Läs mer här.

Click here to view the embedded video.

Jag fick ett brev från Nordic IVf i fredags med behandlingsprotokoll och avtal inför IVF nr 6. Det var en kalldusch att se att de höjt priset på IVF med 5000 kronor till 32 000. Vi som gjort upp en strikt budget för att få ihop 27 000 kronor, plus 4000 till infrysning, på bara tre månadslöner. Jag vägrar att ge upp och ta ett lån, eller på annat sätt avsätta mer pengar till detta just nu. Dessutom vet vi ju inte om det lyckas, vi måste tänka att ännu mer pengar behövs snart igen.

Nu behöver vi alltså fatta ännu fler beslut, nu har vi ingen given klinik heller. Jag tänker ringa Nordic imorgon och meddela att vi inte har råd att gå till dem med de nya priserna. Därefter ska jag ringa IVF-kliniken i Falun och höra om det går att behandlas på distans från Skåne. De tar 28 000 inklusive infrysning, Det är alltså en skillnad på 9000 kronor. Om man behandlas på distans tar de bara 21 000, dessutom. Om det går att lösa så tar vi helt enkelt en veckas semester i dalarna i maj. Jag letar redan efter en stuga att hyra.

Jag ska göra vad jag kan imorgon via telefon. Klura och lura. Aldrig ge upp.

Återkommer till er så fort jag vet mer…

Tack för att ni finns!!

8.40. Jag låste in mig på mitt kontor och skrev ner några frågor som jag planerat att ställa. Sen väntade jag, och han ringde till sist. Jag fick redogöra för vår historia och fick sen frågan ”På vilket sätt tror du att jag kan hjälpa dig?”. Hm, ja jag undrar om jag kan få vara med i din studie..? Och det fick jag. Kluvna känslor där. Ska jag vara glad? Det är ju inte direkt en exklusiv VIP-klubb. Men det var ändå skönt att få vara med i ett sammanhang.

Därefter fick jag information om hur studien går till och där i ligger också mina funderingar och en stor tvekan. Ni är så kloka här, söta rara ni som läser och stöttar mig, tipsar och hejar på när jag behöver det som mest. När jag lagt på och satt med 100 frågetecken i huvudet så var min första tanke -Jag får skriva om det i bloggen och be om råd. Mina små orakel, det är vad ni är <3

Jo, så här är det. När jag plussar nästa gång (notera att jag säger NÄR, inte OM. Postivt tänkande… intalning) så ska jag ringa dem och skrivas in. I vecka 6 (5+3) får jag komma dit på ett ultraljud och förhoppningsvis se hjärtaktivitet och först då får jag reda på om jag är med i försöket med medicinering eller om jag är i kontrollgruppen som inte får medicin. Försöket går inte ”bara” ut på att testa Innoheps effekter utan även effekter av att den gravida kvinnan känner sig trygg och får TLC, Tender Loving Care. Så om jag är med får jag tillgång till ett helt team som liksom har koll på mig och tar hand om mig.

Två tankar redan där -Vecka 6… Men jag behöver ju hjälp innan dess! I två av mina missfall har jag inte kommit till vecka 6 och i det tredje dog nog embryot i den veckan, endast i MA:et klarade jag mig längre, då dog det i vecka 7. Jag vill ha medicinen från embryoåterföringen. Och jag vill ha stöd innan vecka 6. Tänk om jag hamnar i kontrollgruppen och får missfall igen, då vet jag inte om Innohep hade hjälpt just mig ju!

Dr Gud förklarade att efter tre missfall i följd har en kvinna 30% risk att få missfall igen, utanför hans studier. I hans studier så har det redan visat sig att båda grupperna, kontroll och försöksgrupp, endast har 14%  missfall, vilket han tror beror på att det är omvårdnaden som har effekt och inte Innohep. 14% risk är ungefär vad en kvinna utan tidigare missfall har.  Han har ännu inte analyserat datan över om riskerna är mindre bland dem som får medicin. Ni som är biologer och forskare vet hur det är. Statistik och den där viktiga signifikansen. Är skillanden S-I-G-N-I-F-I-K-A-N-T?? Jag fattar vad han pratar om utan att han behöver säga de där frukatnsvärt tråkiga orden. Stastiken var den tråkigaste kursen på hela min utbildnig. Och när man forskar vet man inget innan datan är körd genom datorena och värdena kommer ut.

