshet och IVF så förstår man också hur mycket svårare det kan bli om kvinnans kropp inte är på banan. Sannolikt blir det så också ännu mer jobbigt mentalt. Svårt att tänka sig att det KAN bli jobbigare, men jag tror ändå att det är så. Tänk så många negativa tankar man har om sin kropp! Varje gång jag irriteras över mitt lösa hull på magen ska jag försöka att ersätta det med något kärleksfullt. Min kropp är fantastisk.

Ja. Nu hoppas jag igen. På riktigt. Nu börjar det…

www.ekhemmanet.se