När jag skrev sist hade jag varit på tidigt ultraljud och fått se ett hjärta picka. Jag var lättad men fortfarande orolig och rädd för missfall och fysiskt mådde jag fruktansvärt illa och var trött. Jag mådde mer illa än jag gjort vid graviditeterna med pojkarna.

Veckorna gick otroligt långsamt framåt och jag klarade mig genom att äta mat som smakade och luktade så lite som möjligt. Soppor, pasta och potatismos eller fiskgratäng. Men problemet var att så snart jag hittat något jag kunde få i mig så mådde jag ändå illa efteråt och då blev det svårt att sedan äta den rätten igen. Likadant var det med dricka, ena dagen funkade jordgubbssaft och nästa dag fick det mig att kväljas. Att dricka vatten, vilket jag annars gör alltid, gav mig samma kväljningar. Jag var så trött på hela situationen till sist. Men i vecka 15 började det äntligen lätta lite och blev långsamt bättre.

Vecka 12 gjorde jag KUB:en under stor nervositet. Det var en ganska stökig upplevelse då kliniken råkat boka in mig i fel stad och jag därför fick göra undersökningen mellan andra patienter och det blev tre uppdelade undersökningar som sammanlagt tog ett par timmar. dessutom fick inte maken vara med pga Covid 19. Det var ändå helt fantastiskt att se den söta lilla bebisen där inne!

Resultatet blev bra men förvirrande. Barnmorskan sa att allt såg väldigt fint ut och att hon kunde se på nackspalten att barnet inte hade någon kromosomavvikelse. Men värdet för Downs syndromrisken blev 1/263 vilket gjorde att jag rekommenderades att göra ett NIPT-test. Veckan därefter lämnade jag in ett blodprov och sedan fick vi vänta ett par veckor på resultatet. Först när det kom och visade att bebisen inte hade någon avvikelse, i vecka 15, kunde vi slappna av och lämna oron bakom oss.

I samma vecka började jag känna fosterrörelser som små bubblor på djupet, lite som kolsyra. I vecka 16 började det kännas som en liten glaskula som rullade fram och tillbaka. Vecka 17 blev det puffar och 18 mer tydliga rörelser men som jag fortfarande var tvungen att ligga ner för att kunna känna. I vecka 19 kunde jag plötsligt känna bebisens rörelser även när jag var på jobbet och rörde mig. Nu är jag i vecka 20 och nu kommer jag på mig själv med att lägga handen på magen när det kommer en mer tydlig spark som överraskar mig.

Jag mår jättebra nu! Med pojkarna fick jag foglossningssmärta redan vid vecka 16 och hade med Lillebror svårt att gå i vecka 20. Då hjälpte akupunktur mig så pass att jag kunde jobba heltid och gå på promenader tills förlossningen, vilket verkligen var magiskt. Men jag kunde givetvis inte sätta mig på huk, eller göra någon rörelse som innebar att benen var en bit isär eller korsade. Nu är jag som sagt i vecka 20 och kan definitivt känna av smärtan i blygdbenet och svanskotan, men än så länge är jag väldigt rörlig. Jag är dock betydligt mer försiktig och har stor respekt för riskerna det skulle innebära för mig att överanstränga mitt bäcken. Jag nöjer mig med 6000 steg om dagen och ”sparar steg” om jag vill kunna ta en längre promenad. Jag sover bara på sidan med en kudde mellan knäna för att hålla benen parallella och jag undviker att sitta med benen korslagda. Varje dag jag kan klara mig utan smärta är en stor vinst!

Nu har snart halva graviditeten passerat och ändå är jag ännu förvånad över att jag blev gravid på EN ivf den här gången. Att vi gav det en chans för en trea och så funkade det. Jag hade knappt vågat hoppas, det var som när man köper den där lotten med ett litet hopp att vinna miljonen men man vet att det inte kommer att gå vägen. Ändå gjorde det det! Vi hade verkligen inte oddsen på vår sidan.

Igår var det dags för. Jag hade både längtat och fasat, mest för att jag skulle bli tvungen att gå dit ensam igen och möta mina ultraljuds-hjärnspöken ensam. Men så kvällen innan kom ett SMS från kliniken där det framgick att beslutet ändrats och partnern fick följa med om man båda hade munskydd. Det var en sådan glädje för oss båda att maken kunde vara med och halva min rädsla försvann bara av att kunna hålla honom i handen och inte vara ensam. Vi fick komma in direkt och jag låg på britsen som en pinne när undersökningen började. Men nu, tredje gången jag träffade barnmorskan där, så visste hon också att jag behövde se hjärtat direkt. Hon var oerhört skicklig och svepte snabbt över magen så att vi på en sekund kunde se att den levde. Bebisen låg med ryggen uppåt och ansiktet helt inbäddad i livmoderväggen, med benen indragna under sig. Det första jag tänkte ”Men hur får den luft?!” innan jag insåg min egen dumhet Undersökningen gick från klarhet till klarhet och hela bebisen var perfekt på alla sätt och vis. Självklart ojade vi oss över den underbart söta profilen, de små fötterna (3 cm) och de små händernas plockade rörelser. Vi blev återigen helt förälskade. En omedelbar värme som bara omsluter en och det där intensiva pirret av lycka.