Han sa att om jag känner mig tryggare med att testa Innohep från embryoåterföringen så kan Dr Ottenståhl ordna det till mig, men då kan jag inte vara med i studien. Jag kan också få stöd och hjälp av Ottenståhl så gott det går. Allt är upp till mig nu.

Om jag vill ha total kontroll så ska jag välja Dr O, dessutom har han kontor i Malmö där jag delvis arbetar. Om jag kan stå ut med mer kontrollförlust och ensam väntan till vecka 6 så kan jag dra nytta av Dr Guds statistik och vara med i studien upp i Helsingborg.

Hur ska jag tänka här??

Jag fick provsvaren kring immunologin och koagulationsproverna idag, allt var ”bra”, inga avvikelser. MEN man hade missat att ta APC-resistens, ett rör för lite blod hade kommit till labbet. Så nu måste jag börja om igen och lämna in ett nytt prov. Först kändes det bara som en suck i bröstet, något jag får klämma in i schemat att hinna med i veckan. Sen kom obehaget, sorgen och den enorma maktlösheten över mig. Det blir aldrig rätt. Allt är bara fel, FEL, fel, hela tiden medan jag kämpar som en dåre, Jag kämpar verkligen på max nu, jag har ingen högre växel, och ändå kommer vi ingenstans.

Jag ringde igår och gav klartecken till kliniken. ”Min livmoder är normal”. Idag ringde Dr Sorana upp mig och berättade att det är grönt ljus att köra igång på nästa mens, det vill säga om två veckor. Vi kör samma behandling som innan, Gonal-F. Vi får tillbka två embryon om vi vill eftersom två av mina missfall inte varit riktiga missfall, det vill säga graviditet bekräftad med ultraljud, utan ”bara biokemiska graviditeter”. ”Hade det varit fyra RIKTIGA missfall så hade vi inte satt in TVÅ embryo.”

Alla dessa ord. Ord som sårar när man redan blöder. Ord som inte är menade att göra illa. För mig är det på riktigt. Det är så riktigt och verkligt att jag drar efter andan bara jag tänker I-V-F. Ett lätt illamående och en känsla av att vilja krypa ihop och krypa och gömma mig. Men jag kan inte, får inte. Jag vet att de kommer att fråga på kliniken ”Är du säker att du är redo?”. Fler ord som sårar. Och jag skulle vilja ställa en motfråga ”När är du redo att bli överkörd av en ångvält? Säg till mig då så kan du få testa en IVF.”

Jag har inte kunnat jobba alls idag. Några samtal och lite mejl har jag svarat på och försökt hålla skenet uppe, jag har datorn hemma och tar gråtpauser en gång i kvarten. Jag ser mig själv uteifrån nu och tänker att det är Lille E:s mamma som sitter här. Att hans mamma gråter ögonen ur sig medan han är på dagis och leker. Igår grät hans mamma när han stod och diskade också. Hon var arg på pappa. Det ska inte få vara så. Aldrig förr har han hör mig vara så ledsen och jag borde inte ha skäl att må så här dåligt. Jag har ju honom.

Lille E, min silvertråd och livlina. Mitt allt. Min högsta önskan just nu är inte längre att få fler barn, nu önskar jag mer att bara kunna acceptera att det blev såhär. Så att jag kan vara pigg och glad igen. Mig själv. Jag önskar mig mer än allt annat att Lille Es mamma ska bli glad. För det förtjänar han.

Jag var nervös idag, jag hade verkligen ingen aning om vad jag hade att vänta. Läkaren och hans sköterska var super snälla. Synd bara att deras väntrum var samma som Curas MVC och att gravida kvinnor gick i paradtåg med växande magar i olika storlekar förbi oss in i olika undersökningsrum. Men vi var där för att vända ut och in på min tomma livmoder och söka en förklaring till varför fyra missfall kommit ur den.

Läkaren förklarade för oss att man kan känna obehag, smärta och illamående, men att det är hanterbart. Han sa att jag som varit med om alla moment inom IVF inte behövde vara orolig.

Hans rum var uppdelat i mottagningsdel och undersökningsrum, med en skiljevägg emellan. Jag och maken hade pratat om innan att jag inte ville att han skulle se, men att jag ändå ville ha honom där om jag behövde stöd att stå ut. Så han fick vänta i mottagningsrummet.

