Nu vet jag ingenting. Vill inte tänka eller planera mer. Vill bara få en älskad unge till, men orkar verkligen inte kämpa. Jag vet inte när eller om jag orkar skriva mer här. Vet inte om vi försöker igen. Nu tar jag livet en timme i taget.

Kramar till er alla….

Tänd Ett Ljus finns överallt nu. Jag hör den och låter mig lugnas, som ett litet litet meddelande från någon som vill mig väl.

Jag skrevs in hos psykologen idag, ett kort samtal där syftet var att uppskatta hur jag mår och vilken hjälp jag behöver. När jag hörde mig själv berätta så förstod jag på riktigt vad jag går igenom. ”Så om jag förstår dig rätt så är du gravid igen nu?” frågade psykologen. Jag mötte hans blick och orden fastnade. ”Ehh….” Det där ordet, jag kunde inte säga det. Gravid. ”Ja. Eller kanske. Alltså… kliniken säger att jag är det. Men jag vet att jag kommer få missfall när som helst nu.” På något sätt beskrev jag alla mina tankar i ett par meningar. Han log vänligt och på något sätt så förstod jag att han förstod vad jag känner. Vi pratade om mina panikångestattacker då jag måste rusa till närmaste toalett för att kontrollera att jag börjat blöda, vilket jag hittills inte har. Trots uppskattningsvis 40 panikattacker sen i måndags. Varje gång jag drar ner trosorna så ser jag ett missfall i en bråkdels sekund. Jag ser verkligen rött blod, som sedan bleknar och lämnar kvar ett oskuldsfullt vitt trosskydd och jag sjunker ner på toaletten och  hämtar andan medan pulsen långsamt återgår till det normala. Jag tror att vi kom fram till att jag är traumatiserad. Typ. Han förklarade att jag egentligen skulle behövt tre till fyra samtal under mycket kort tid. Helst ett akutsamtal redan imorgon, men det finns inga lediga tider. Han gjorde vad han kunde och till sist fick jag en tid om en vecka. Tills dess är min uppgift att bara acceptera att jag mår skitdålig.  Att jag inte kommer att må bra på ett tag. Att det inte blir ”jularnas jul”. Att jag inte kan tänka mig ur detta.

Jag tänker börja där.

Jag vågar inte testa mer. Jag känner mig övertygad om att det blir svagare eller helt negativt och jag känner mig inte redo att ta smällen. Samtidigt är symtomen kvar, ömma bröst och en svidande äggstock på vänstersidan. Trött som tusan är jag, vilket jag varit ”alla gånger” jag varit gravid. Men nu kan det lika väl bero på denna enorma anspänning jag är under. Jag tänker att jag inte ska ta fler test utan istället bara avvakta och se om jag börjar blöda eller inte. Men det är inte heller ett optimalt beslut. Jag har sprungit på toa som en tok idag också, och höll på att svimma när Crinonen kom ut som en stor cellulosa klump i förmiddags. Varför blir det som tyg/papper?? Dessutom såg jag ett par färgade stänk i klumpen. Jag tyckte att det var bruna och kände den stora sorgen rulla över mig igen. Vi var iväg på utbildning med jobbet idag. jag led mig igenom en 2.timmars föreläsning och gick sen på toa igen. Då upptäckte jag att det var UV-ljus, eller blåtonat ljus, på toan sådant man sätter in för att folk inte ska kunna ta narkotika intravenöst på toaletten. Vilket ju gör att alla färger är lite förvrängda. Så nu vet jag inte längre vad jag såg, och OM jag såg något.

Imorgon ska jag till psykologen för första gången, vilket jag ser framemot. Jag hoppas på att få bra hjälp och nya sätt att tänka. Här sitter jag duktigt fast.

Svaga tester från dag 9 och 10

Ja, jag tycker att det översta är klart svagare. Jag ringde kliniken. Gulliga Eva sa egentligen bara att om det är positivt så är jag gravid. Hon ville boka upp en tid för UL i januari. Jag försökte förklara om de ”annalkande missfallet” och det svagare morgontester, men hon svarade att det inte betyder något och att halterna Hcg fortfarande är så låga i kroppen att det inte blir nyansskillnader på testen som betyder något. Jag sa att testerna var mycket starkare vid förra gravidteten (FET 1) och hon svarade att man aldrig kan jämföra två graviditeter och två embryon med varandra, de utsöndrar olika halter Hcg i blodet och nivån ökar i olika hastighet. Svaren kändes bra, jag litar ju på Eva dessutom. Men skalet på min ångestbubbla var för hårt och jag var känslomässigt otillgänglig hela dagen. När maken kom hem efter jobbet lämande jag över vår förkylda lille E till honom och tog en rask och lång promenad med hundarna i mörkret, med hjälp av reflexjacka och pannlampa. När jag kom hem kändes livet lättare och jag tittade på bilderna igen. Kanske betyder det inget? Kanske borde jag slappna av och lita på molvärken i livmodern och ömheten i ljumskarna, och de växande brösten? Kanske kommer jag inte att börja blöda. Jag ger det en dag till. Ruvardag 12 får gärna passera också. Om jag sitter här imorgon utan blödning, då vill jag unna mig själv att andas ut och känna glädje.