Jag måste erkänna att jag ganska vaksamt iakttog när hon undersökte bäcken, lårben och njurar och väntade mig att se en liten snopp där. Jag är ju en pojkmamma. De andra RUL:en med pojkarna har könet inte blivit en överraskning då vi själva sett den lilla snoppen där. Vi hade bestämt att barnmorskan skulle skriva ner det på en lapp. Så när jag sa att ”Jag såg ingen snopp!” var hon oerhört listig och sa att hon inte heller kollat efter en utan bad oss hålla för ögonen. Jag och maken tog ögonkontakt och skärmade av synfältet med händerna. Jag sa till honom att vi borde ju sett en snopp om det var en pojke, såg du en? frågade jag. Det hade han inte gjort. Barnmorskan sa att det kunde bero på barnets läge och att hon nu skulle leta lite. Hon fortsatte att undersöka och sa ”Nu är jag nästan säker. Vänta lite… Nu vet jag.” och så skrev hon på lappen. Efter undersökningen sa jag till maken ”Hur svårt kan det vara att se en snopp?” och tänkte att om man måste leta så borde det vara en flicka.

Vi hoppades verkligen på en flicka. Det vore en lögn att säga något annat. Min syster har tre pojkar och jag har två. Jag kände en längtan efter en av samma kön som jag och att få uppleva båda världar. Efter RUL:et tog vi en lunch tillsammans och maken lade den hopvikta lappen på bordet. Jag fotade den så och så stoppade vi tillbaka den i väskan. Som en världshemlighet. Därefter skulle maken jobba till kvällen och han lämnade över lappen tillsammans med en ”konfetti-ballong” till en kollega som tog hand om prepareringen.

På kvällen satt jag och pojkarna som på nålar i soffan och väntade på makens hemkomst. På avstånd fanns familjemedlemmar som skulle följa avslöjandet via Facetime. Han kom hem vid 19.30 med en ballong som tappat större delen av luften och såg ut som ett liten sorglig historia, men skam den som ger sig. Vi riggade upp tre facetime samtal och två kameror och sen var det dags. Jag var SÅ nervös. Mycket mer nervös än jag hade trott att jag skulle bli. Pojkarna tog ett häftstift tillsammans och så skulle ballongen smällas. De tog sats, måttade och slog. Ballongen var hel. Lillebror tog över och storebror backade upprört under medan han skrek ”Men den är ju så seeeeeeeg!!”. Tre slag till med häftstiftet och inget hände. Stämningen steg! Så på femte slaget smällde det till och ut kom….

…rosa konfetti. En tös. En flicka. En dotter. En oerhörd lycka och överraskning. Jag var tvungen att böja mig ner och verkligen titta på konfettin på golvet innan jag ens trodde att jag sett rätt. Alla tjöt av glädje. Mamma grät, bonusdottern grät. Det var helt overkligt.

Min lilla bebis, min lilla dotter. Du är redan så oerhört älskad och har alltid varit efterlängtad. Du är den där drömmen som man tror aldrig kan uppfyllas, en rosaskimrande dagdröm som omöjligen kan bli sann. Du motbevisar redan att man inte skulle kunna få allt. Du visar oss att man kan ha tur och att allt inte måste vara en kamp. Medan pojkarna är oerhörda segrar och belöningar efter mödosamma strider är du en gåva, som en skänk som bara kommit till oss. Jag trodde aldrig att det skulle hända oss, att det skulle hända mig.

10,5 år efter vi började med IVFer  är vår kamp över. Aldrig mer en IVF. Jag är så oändligt tacksam över att tekniken finns, så troligt tacksam över att den gett oss våra barn. Men jag vill aldrig mer gå igenom det. Nu stänger vi den boken för alltid.

Givetvis fortsätter jag att skriva här tills vår tös är här! Ni är nu flera tusen besökare i månaden och jag gläds så åt att min resa ka hjälpa någon av er. Kanske ge hopp och minska ensamheten.