Undersökningen började med en vanlig gynundersökning och VUL. Han konstaterade att jag nyss haft ägglossning, men det visste jag redan och kunde berätta att det var igår eftermiddag. Jag ville inte säga mellan 16-17 för då hade han väl (likt andra läkare) inte trott mig.

Efter undersökningen gjordes allt sterilt med duk över min mage och framtagande av instrument. Det tog tid. Lång tid. Undertiden låg jag där med benen i vädret och kände mig väldigt utelämnad. Jag funderar fortfarande över varför inte detta gjorts i förväg… Maskinen hade varit på service under påsken och skulle nu ställas in. Och där låg jag. Till sist var allt klart, jag uppskattar att det tog 20 minuter. Det är lång tid i en gynstol. Därefter lades bedövning. Jag kunde känna fyra stick i livmoderhalsen, ungefär som bedövningen inför ett äggplock. Något stick var mer smärtsamt och jag svor till. Bedövningen verkade snabbt och läkaren frågade då och då om det gjorde ont, men jag kände inget alls. Han förklarade sedan att han varit inne med ett instrument och vidgat livmoderhalsen, jag hade en väldigt lätt passage till livmodern.

Därefter började själva hysterskopin. Jag hade en tv-skärm ovanför mig i taket och kunde se vad som hände. Innan instrumentet var infört råkade jag se mig själv i en väldigt osmickrande vinkel. Blundade, skämdes och väntade tills jag kände att de påbörjat innan jag öppnade ögonen igen. Påmindes om när jag syddes efter Lille E: förlossning och jag råkade se spegelbilden av mitt trasiga underliv i barnmorskans glasögon. Flashback.

Läkaren sa ”Här kan du se slidan.” och jag öppnade ögonen. Vill jag verkligen se min slida från insidan? Borde jag titta? I en sekund kände jag enorm tacksamhet att jag bett maken vänta utanför. Sedan gick han upp till livmoderhalsen och jag såg de fina flimmerhåren som jag läst att spermierna ska ta sig igenom och förbi. Jag blödde en hel del efter intrumentet som vidgat. Under hysteroskopin sköljdes hela tiden vävnaderna med vatten, tyvärr iskallt, som samlades upp i en plastpåse under min rumpa. Det gjorde ont, men det var hanterbart som utlovat. Smärtan var som mensvärk, rejäla kramper.

Framsidan av livmodern såg ut som ovansidan av min hand, slät och hudfärgad. Någonstans såg man ett litet blodkärl. Han visade utgångarna från båda äggledarna, som sugrör ut. Ganska stora hål, jag trodde inte att man skulle kunna se dem så tydligt! Baksidan av livmodern var lite mer rynkig, lite som brännskadad hud. Men allt var helt normalt. Inga ärr, inga sammanväxningar och inga polyper. Helt normalt. Det var snabbt över. Allt som allt låg jag i gynstolen i 40 minuter.

Efter att jag klätt på mig och skulle gå ut till maken så såg jag att det satt en stor tv-skärm på väggen bakom gynstolen, skärmen var fullt synlig från mottagningsrummet. Jag blev helt kall inombords och enormt generad. Jag gick ut till maken och sa ”Såg du? Tittade du på skärmen?” varpå han svarade ”Ja, jag såg! Det såg ju fint ut!”. Jag hade haft en liten gnutta hopp att han skulle svara ”Nej, jag tittade bort/Nej, jag läste på facebook/Nej, jag kollade på bilarna på gatan utanför.” Nu ville jag sjunka genom jorden. Gräva ner mig nånstans. Rymma. Aldrig mer ha sex. Vira in mig i flera lager kläder och aldrig mer klä av mig. En känsla av att något är förstört som aldrig kan bli ogjort. Jag har aldrig känt mig så generad.

Jag hann väsa till honom att jag ju inte ville att han skulle titta, att jag varit så noga med att förklara det, men han såg oförstående och förvånad ut. Läkaren kom strax därefter in och berättade igen att allt var normalt och att det här säkerligen kommer att gå bra. Det är bra att det inte fanns något fel, sa han. Jag kämpar med att känna likadant. Jag fick recept på antibiotika för säkerhetsskull ifall jag skulle få tecken på infektion, det vill säga feber och värk. Han berättade också att det finns forskning som visar att chanserna för graviditet ökar efter en hysteroskopi då retningen i livmodern tydligen är positiv. Sen tackade vi för oss och åkte till våra jobb.