Så fort jag kom hem kände jag att hoppet ökade och pirret i magen blev olidligt intensivt. Jag får aldrig mens på kvällen, så BIM (beräknad icke-mens) var avklarad. Samtidigt ökade oron för att bli besviken lika snabbt. Maken åkte iväg till svärmor på sjukhuset och jag bestämde mig för att ta ett test så fort lille E somnat. Jag tvekade in i det sista, men kände ändå att jag inte kunde stanna kvar i det känslomässiga kaos jag hamnat i. Jag har ju känt mig gravid ganska många dagar nu. Jag var tvungen att veta.

Test ruvardag 9, blastocyst

Först var testet dödligt negativt. Tårarna kom, hopplösheten sköljde över mig. Första tanken var ”Nu orkar jag inte försöka mer”. Men när det gått två minuter kom en skugga som efter fem minuter hade blivit ett vackert rosa streck. Min första reaktion var oro, och jag är fortfarande orolig. Jag tycker att teststrecket är ”för svagt” och jämför med när jag fick missfall i juni (IVF nr 5). Samtidigt vet jag att denna blastocyst var mindre utvecklad än de andra var vid återföringen. Testerna är inte heller av samma märke. Alla graviditeter är olika och HCG-nivån stiger i olika takt. Jag borde bara vara glad!! Men än så länge avvaktar jag med stora känslor. Jag tar ett steg tillbaka, begrundar, lägger handen på magen och hoppas. Molvärken finns kvar, mest på kvällen och morgonen, stark som mensvärk. Brösten ömmar och har redan växt en storlek. Det är bra tecken. Det kan vara på riktigt.

Jag sov gott på hotellet, första natten utan Lille E, men jag vaknade innan klockan ringde med ångest över att behöva gå upp och kolla trosorna. Ruvardag 7, igår. Jag vaknade av ”mensvärk” en molande, stark smärta vilket utlöste en panikångestattack och hjärtat slog så hårt att allt annat ljud stängdes ute. Tunnelseende. Men allt gick bra. Resten av dagen gick jag toa varje rast, och två gånger på lunchen, men däremellan tänkte jag bara på jobbet. Men hela dagen hade jag en ihållande värk i min vänstra äggstock, svidande och ömmande. Äggstocken som ägglossade denna månad. Det är ett riktigt bra tecken som kan betyda att den nu är aktiv och håller igång en graviditet. Jag kom hem sent i natt och var nöjd över att ha klarat resan utan bedrövelse.

Imorse vaknade jag med samma panik, blundade och somnade om. När det väl inte gick att skjuta upp längre gick jag på toa. Innan jag kollade trosorna tänkte jag en tacksam tanke över att jag fått så fina dagar, ska det komma kan det komma nu, tänkte jag. Men det gick bra imorse också. Crinonen är vit.

Jag ska vara helt ärlig. Jag tror att jag är gravid. Jag känner mig gravid och nu kan jag känslan. Men jag har inga tankar om morgondagen, vet inte om jag är gravid då. Jag vill inte se ett svagt plus. Jag vill inte heller vara med om att ett starkt plus får oss att fira i dagar för att sedan lämna oss i total bedrövelse i en störtblödning. Jag kan inte ta något test. Det jag kände för tester innan är borta. Två streck är för mig ingen försäkring längre. Just nu känns det som att jag har det bättre i ovissheten än i rädslan för ett missfall. Det här är inte som det brukar vara. Två missfall har förändrat mig.

Min vän skickade en bild till mig som tröstar.

Imorse vände svärmors status och hon började långsamt bli bättre. Hon var medveten längre stunder och var medveten under ronden. En ny skallröntgen visar att blödningen minskat och läkarna säger att den kritiska tiden är över. Lättnad fyller upp hela vår tillvaro. Nu är vi extremt trötta. Jag ska strax krypa ner i sängen och gå ner i dvala. Hoppas att Lille E väljer att sova en hel natt för ovanlighetens skull. Inatt väckte han oss tre gånger.

Idag har jag känt av molvärk i livmodern av och till under hela dagen. Det gör mig väldigt hoppfull. Jag känner igen känslan exakt. Som att mensen ska komma, men det är för tidigt. Det stramar i ljumskarna kring äggstockarna också. Jag hoppas på det bästa, men vet nu också att även om jag skulle vara gravid just nu så är det fortfarande stora risker. Jag är inte ens sugen på att gå nära ett graviditetstest. Vill inte veta om det skulle bli ett tidigt missfall. Jag kanske ändrar mig, men just nu känns det som att jag kommer kunna hålla mig från att testa väldigt många dagar till.

Imorgon reser jag iväg på konferens och är tillbaka på söndag. Jag ska alltså vara på resande fot de mest kritiska dagarna. Det känns både skönt och läskigt. Jag kommer inte ha tid att grubbla för mycket, men om jag börjar blöda är det jobbigt att bryta ihop när jag inte är hemma. På lördag ska jag hålla en föreläsning för ett par hundra personer. Jag vill verkligen vara på topp och inte stå med gråten i halsen. Hoppas hoppas.