KRAMAR

L

Så min HcG-nivå dubblades på två dygn och det gav oss det lugn som vi behöver i tidig graviditet. Jag hade återbesök på gynakuten efter en vecka. Under den veckan gick det åt en hel del graviditetstest tills en vän till mig, som fått sina barn också genom IVF, sa till mig att det var dags att sluta testa. Enough is Enough. Sakta blev min överstimulering bättre och jag började kunna ta mig upp för trappen igen utan att stanna för att andas efter fem steg. Jag gick in i vecka sex med en viss bävan och läste här i bloggen om mina missfall. Jag blev häpen över hur mycket jag ändå lyckats glömma bort. De minnen jag har av dem idag är mest från aborten efter MA i vecka 9. Från de tidiga missfallen minns jag tydligast känslorna när jag nyss börjat blöda, situationerna men inte sammanhangen. Att glida längs med badrumsväggen ner på golvet och bli kvar där som ett mörkt hål. Att ligga under ett täcke i ett mörkt sovrum och fokusera på att andas. Att hålla min sons hand i min i en solig dag och uppleva att den var min livlina och enda koppling till det verkliga livet. Jag minns, men jag minns med ro. Jag är noga med att skilja mina minnen ifrån nuet och inte gå i den klassiska och mänskliga fällan att tro att det som hänt också är det som kommer att hända. Att min historia skulle vara mitt öde.

Nu är jag i vecka nio. Två saker har hjälpt mig att känna mig lugn och hålla distans till rädslan. Den första är att jag haft och har otroligt starka graviditetssymtom, läs: jag mår skitdåligt fysiskt. Värre än jag någonsin mådde när jag väntade någon av pojkarna. Det är också orsaken till att jag inte skrivit här. Jag har inte varit i skick att sitta upprätt om kvällarna. Det värsta är illamåendet. Jag ska tacksamt erkänna att jag inte kräks, men det beror på att jag har oerhört svårt för att kräkas. Istället står jag och hulkar och ger ifrån mig obehagliga läten några gånger i timmen all tid jag är uppe ur sängen. Det näst värsta är en trötthet som inte går att förhandla med. Jag kan vara uppe ur sängen i 10 timmar och fungera normalt, två timmar till medan jag tittar i kors och sluddrar. Jag är inget roligt sällskap. Därtill kommer gigantiska och värkande bröst, med bröstvårtor som tycks ha tagit på sitt ansvar att berätta för alla att de finns där, även igenom vadderade BH:ar och en mage som skulle kunna användas till kemisk krigsföring. Såatte… jag mår inte så bra. Men med mitt bagage så är det trots allt en lyckoträff. Jag hulkar, kväljer och ler åt det (än så länge). Den andra saken är min tilltro till medicinerna jag tar mot missfall (Innohep, Prednisolon 15 mg, Intralipid).

För en vecka sedan fick jag ett tidigt ultraljud (v 8) genom min barnmorska, eftersom jag inte var sugen på att åka ToR till Falun á 130 mil och min kära Dr O som hjälpt oss med det tidigare har gått i pension. Den dagen, och tre dagar innan, var jag otroligt nervös och samlad. Jag visste alltför väl att besöket skulle leda till himmel eller helvete och vilken knipsskarp udd jag balanserades på. Situationen förvärrades också av att jag var tvungen att genomföra undersökningen ensam eftersom Covid-19 gör att maken inte får följa med på undersökningar. Golvet var så blått på ultraljudsmottagningen. Som ett turkost hav som skar igenom min gråa, samlade tillvaro. Barnmorskan kikade ut och sa att hon strax skulle ta emot mig. Maken stod nere på gatan och vi hade bestämt att jag skulle messa ett rött hjärta om allt såg bra ut och en ledsen gubbe om det inte gjorde det. Det var min tur. Jag lade ifrån mig mobilen, satte ner handväskan, hängde av mig jackan allt medan jag berättade om exakt hur nervös jag var. Jag insåg att jag lagt mobilen nånstans och gick tillbaka till jackan. Letade. Grävde igenom väskan, men hittade den på stolen där jag satte mig, fortfarande pratade jag och förklarade min historia. Då avbröt barnmorskan mig med ett leende och presenterade sig. Jag var så nervös. Hon bad mig lägga mig ner på britsen och dra upp tröjan och hon lovade mig att säga till så fort hon såg något. Den iskalla gelén kändes bekant mot huden, min överstimulerade och svullna mage protesterade mot beröringen. Smärtan fick mig att hålla andan. Händerna höll jag över ögonen och ögonen knep jag ihop hårt. Tills jag hörde henne säga i en inandning ”Jag ser hjärtslag!”. Då började jag gråta. Innan jag ens öppnat ögonen så grät jag, vilket innebar att det tog en stund innan jag kunde se tillräckligt klart för att se hjärtslagen jag med. En liten kropp med ett tydligt flimmer i bröstkorgen. Jag tog upp telefonen och messade ett rött hjärta.