Jag satt en stund i bilen efteråt under tystnad och försökte definiera mina känslor inför detta. Jag lyckades inte, jag försöker ännu. Jag kan inte riktigt förklara det än. Men jag känner mig liten och utelämnad. Är jag pryd? Är jag känslig? Jag vet inte, må så vara i så fall. Men min kvinnlighet och känsla av intimitet har fått sig en rejäl törn. Den var redan innan naggad i kanten, nu känner jag mig överkörd. Jag undrar hur jag ska kunna hämta tillbaka och läka mentalt. Jag som kan bli generad över att maken råkar komma in i badrummet när jag är naken och oförberedd. Nu var jag naken på ett totalt utelämnande sätt, och helt omedveten om att han såg. Det var emot min vilja. Nu har min kropp inga hemligheter kvar. Nu finns det verkligen inget heligt kvar.

Jag har ingen insida. Allt är utelämnat.

De senaste dagarna har jag känt mig orolig och rädd. Från början så lät det så enkelt att bara gå in med en liten kamera under lokalbedövning. Nu känns det stort. Mycket större än ett äggplock. Det är märkligt att man ska gå in just i livmodern. Ett av de få ställen som verkligen är heligt för mig.  Om själen bor någonstans så är det just i livmodern min bor.

Innan har jag tänkt att det vore skönt om de hittade något, nu vet jag inte längre. Det är svårt att se det objektivt. Jag är rädd. Jag vill bara vara hel och frisk. Men ändå vill jag bli ”åtgärdad” och försäkrad mot fler missfall.

Ibland orkar jag bara inte vara stark och tuff. Orkar inte bagatellisera det och försöka vara likgiltig. Det känns som att det börjar räcka nu. Mina äggstockar är väl ”piercade” 75 gånger nu. Det har jag lärt mig att tänka bort. Men det här med livmodern… jag skulle vilja ha den i fred. Jag skulle vilja ha något heligt kvar.

Att jag ens varit gravid och klarat mig igenom nio långa månader känns overkligt. Hur ska jag någonsin kunna klara av det igen. Hur stor blir min oro den dag jag är gravid igen? Tänk om den blir för tung att bära. Tänk om det är min oro som orsakar missfallen…

Jag väntar på att det ska bli den 7 april, för då är det dags för hystereskopin. Jag undrar hur det känns. Gör det ont? Kan man jobba efteråt? Det borde inte vara värre än ett äggplock. Jag borde ha varit med om värre saker.

Jag väntar på att det ska bli den 9 april, för då ringer Doktor Gud, Leif Matthiesen. Jag har så otroligt många frågor till honom. Innan dess ska jag ha skrivit ner dem alla.

Jag väntar fortfarande på labbsvaren gällande de immunologiska proverna, som också omfattar koagulationsanalys. Men oavsett så vet jag vilken min behandling kommer att bli. Jag pratade med doktor Ottenståhl i förra veckan, min fantastiska gynekolog, och han sa att behandlingen nu blir Fragmin genom hela nästa graviditet, en spruta om dagen. Skillnaden är att om provsvaren visar på något fel så kommer doktor O att ge mig behandlingen, men om provsvaren är negativa så kommer doktor Gud ge mig den. Då får jag ingå i hans studier. Oavsett så är det viktigaste att jag känner mig omhändertagen och trygg, sa han. Den så kallade TLC-effekten är den som visat störst effekt efter upprepade missfall. Tender Loving Care. Jag har googlat lite igen och läst i bloggar att man kan få gå en gång i veckan och träffa en läkare den första tiden för att känna sig trygg och få bekräftat att fostret lever. Det är en bit för mig att åka till Helsingborg, men det är värt det. Jag åker med glädje dit varje dag om vi kan få hjälp och samtidigt minska risken för att detta ska hända igen.