Vi hörs igen snart! Jag hoppas att jag har Wifi på hotellet och kan uppdatera er!

Kramar

Natten till igår drabbades min söta svärmor, Lille E och M:s fina farmor av en allvarlig hjärnblödning. Vi vet inte om hon kommer att klara sig. De senaste två dagarna har varit kaos. Ett enormt och svårt livspussel för att få ihop så många timmar på sjukhuset som möjligt per dygn och ändå passa dagistider, ättider, hundpromenader och hjälp med barnpassning. Nu sitter jag ner i soffan för första gången sedan mitt senaste inlägg. Vi är helt slut. Imorgon är en ny dag med ett nytt pussel. Läget är fortfarande kritiskt och vi befinner oss i en krisfas. Vi vet att vi förlorat någon vi älskar oändligt mycket, oavsett om hon överlever eller inte.

Jag kan inte skriva om symtom och tankar, det finns inte plats för det i min kropp. Men hopp finns det. Mitt i allt detta så viskar vi fortfarande till varandra att det ska gå bra för vårt lilla embryo. Kvällen innan allt hände kände jag av en molande värk i livmoder, men sen dess har jag inte haft en lugn stund. Det drar ihop sig mot BIM (beräknad Icke Mens) och jag klarar inte av att tänka på att det finns risk för ett hårt slag till.

Jag vet inte hur det blir med bloggen i dagarna, vet inte om jag orkar skriva. Hoppas ni förstår. Kramar

Jag har inte varit duktig och hållit en sockerfri IVF-diet hittills. Det har inte gått. Igår var vi på födelsedagskalas och idag  har varit en stressig vardag. När maken erbjöd sig att steka pannkakor tackade jag inte nej. Men jag försöker berömma mig själv över att jag inte fått i mig något koffein alls och att jag inte ätit min vanliga marabouchokladintag. Alltid nåt!

Usch och fy för den här känslan av missmod och oro!!!!

Klinikens nya tubsockar att bli gravid i!

”...låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen!”

Så många gånger jag hört den slitna sången, men den fick en ny innebörd när orden strömmade ur radion i samma stund som jag lade mig tillrätta i gynstolen för återföringen. Käre gode Gud, tänd ett ljus nu, och låt det brinna. Så vackert vårt lilla embryo var på skärmen. Inte riktigt lika utvecklat som vid förra återföringen, det var mindre och rundare, en 3:a på klinikens gradering från 1-5. MEN detta är inget betyg, utan bara en siffra för var blastocysten är i utveckling just när man ser den. Embryologen sa att embryot var ”perfekt” <3 När allt det formella var avklarat och pipetten med vårt underverk lämnades över till min favoritläkare infann sig den där intakta, men ändå bekväma tystnaden. En unik känsla, ett rum med fyra personer och sprängfyllt av hopp, under total tystnad. Pipetten åkte tillbaka till embryologen som nickade att den var tom, embryot var på plats. Och sekunderna senare kunde vi se ett litet glimrande ljus inuti min livmoder på ultraljudsskärmen. Läkaren mimade ”PERFEKT!” och den magiska tystnaden låg kvar. Jag hade tårar i ögonen och tänkte välkommen hem.

En vacker dag att bli på smällen i!

Besöket på kliniken idag kändes unikt och nästan drömlikt. Solen sken och morgonen var krispigt vacker. Vi fick komma in via personalingången, vår läkare Pia släppte in och kom glatt springande mot porten. Vi var det enda paret på kliniken. Hon var sprudlande glad och det smittade av sig så lätt. Vi skrattade och hade roligt, det var så avväpnande att jag helt glömde bort min enorma nervositet och undran över om ett embryo hade räckt att tina upp. Först efter jag bytt om och hon kom in på rummet för att hämta in oss till återföringen kom jag mig för att fråga. Jodå, ett embryo hade räckt. Vilken lättnad!!

Jag satte upp adventsljusstakarna i vardagsrummet igårkväll. Lille E vaknade vid sju och knallade ut i köket småpratandes med sig själv om godis igen. Jag hörde att han blev tyst och undrade om han skulle hitta på hyss i sin jakt efter godis, men så ropade han ”MAMMA, visa ljyyyysen, visa ljyyyysen nu!!” och så kom han springandes in i sovrummet igen och tog tag i min hand ”Föma me (följa med) visa ljysen!”, då först förstod jag vad han menade. Hand i hand skyndade vi oss ut i vardagsrummet. E häpnades. ”Woa Hao! Wa hao!!” sa han om och om igen. ”Kolla ljysen mamma, kolla!!” Fem fönster har vi i vardagsrummet, han visste inte vilken ljusstake han skulle välja men hamnade till sist i soffan och studerade de små glödlamporna intensivt. Det var en fantastiskt vacker stund. Hans glädje gick rakt in i hjärtat.

Så tänd ett ljus och låt det brinna. Min lilla lilla låga, långt därinne, kämpa på. Fortsätt att finnas till. Jag finns här och jag älskar dig redan!

Vår blastocyst <3