Barnen visste om att vi skulle till ”en doktor som kan se in i magen med en kamera” för att se om det fanns en bebis på riktigt där inne. De har ju varit med i Falun och har förstått vad vi har gjort och vad IVF är. De har också sett sina mamma hulka stup i kvarten och somna i soffan under barnprogrammet, samt hört henne utropa ”Åh fy fasen vad det stinker här!” i godisaffären och sett henne i panik försöka ta sig ut. De visste att någon var skumt. På morgonen innan vi skulle åka så berättade båda sönerna att de var säkra på att det fanns en bebis och den yngsta förklarade att vi skulle behöva köpa tårta med oss hem för att fira. Så när vi kom hem hade vi köpt med oss tårta, två stycken eftersom det inte kändes som rätt dag att snåla. Vi hade också hunnit lyxa till det med lite sushi i bilen och jag njöt av min avokado lika mycket som jag kväljdes över makens maki som var rullad i rostad lök (just nu oerhört vidrigt). Vi körde in på gårdsplanen och såg hur den lilla sonen väntade i fönstret medan den stora öppnade dörren, med min mamma och min styvpappa strax bakom sig. Alla med oerhört nervösa och undrande miner. Jag gick ur bilen, log åt dem och så plockade vi upp varsin tårta från bagageutrymmet. Båda ungarnas ansikten sken upp som om vi vore självaste jultomten. ”Är det sant?!!” ropade de i munnen på varandra när vi mötte dem i hallen, ”ska vi verkligen få en bebis?!”.

Deras glädje har överväldigat oss. Hur de hade tårar i ögonen av innerlig glädje och hur lillebror stammade ”Detta är den bästa dagen i mitt liv”. Flera gånger om dagen pratar de om bebisen och har stora tankar och planer inför framtiden som storebrorsor. Oron tar ibland ett grepp om mig och jag tänker på vad som händer om det värsta drabbar oss. Tänk om jag måste göra dem besvikna. Men jag försöker lugna mig med statistiken som säger att om hjärtat slår, barnet är lagom stort och man ser en tydlig gulsäck så är risken för missfall så otroligt liten, 1-2%. Jag tar ju min medicin dessutom, Innohep vare dag och Intralipdropp var tredje vecka (den sista fick jag i helgen), och så har jag på eget initiativ fortsatt med progesteron (Crinone).

Det finns så mycket mer att säga men nu stängde nyss min hjärna ner och jag mår som om jag tagit dubbeldos av sömnmedel och är magsjuk så jag måste dessvärre avsluta.

Lovar att återkomma när mitt mående är mer stabilt. Många kramar till er läsare. Jag kan inte förstå att ni fortfarande är så många! Kram!

Läs mer här.

Click here to view the embedded video.

Jag tror att min oro, som känns precis som missfallsoro och IVF-ångest, utlöses just nu på grund av att tillståndet i väntan på förlossningen påminner så otroligt mycket om de processer vi gått igenom under just IVFerna och missfallen. Det vill säga en total maktlöshet och total beroendeställning till min kropps signaler och förmåga. Jag tolkar, känner efter och googlar varenda förnimmelse igen. Och hoppas. Återigen uppfylld av bara en endaste tanke: att få gå i mål. Att vinna striden. Att få vår Lillebror. Och maken står återigen sidan om och undrar försiktigt utanför toaletten om allt ”går bra därinne?”, och skickar återigen ängsliga sms från jobbet som blir till ren och skär oro om jag inte svarar inom en halvtimme. Jag förställer mig att detta är nya upplevelser och känslor för de höggravida par som inte gått igenom vår kamp. Upplevelser och känslor som för andra enbart förknippas med den förväntan som ligger i luften inför bebisens ankomst. Men så kommer det aldrig mer bli för oss. Det går inte att vifta med trollspöet och radera det vi gått igenom ur minnesbanken. Vi måste acceptera att missfallen har förändrat oss och, ironiskt nog, för alltid tagit ifrån oss förmågan och glädjen i att förknippa graviditet endast med lycka och att lyckas.

Efter mitt förra inlägg fick Lille E kräksjuka, vilket för min del innebar ett fokusskifte deluxe! Plötsligt ville jag INTE FÖDA. Tänk att behöva lämna honom och åka iväg när han var så ledsen och mammig. Och tänk att kanske själv vara kräksjuk under en förlossning. Gaaaaahhhh!!! Jag kan knappt tänka mig något värre!