Jag tänker inte på IVF. Vilket innebär att jag tänker på det. Men varje gång tanken kommer så har jag svårt för att tänka den fullt ut. Det känns så overkligt att jag ska gå igenom en behandling till. Vi som fick beskedet i juni att med våra sex embryo i frysen så hade vi säkerligen två syskon på vänt. Nu är det tomt i frysen och jag står inför ytterligare en jobbig process. Jag funderar över om vi kommer kunnna få två embryo tillbaka igen, och om de kommer tillåta det på Nordic.  Jag funderar på allt igen, trots att jag inte vill och orkar.

Jag fick mens i förra veckan, 32 dagar efter missfallet. Min kropp verkar vara på banan. Det är både skönt och förunderligt. Jag funderar över om vi ska göra ett försök redan på nästa mens. Vi hade tänkt vänta i till i maj, men jag är orolig inför julisemestern då alla läkare är otillgängliga. Om jag blir gravid i maj så behöver jag stöd som mest i juli. Kanske är det bättre att riva av plåstret och köra nu istället.

För att vi ska ha råd, vi behöver 27 000 till IVFen och förhoppningvis 4000 till infrysning av embryon, så har jag börjat jobba heltid igen. Jag och maken lägger upp våra tider så att en av oss lämnar och den andre hämtar, E är på dagis 8-16.15. En timme mer på dagis ger oss 5-7000 kronor mer i månaden. Vi försöker spara mellan 7-9000 kr per månad nu på IVF-kontot. Det blir inget annat över. Det gör ont att vara ifrån E så mycket. När jag är den som lämnar honom på morgonen så är jag inte hemma förrän vid 18.30 på kvällen. Det var ju inte så det var tänkt!! Vi skulle jobba deltid åtminstone tills det yngsta barnet började förskolan.

Att jobba heltid fungerar för övrigt bra. Jag upplever att jag är frisk i tanken, huvudet är som vanligt igen. Jag klarar av stressen och den psykiska belastningen det innebär. Jag är tillbaka helt och känner mig som vanligt väldigt engagerad och fokuserad. Men den känslomässiga delen av mitt jobb är svårare att hantera. Jag lider mer med de som lider, det är svårt att stänga ute andras sorg och att inte drabbas av deras smärta. Mitt hjärta är tveklöst brustet. Känslorna ligger under huden och jag är så innerligt ledsen ännu. Vardagen är tuff nu, villkoren i denna kamp är hårda. Det finns inget utrymme att läka, pengarna måste in om vi någonsin ska få bli hela igen. Jag förösker tänka tre månader framåt i taget. Nu tänker jag bara fram till sommaren. Om jag blir gravid… när jag blir gravid så går vi ner i tid igen.

E gillar sitt dagis, det är inte det. Det som gör ont är att han är så himla trött när man hämtar 16.15 i jämförelse med 15. Vid 15 är han nyvaken och har nyss ätit mellis, redo för nya äventyr. Då hinner vi hitta på något och umgås när jag hämtar honom. Vid 16.15 är han fullständigt slut efter mer lek och mer stimulans och bryter ihop av trötthet. Det gör ont i mig. Dessutom använde jag den tiden vi hade tillsammans till att orka med allt det tuffa själv. Han laddade mitt batteri. Som jag nämnt innan så är E min stora, oändliga gläjde och kärlek i livet. När jag är tillsammans med honom så finns ingen sorg och smärta. Jag får en paus. Han är som direktverkande smärtlindring.

Jag märker så tydligt nu att tiden med honom minskats. Jag måste klara av mer smärta och ännu mer längtan på egen hand.

En dag i taget. Någon gång ska det bli bra igen. Någon gång ska vi bli hela.

I fredags kom brevet med läkarens kuvert. Maken lämnade över det till mig, direkt från brevlådan. Jag visste att det skulle säga att det var fel. Fel, fel, fel på Mig. Det måste vara fel på mig. Jag kände det på mig.

Men det var det inte. Inte fel på mig…? Det tog ett dygn att ta in det. Det där molnet i bakhuvudet tog tid på sig att lätta upp och försvinna, och precis så är det ju alltid med bekymmer. De kommer på en sekund, bygger bon på insidan och blir till sist en sanning, dock obekräftad. Sen när bluffen är avslöjad tar det tid innan det lämnar en. Nu går jag på spagettiben.

Lättnaden ligger i att slippa vara beroende av landstinget för att fortsätta kämpa för att få barn. Tänk om de skulle sagt nej. Jag är glad över att vi åtminstone slipper kampen med PGD (preimplantatorisk genetisk diagnostik). Det räcker med ”bara” IVF.