Jag är extremt psykosomatisk, så givetvis avstannade alla förvärkar som på beställning. Min kropp bara låste sig. Helgen blev ganska kämpig eftersom E var gnällig och sjuk. Jag bar honom, sprang (för att fånga spyorna i tid), och gjorde allt det min kropp egentligen inte orkar. Maken kämpade minst lika hårt. Men det krävs verkligen två för att ta hand om ett barn i det läget. För att minska risken för att jag skulle bli smittad antog maken alla saneringsuppdragen och tvättade, bytte lakan, skurade toaletterna med klorin osv, medan jag tröstade och tog hand om vår lilla kille.

I söndags var han ”kräkfri” och jag började pusta ut igen. Som på beställning kom förvärkarna tillbaka och jag låg vaken natten till måndagen med en värk var tionde minut. Onda värkar! Sådana som strålar ner i benen och utgår från ländryggen. Vid sju på morgonen försvann de och en ny dag började. En dag som höggravid, utan sömn med en rastlös treåring som märkte att mamma inte var på hugget. Vid lunch var hans 48 timmars karens över och jag insåg att det enda sättet att kunna samarbeta med honom var att göra något aktivt. Så vi åkte till Max och käkade hamburgare och tog sen en shoppingtur för att bunkra upp med kläder till honom. Han har precis bytt storlek och behövde nytt. Lille E var superduktig i affärerna. Han har starka åsikter om mycket och när det gäller kläder tycker jag att han kan få bestämma helt. Givetvis föreslog jag några plagg som jag tyckte var fina (Tröjor utan blaffiga tryck, i fina färger med någon detalj bara), men då tittade han på mig och sa ”Men mamma… Det är ju inget på den!”. Så det blev förstås Batman, Starwars, Blixten, monster, tigrar, robotar och annat som är tufft. Efter några timmar knallade vi ut till bilen med tre påsar med kläder. Och jag var givetvis helt slut.

Igår och idag har jag bara vilat mig. Eller ja… Igår sydde jag klart ett spjälsängsskydd och var ute med hundarna. Men jag insåg att det nog blev sista hundrundan innan förlossningen för nu kan jag inte röra mig alls utan att få sammandragningar. Hämta på dagis och laga middag är sådant som jag fortfarande gör och vill priorotera. Även om jag då får stå ut med kramperna i magen.

Ursäkta detaljerna, men idag har jag dessutom varit så kass i magen. Förstår att det KAN vara ett tecken på nära anstående förlossning, MEN att det också kan dröja…  Jag är inte på världens bästa humör och lider lite av tristessen på sofflocket. Visserligen sover jag bort många av dygnets timmar, men annars kan jag inte göra mycket mer än att kolla på dåliga tv-progra, kolla sociala medier alldeles för ofta och grubbla över och bebisen verkligen tänker komma ut.

Hoppas inte det blir ett ”Vecka 41″-inlägg….

Det kan också bero på att jag haft en tryckande känsla nedåt, mot underlivet hela vecka 16. Som i slutet av en graviditet när huvudet är fixerat. Jag fick tag i min barnmorska idag. Hon sa att det var helt normalt vid andra graviditeten eftersom bäckenmusklerna är uttänjda, och att jag ska börja med knipövningar. Men för säkerhets skull ska jag lämna ett urinprov imorgon för att utesluta en UVI som kan kännas just så under graviditet.

Eller så började det när en ytlig bekant, i någon form av deltagande välmening, berättade om hennes kollega som liksom jag fått många tidiga missfall men sen lyckats bli gravid igen. Tyvärr dog det barnet i vecka 32. Det var som att historien bara trillade ur henne och att hon inte kunde sluta prata. Jag försökte att verka oberörd, men i samma stund som hon berättat så kändes det som att solen på den klarblå himlen gick i moln och att jag förlorade all orsak att glädjas.

Kanske är det för att jag kämpar med att känna ”fladder” och rörelser i magen. Ibland tycker jag att jag verkligen känner det, men jag tappar snabbt tron och kommer alltid fram till att jag nog bara kände av mina tarmrörelser.

Det skulle kunna bero på att min mage nu är fullt synlig, som i vecka 20 med Lille E, och att släktingar och vänner nu säger ”Åh, vad roligt!! Grattis!” när vi möts, utan att jag ännu berättat det. Jag känner mig lite tagen på sängen, jag vågar inte berätta eller prata om det på eget initiativ. Inte på grund av vidskepelse, utan med en känsla av att jag är rädd för att dra ner någon i min olycka om detta återigen skulle sluta i sorg. Och av samma skäl pratar jag bara snabbt om graviditeten och byter sedan ämne, utan att känna igen mig själv. Det är märkligt för jag är så himla glad över det, jag tänker på bebisen hela tiden. Men när någon vill prata om den så känns det så oerhört privat och heligt. Bara att säga förlossningsdatumet känns liksom… som ett löfte ingen kan hålla. Som att jag ger ett löfte jag inte kan hålla och jag känner mig lite som en lögnare.

Maken säger att jag har en så fin bebismage, liten kula, vacker mage, om och om igen varje dag. Jag svarar ofta ”Men tror du verkligen att det är graviditeten som syns redan? Har jag inte bara blivit lite tjock?” Och han svarar ”SER du inte? Ser du inte det uppenbara, att din mage börjar bli stor?”. Jag tittar i spegeln och ser ibland ingenting. Ibland ser jag den jättetydligt och svarar ”Jo, klart jag gör! Ja, du har rätt, klart jag ser gravid ut.” Någon morgon har jag vaknat, gått förbi hallspeglen och fått panik över att kulan är borta, jag ser den inte. Då har jag tagit fram telefonen och fotat mig själv i panik för att skicka en bild till maken (vars semester är slut) och visa honom att magen inte finns på riktigt längre, men bilden på skärmen visar en rund gravidmage.

Så oron är tillbaka.

Jag förstår varför det händer. Jag vet traumat bakom mina känslor och jag vet att jag inte på något sätt har kommit över och är förbi mina fyra förluster. Jag önskar bara att sjukvården kunde inse att det hade varit en god idé, ganska humant, att ge mig tillgång till den psykolog som hjälpte mig i de akuta skedena även nu, då och då när jag behöver det. Istället för att säga ”Du är färdigbehandlad. Du har fått de verktyg du behöver för att kunna ta hand om detta själv. Vi bedömer att det går bra för dig.”. Det går ju bra för mig. Jag är gravid! Men det är obehagligt att stå framför en spegel och inte kunna se det en kameralins kan registrera, och att vakna med nya minnen av missfall varje morgon. Och det är jobbigt att vara kvar i en känsla av att ”damage control” fortfarande är nödvändigt. Det känns sorgligt att jag oroar mig över att gå till jobbet på måndag och låta så många se min mage. Jag vill ju njuta och glädjas, inte vara rädd och orolig.

Så hur löser jag detta? Mitt enda sätt, även om det är en tillfällig lösning, är att få lyssna på hjärtat imorgon hos barnmorskan. Och hon har lovat mig att försöka hitta fem minuter mellan patienter till att lyssna. Jag är givetvis orolig inför det, jag ser scenarion framför mig om vad som kan hända. Men jag inser samtidigt att det är mitt enda sätt för att kunna motbevisa det groende tvivlet inom mig. Så imorgon bitti ska jag plocka upp modet ur byrålådan igen och åka in till Lund för att få besked om hur det står till där inne i magen.

Intralipiddropp

Igår var det dags för ännu ett delmål, Intralipiddroppet i vecka åtta. Jag är tacksam för varenda delmål som vi passerar.

När jag lämnade distriktssköterskan på vårdcentralen gick jag förbi entrén till Mödravårdcentralen. Dit jag har haft bokade tider fyra gånger det senaste året. En ny lokal sedan jag var gravid med Lille E. Jag kikade in lite hastigt utan att stanna upp. Jag hann se blommiga tavlor i väntrummet och tjejerna som satt där. Om en vecka sitter förhoppningsvis jag där. Det är som att ha ett backstagepass eller en VIP-biljett till ett stort event. En vecka kvar. Det finns ingen annan klubb jag hellre vill ha medlemskap i än de gravidas. Ännu känns jag inte som en fullvärdig medlem. Ännu hänger rädslan och oron över mig långa stunder. Vissa dagar värre än andra.

Jag kan gå på toaletten utan att vara rädd nu ett par gånger per dag och det ser jag som en stor seger. Men ibland kommer paniken. Ofta börjar det med molvärk, växtvärk i livmodern, som sedan sätter igång en lavin av känslor. Det enda jag kan göra är att diskutera med mig själv, andas och acceptera att jag är rädd. Jag säger till mig själv att det är okej att vara rädd. Jag får lov att vara det. Sen passerar det värsta och jag kommer ut på andra sidan.

Ju sämre jag mår fysiskt av gravidsymtom desto bättre och stabilare psykiskt. Och jag mår ganska kass. Värst är eftermiddagarna och kvällarna. Jag är så extremt trött, ofta illamående och hungrig. Med morgnarna är toppen! Tvärtom hur det är för de flesta andra.

Men därav att jag skriver mindre här just nu. Bloggkvällarna kommer att vara lite glesare tills jag slutar vara ett hormonmonster efter klockan 15.

Kramar till er alla❤️

Undersökningen kommer att bli jobbig. Och utöver att se ett friskt embryo med pickande hjärta hoppas jag på att Dr O hittar det snabbt och att jag slipper den ångestfyllda väntan på britsen.

Hur ser livet ut så här dags imorgonkväll?