Idag har vi varit hos min gynekolog, en läkare som jag verkligen litar på. Han beklagade allt vi varit med om och förstod att det är tufft, men han kunde inte erbjuda någon revolutionerande behandling, förstås… Utan att ifrågasätta gav han oss dock direkt remiss för provtagning för kromosomanalys och även immunologiska prover av mig. Han kommer att skicka brev till oss så fort resultaten kommer, det tar dessvärre mer än en månad, sa han. Det känns okej, vi räknade ju med det. Vi åkte direkt till Lunds lasarett och lämnade proverna.

Vidare så sa han att det inte finns så mycket att göra annat än att fortsätta att kämpa, oavsett om man hittar något fel eller inte. Om vi mot förmodan har ett dolt kromosomfel så är det, enligt honom, snudd på omöjligt att få PGD (preimplantatorisk genetisk diagnos) bekostat av Landstinget trots att det egentligen ska ingå i vårdgarantin. Man kan försöka, men han tror inte att det ger något. (Om någon har erfarenhet inom detta område så skriv gärna till mig!) Jag blev förvånad! Jag trodde faktiskt att det var rutin. Som att bli remitterad för vanlig IVF, fast ovanligare. Hoppas innerligt att vi INTE har kromosomfel…

Om de skulle hitta ett fel i mitt immunförsvar så finns det inte heller så mycket att göra, menade han. Jag frågade om kortison (Prednisonol) men han sa att man inte får ge det till gravida på grund av risk för fosterskador, så som gomspalt. Detta gjorde mig också förvånad eftersom jag läst om en hel del kvinnor som fått kortison för att behålla en graviditet efter många missfall. Särskilt de som utreds i Aten, hos den där kända ”Doktor D”. De får även intralipindropp för att sänka immunförsvaret.  Inte heller detta var min läkare positiv till, men det var jag förberedd på, det är väl därför folk åker till Aten. Han menade att intralipinet inte har visat sig ha någon effekt alls. Han hade faktiskt skrivit ut det och hjälp patienter med att få distriktsköterskor till att ge det, men han hade inte varit med om att hans patienter blivit hjälpta av det.

Jag berättade att jag fått en telefontid till Leif Mattiesen, vilket han tyckte var jättebra. Han tror att det finns en chans att jag kan vara med i hans studie om det visar sig att det inte finns något fel på mig eller oss. Om jag förstod saken rätt så innebär det att man får utskrivet Fragmin, som är en annan typ av blodförtunnande än Trombyl, från och med att graviditeten bekräftats med ultraljud. Där blev jag återigen lätt nedstämd. Vi kommer ju liksom aldrig fram till ultraljudet. Åtminstone inte med ett tickande hjärta. Hoppas att jag, eller han, fått något om bakfoten med hur studien är upplagd. Jag vill gärna ha hjälp från och med återföringen av ett embryo.

Efter att vi pratat om alla dessa frågor och jag tagit upp varenda utväg summerade min läkare situationen. Han tror på de mest moderna teorierna och forskningsresultaten kring upprepade missall och det innebär att det inte skulle vara något fel på mig alls. Tvärtom. Jag skulle vara något så underligt som ”Superfertil”, vilket är en motsats till kvinnor som har problem att bli gravida. Min kropp selekterar inte alls utan välkomnar alla embryo, även de svaga, vilket innebär att jag blir gravid lätt men felen hos embryona upptäcks senare och leder till missfall istället för negativt test. Jag vet inte om jag köper detta som förklaring och teori. Jag frågade ”Men om dessa sex embryo som vi förlorat i försöken satts in i en ”perfekt kvinna” skulle inget av dem då lett till ett barn?”. Han trodde inte det. Han sa att all forskning just nu tyder på att det bara är embryot som avgör, inte kvinnan. Han kan ju ha rätt, men jag tycker att det måste finnas en dold negativ faktor i detta också. Vi har ändå haft 50% chans med fem embryo och 25% med ett, är det bara otur att inget av dem lett till ett barn?

Det enda som kändes riktigt bra idag är att läkaren erbjöd oss stort stöd så fort jag testat positivt nästa gång. Vi får komma in för HCG-prover tidigt och göra ultraljud på dag 5+3 för att tidigare kunna avgöra om det kommer att gå bra eller inte. Det är ju ändå väntan som är värst, kan vi slippa den är mycket vunnet. Han sa att han alltid ska se till att göra tid för oss och ta emot oss när vi behöver stöd. När graviditeten sen är bekräftad kan jag få komma när jag är orolig. Täta ultraljud ska man egentligen undvika men det får också vägas lite mot oron jag upplever, så det ska vi ta när det kommer, sa han. Jag fick också hans privata e-post så att jag kan mejla så fort jag har frågor och funderingar. En sådan läkare är värd guld. Jag kan rekommendera Peter Ottenståhl utan att blinka.

Vidare trodde han att inte att vila och paus från IVfer har någon fysiologisk effekt alls. Däremot ska vi ta paus så länge det behövs för att vi ska orka mentalt. Men oavestt hur dåligt man mår, eller stressfaktorer i livet i övrigt, så leder inte det till missfall eller misslyckat IVF-resultat.

När vi ändå sågs igen passade vi på att visa bild på Lille E och betona hur oändligt tacksamma vi är över att han hjälpte oss på resan mot E. Utan Otteståhl hade E inte blivit till eftersom ingen annan tog vår barnlöshet på allvar. Vi hade fått vänta längre innan vi fått remiss för IVF och då hade inte ägget E och spermien E träffats. Så ser livet ut. Tillfälligheter. En biroll i ens livshistoria kan förändra allt.

Nu är fokus för min del att se framåt. Jag menar inte att jag tänker undvika sorgen, eller på något sätt förneka det som varit. Men jag kan se att jag har tankar som inte för mig framåt. Alla mina ”tänk om”…  Det finns inga parallella liv där ”tänk om”-versionen existerar. Jag hade inte kunnat vara gravid idag, oavsett vad! Vi har gjort allt rätt och ändå är jag inte gravid. Embryona var inte menade. Men det kommer. Budskapet vi fick idag var endast att fortsätta att kämpa. För eller senare träffar min livmoder ett starkt embryo till, och då drar vi vår vinstlott!!

Jag har sörjt intensivt i två dygn och jagats av rivande ångest. Har inte kunnat äta, och inte kunnat somna utan hjälp av tabletter. Igår fick jag en akuttid till min psykolog. Hans väntrum delas av BVC och MVC. Hittills har jag kunnat hantera det skapligt. Igår var det en bebis som fick en vaccination (antar jag) och skrek intensivt. Min gräns passerades, jag klarade inte av det. När psykologen öppnade sin dörr kastade jag mig in och grät hejdlöst utan att ens säga hej. Jag förklarade varför hans väntrum är en jävla tortyrkammare för en kvinna i min situation. Planschen på väggen ”Är du gravid?”, mammorna, bebisarna, magarna. Han, psykologen, är Nordic IVF:s rekommendation till barnlängtande kvinnor som inte längre klarar av att hantera sin situation på egen hand. Kanske borde han byta rum med någon annan och använda ett annat väntrum?

I alla fall. Det var en parantes. Bara en av alla saker som en helt vanlig dag strör salt rakt ner i hjärtedjupet.

Psykologen och jag talade om det som hänt, men också om denna ångest som blir min skugga i samband med missfallen. Ångest uppstår inte från intet. Den bor i något, den hittar sin energi i en rädsla. Ganska snabbt kom vi fram till att min ångest bor i tanken ”Tänk om jag inte kan få fler barn!”. Psykologen ville att jag skulle tänka den tanken fullt ut och se hur farlig den känns… Jag har inga ord. INGEN som inte önskar barn så innerligt som jag kan förstå hur farlig den känns. Jag antar att det är som att säga till en människa ”Försök vänja dig vid tanken att det finns en reell risk att du vaknar med helkroppsförlamning en dag.”. Ingen kan förstå att längtan efter fler barn är lika stark och innerlig som längtan efter Lille E är när jag är ifrån honom, att den längtan är smärtsam och intensiv, omöjligt att bara leva med. Jag kan överleva med den, men inte leva och njuta. Rädslan för att aldrig få fler barn är som rädslan för att drabbas av en allvarligt handikappande sjukdom. Mitt liv skulle aldrig kunna bli detsamma. Mina drömmar aldrig uppnås. Jag kan inte, vill inte, och klarar inte av att acceptera att det är så det kan bli. Jag blev nästan arg. Förstod han inte hur ont det gör?