När jag gick dit igår hade jag en känsla av att psykologen nu skulle avsluta det hela. Men han började samtalet precis som vanligt med att fråga hur jag haft det sen sist. Jag förklarade i stora drag hur jag mått, att jag verkligen kämpat och kämpar med mig själv varje minut. Jag berättade om min ångest, oro och rädsla. Paniken vid toalettbesöken. Han frågade mig hur jag hanterar det. En svår fråga att besvara. Men jag sa att jag förösker hålla mig lugn. Försöker acceptera att jag är rädd och låta bli att klandra mig själv för att min oro många gånger förstör stunder som kunde varit vackra eller roliga.

Han svarade ”Det låter som att det går bra för dig. Att du har fått den hjälp du behöver nu.”. Det blev tyst. Vad skulle jag svara? Jag kände hur tårarna började bränna och till sist inte gick att hålla tillbaka. Jag svarade ”Det känns väldigt märkligt när du säger att du tycker att det går bra för mig. Så som mitt liv ser ut nu ser det inte ut när livet går bra för mig. Du definierar det tydligen på ett annat sätt, med psykolog termer. Men jag har fortfarande ångest dagligen.”. Han svar var något om att så kommer det nog vara och det finns inget att göra. Jag förstår att ingen psykolog i världen kan trolla bort min oro. Jag fattar. Men lite stöd då och då, är det för mycket begärt? Jag behöver bara få prata med någon och ohämmat berätta om alla sjuka tankar och panikkänslor som dyker upp. Jag behöver inga förklaringar eller lösningar, bara ett hummade och mottagande.

Men det är jag inte värd. Jag är färdigbehandlad. Jag har ”fått de verktygen jag behöver för att reda ut det själv”. Tio gånger á 45 minuter för att ”behandla” IVF-karusellen, fyra missfall, en misslyckad medicinsk abort, förlusten av svärmor i ett tragisk medicinsk misstag, missfallsutredningen och vardagen i kaoset.

Han ville inte förstå. Det var som att tala med en vägg. Efter 20 minuter gav jag upp, skrev under lite papper och fyllde i ett en blankett om mitt mående där det framgick igen att mitt ”tillstånd” påverkar mitt liv i stor omfattning, att det påverkar min förmåga att utföra mitt arbete, att… Ja allt! Sen gick jag ut i bilen och tog med mig min enorma ilska hem. Det var så länge sen jag grät av ilska, med all den sorg som jag gått igenom det senaste året. Men nu är jag fan arg!!

Jävla skit vård!! Säg som det är istället -Jag ser att du mår skit, jag förstår att det är kämpigt och att du skulle må bra av mer stöd. Men vi får inte mer pengar för dig från landstinget och därför kan vi inte hjälpa dig mer.

När man lämnar dåliga besked så ska man åtminstone göra det med ärlighet. Mitt jobb går i mångt om mycket ut på att leverera jäkligt dåliga besked och ta emot både ilska och sorg till följd av det. Jag skulle aldrig nedvärdera en människa till att försöka släta över det med lite vita lögner och förminska hens känslor. Och jag är inte ens psykolog. Jag är bara en vanlig jälva medmänniska i de lägena.

Men tack, tack kära vårdcentral, landsting och psykolog. Ni lyckades tillfälligt minska min oro och rädsla genom att göra mig hederligt förbannad istället. Bra jobbat.

Igår kväll var jag ute på promenad med mina hundar, precis som vanligt. Vi gick längs med en bäckravin, i ett smalt upptrampat spår genom högt gräs. Min gamla vän, 9åriga Vilding gick först, sen jag och sist lilla Wegs, som alltid går hack i häl på mig oavsett var jag är. Jag gick där och småsnackade med mina bästa vänner. Bad Vilding vänta på oss ibland och berömde Wegs när hon studsade över större växtligheter. Och plötsligt fylldes jag av den där lyckan. Lyckan och glädjen över att ha mina fina, underbara hundkompisar som jag älskar så mycket. Jag böjde mig ner och gav Wegs flera pussar på hennes söta lilla nos. Jag har haft hund sen jag var nyfödd och alltid levt med den glädjen, därför blev jag förvånad nu. Att jag har glömt hur det brukar kännas på promenaderna, mitt största fritidsintresse, min glädje. Och då insåg jag att hundarna blivit min tröst det senaste året. Promenaderna har gått från glädje till regelrätt tröst. Tankarna under mina vanliga rundor har varit fyllda av sorg och bekymmer, stegen har lättat lite på tyngden och jag har kommit hem lite tröstad och lite lättad. Men glädjen har inte funnits där på länge, inte förrän igår.

När jag kom hem kände jag mig modig och satte jag mig i soffan med en den kända boken ”Ett barn blir till” och läste om vecka 7. Tittade fascinerat på bilderna, igen. Och kunde inte låta bli att se texten ”..fortfarande finns en betydande risk för missfall.”. Och där stängdes dörren. Glädjen och Lyckan inlåst bakom lås och bom, Rädslan utsläppt i bröstet. Jag var trött och gick och lade mig tidigt. Jag orkade inte resonera med rädslan och oron igen. Så innerligt trött på dessa känslor!

Men inte ens i sömnen kan man rymma. Två gånger vaknade jag i natt av att jag drömt att blodet börjat rinna. En av gångerna hade jag mina ljusblå jeans på mig och såg en röd fläck växa längs med insidan av låret. Jag vaknade kallsvettig och var tvungen att gå upp och sätta på mig torra trosor i ett försök att inse att det inte handlade om blod på riktigt. Men känslan av drömmarna från natten sitter kvar och jag är rädd idag.

Dag 6+1. Jag är förbi alla mina tre missfall i tid, och även den dag under MA:et då jag fick en liten brun flytning som på något sätt varskodde om att det inte stod rätt till därinne.  Det är sex dagar kvar till nästa ultraljud och jag undrar hur jag ska stå ut att vänta och hur jag sen ska ha modet att genomföra undersökningen. Samtidigt tänker jag att ”Om-allt-går-bra” så kanske, kanske att jag kan släppa oron om en vecka.

För det hänger liksom ihop. Ju mer lycklig och lättad jag är, desto räddare och ängsligare känner jag mig. Jag vet ju precis vad jag har att förlora.

Jag vill så gärna få fortsätta att vara en helt vanlig mamma i en vanlig familj. En människa som andas lugnt och tryggt, utan tunga suckar och djupa andetag. Jag vill ha plats i livet åt vardagsfunderingar och små, små planer. Möjlighet att bara fundera över om vi ska köpa hem pizza på fredag eller kanske till och med käka på pizzerian, ungarna tycker ju att det är spännande. Vilken storlek ska vi köpa på studsmattan, nu när det är dags att byta. Sådana saker. Små saker som alla andra lever med. Jag vill vara där helt. I vardagen, trygg och obekymrad. Orädd.

Och jag ber tyst och stilla, dygnet runt,  till en Gud jag inte är säker på finns.

Käre gode Gud, låt mig få behålla det här barnet.

Han kom ut i väntrummet med sitt lugn och hämtade in oss. Vi pratade en liten stund och sen var det dags. Fy tusan vilket motstånd som fanns i min kropp!! Samtidigt som jag visste att det skulle kunna vara en väg ut ur oron så kändes det som att jag var på väg in i en ny katastrof. Undersökningen började och jag höll båda händerna för ögonen. Maken stod intill mig. Alla var tysta i vad som kändes som en evighet. Jag kikade mellan fingrarna och såg att maken var så allvarlig, spänd och med den där bekymmersrynkan mellan ögonbrynen. Rädslan stegrades och jag blev tvungen att fråga ”Ser du någonting??”. Dr O svarade lugnt ”Jodå, jag ser. Jag måste bara ställa in skärpan här…”

Det var verkligen ett TIDIGT ultraljud, på dag 5+4, det förstår jag nu. Mina äggstockar var svullna och förstorade fortfarande. De tycktes uppta hela skärmen. Dr O försökte komma runt dem och få bättre fokus på livmodern, som såg så liten ut i mitten. Liten, men väldigt tjock och rund. Helt i sin ordning, tydligen. Och i toppen av livmodern såg man ”en uppklarning”, som han sa. En vacker hinnsäck med en tydlig rund gulsäck i. Nästan som ett ägg med en liten gula i. Dr O bytte efter flera försök program på skärmen och plötsligt ökade skärpan och allt blev tydligare, och då såg vi alla under tystnad en skugga i den lilla, lilla hinnsäcken som vickade fram och tillbaka. Ett litet flimmer där inne. En puls. Vi var alla tre förundrade och Dr O frågade om vi också såg det han själv tyckte sig kunna ana. Ja, jo. Men det var knappt synligt. Kanske ett önsketänkande? Nej, det fanns ändå där.

Han mätte hinnsäcken och sa att den var i storlek 6+0, alltså några dagar före sin ålder men ändå helt lagom! Vi fick en ny tid till om 10 dagar, den 8 juni. Då ska vi förhoppningsvis kunna se mycket mer.

Lättnaden var omedelbar och bedövande. Det kändes som att världen stod stilla en stund för oss när vi efteråt satt utanför kliniken med en suddig ultraljudsbild i handen. En grå, grynig bubbla mitt i en svartgrå, grynig gröt. Knappt möjligt att förstå vad vi såg, men ändå en stor innebörd. Det finns något där på riktigt.