Det var bra för mig att bli arg. Jag åkte därifrån och fortsatte gråta. Men till kvällen kom en typ av revanschkänsla över mig. Det är inte tid än att tänka på slutet. Det finns ingen anledning att börja fundera över att ge upp. Jag tänker kämpa för allt jag är värd så länge det går. Ångesten kan slänga sig i väggen.

Google åkte fram. Jag har blivit ”expert” på IVFer och barnlöshet. Nu ska jag banne mig bli expert på upprepade missfall också. Idag har jag skapat en åtgärdsplan för hur vi ska gå vidare. Jag har både en A-plan och en B-plan. Så fort planen var färdig lugnade sig ångesten.

Plan A -Hitta ett fel

1. På fredag har jag fått tid till min absoluta favoritläkare nummer 1, Gynekolog Peter Ottensthål i Lund. Han upptäckte vår manliga faktor när ingen annan gynekolog tog min oro på allvar och såg till att vi fick en remiss till IVF snabbt. Han har hjälp mig under tidens gång med cystor och annat som RMC bara rynkande på näsan åt. Nu hoppas jag att han kan hjälpa oss med en utredning. Bland annat kromosomanalys. Provsvaren ska tydligen ta ca 5 veckor. Så besked i slutet av mars?
2. Nordic IVF har idag åtagit sig att skicka en remiss för hysteroskopi (undersökning med kamera inuti livmodern). Kötiden är ”Några veckor”. Jag räknar med en månad då. Om man hittar något problem i livmodern så åtgärdas det samtidigt.

Plan B -Om det inte finns något fel

1. Jag har idag, efter 1 timme och 45 minuters telefonkö (plus en timme på väntan på besked), lyckats få en telefontid till dr Leif Mattiesen i Helsingborg. En vänlig läsare här på bloggen (Tack igen A) tipsade mig om honom, och efter lite googling insåg jag att han är rätt person att hjälpa mig eftersom han är expert på att hjälpa kvinnor med upprepade missfall. Telefontiden är inte förrän den 9 april, vilket först fick mig att tappa fotfästet, men nu tycker jag att det är perfekt eftersom jag då har chans att få alla provsvar innan. Matthiesen använder sig av en typ av medecinering (tex Fragmin) som tunnar ut blodet, inte på samma sätt som trombyl, och har haft stor framgång med det.
2. Nordic IVF har godkänt att om Mattiesen förespråkar denna medecinering i mitt fall så ombesörjer de att skriva ut medicinen, vilket då kommer att tas i sprutform en gång om dagen från återföring till förlossning.
3. Paus från IVFer i minst tre månader. I juni tar vi ett nytt beslut.
4. Träning. Nu ska jag, äntligen, ta mig tid att hitta tillbaka till träningen. Jag har inte kunnat det sen foglossningen satte igång med E och höll i sig tre månader efter jag slutat amma, vilket var i april i fjol. Därefter har jag ju trott att jag när som helst skulle bli gravid igen. Men jag älskar att springa och boxas, det ska bli underbart. MÅL: 5 km på 30 minuter i juni.
5. Att överväga akupunktur. Min make vill gärna att vi testar det och har hittat en akupunktör som även är läkare inom internmedicin. Han har ringt henne och hon tror att hon kan hjälpa mig.

Idag har jag också kunnat avdramatisera min sorg över att det inte kan bli så tätt mellan barnen som jag önskat. Om det blir fyra år istället för två år emellan, spelar det egentligen någon roll om 15 år? Kommer jag att bekymra mig över det då? Nej! Det som är jobbigt med detta är nuet. Just nu. Jag kommer att minnas min tillvaro i detta missfallskaos med en rysning i resten av livet. Nu ska jag bara kämpa och stå ut. Jag tänker inte lägga extra börda på mig själv genom att dessutom tillskriva detta problem i framtiden. Jag tänker inte heller sörja några barn än. Om jag blir gravid och får behålla en graviditet igen då finns det ingenting som inte säger att jag inte kan få ett tredje barn också.

Nu är kampen allt. Jag har en plan. Jag tänker inte ge upp.