Att jag ens varit gravid och klarat mig igenom nio långa månader känns overkligt. Hur ska jag någonsin kunna klara av det igen. Hur stor blir min oro den dag jag är gravid igen? Tänk om den blir för tung att bära. Tänk om det är min oro som orsakar missfallen…

Jag väntar på att det ska bli den 7 april, för då är det dags för hystereskopin. Jag undrar hur det känns. Gör det ont? Kan man jobba efteråt? Det borde inte vara värre än ett äggplock. Jag borde ha varit med om värre saker.

Jag väntar på att det ska bli den 9 april, för då ringer Doktor Gud, Leif Matthiesen. Jag har så otroligt många frågor till honom. Innan dess ska jag ha skrivit ner dem alla.

Jag väntar fortfarande på labbsvaren gällande de immunologiska proverna, som också omfattar koagulationsanalys. Men oavsett så vet jag vilken min behandling kommer att bli. Jag pratade med doktor Ottenståhl i förra veckan, min fantastiska gynekolog, och han sa att behandlingen nu blir Fragmin genom hela nästa graviditet, en spruta om dagen. Skillnaden är att om provsvaren visar på något fel så kommer doktor O att ge mig behandlingen, men om provsvaren är negativa så kommer doktor Gud ge mig den. Då får jag ingå i hans studier. Oavsett så är det viktigaste att jag känner mig omhändertagen och trygg, sa han. Den så kallade TLC-effekten är den som visat störst effekt efter upprepade missfall. Tender Loving Care. Jag har googlat lite igen och läst i bloggar att man kan få gå en gång i veckan och träffa en läkare den första tiden för att känna sig trygg och få bekräftat att fostret lever. Det är en bit för mig att åka till Helsingborg, men det är värt det. Jag åker med glädje dit varje dag om vi kan få hjälp och samtidigt minska risken för att detta ska hända igen.

Jag tänker inte på IVF. Vilket innebär att jag tänker på det. Men varje gång tanken kommer så har jag svårt för att tänka den fullt ut. Det känns så overkligt att jag ska gå igenom en behandling till. Vi som fick beskedet i juni att med våra sex embryo i frysen så hade vi säkerligen två syskon på vänt. Nu är det tomt i frysen och jag står inför ytterligare en jobbig process. Jag funderar över om vi kommer kunnna få två embryo tillbaka igen, och om de kommer tillåta det på Nordic.  Jag funderar på allt igen, trots att jag inte vill och orkar.

Jag fick mens i förra veckan, 32 dagar efter missfallet. Min kropp verkar vara på banan. Det är både skönt och förunderligt. Jag funderar över om vi ska göra ett försök redan på nästa mens. Vi hade tänkt vänta i till i maj, men jag är orolig inför julisemestern då alla läkare är otillgängliga. Om jag blir gravid i maj så behöver jag stöd som mest i juli. Kanske är det bättre att riva av plåstret och köra nu istället.

För att vi ska ha råd, vi behöver 27 000 till IVFen och förhoppningvis 4000 till infrysning av embryon, så har jag börjat jobba heltid igen. Jag och maken lägger upp våra tider så att en av oss lämnar och den andre hämtar, E är på dagis 8-16.15. En timme mer på dagis ger oss 5-7000 kronor mer i månaden. Vi försöker spara mellan 7-9000 kr per månad nu på IVF-kontot. Det blir inget annat över. Det gör ont att vara ifrån E så mycket. När jag är den som lämnar honom på morgonen så är jag inte hemma förrän vid 18.30 på kvällen. Det var ju inte så det var tänkt!! Vi skulle jobba deltid åtminstone tills det yngsta barnet började förskolan.

Att jobba heltid fungerar för övrigt bra. Jag upplever att jag är frisk i tanken, huvudet är som vanligt igen. Jag klarar av stressen och den psykiska belastningen det innebär. Jag är tillbaka helt och känner mig som vanligt väldigt engagerad och fokuserad. Men den känslomässiga delen av mitt jobb är svårare att hantera. Jag lider mer med de som lider, det är svårt att stänga ute andras sorg och att inte drabbas av deras smärta. Mitt hjärta är tveklöst brustet. Känslorna ligger under huden och jag är så innerligt ledsen ännu. Vardagen är tuff nu, villkoren i denna kamp är hårda. Det finns inget utrymme att läka, pengarna måste in om vi någonsin ska få bli hela igen. Jag förösker tänka tre månader framåt i taget. Nu tänker jag bara fram till sommaren. Om jag blir gravid… när jag blir gravid så går vi ner i tid igen.

E gillar sitt dagis, det är inte det. Det som gör ont är att han är så himla trött när man hämtar 16.15 i jämförelse med 15. Vid 15 är han nyvaken och har nyss ätit mellis, redo för nya äventyr. Då hinner vi hitta på något och umgås när jag hämtar honom. Vid 16.15 är han fullständigt slut efter mer lek och mer stimulans och bryter ihop av trötthet. Det gör ont i mig. Dessutom använde jag den tiden vi hade tillsammans till att orka med allt det tuffa själv. Han laddade mitt batteri. Som jag nämnt innan så är E min stora, oändliga gläjde och kärlek i livet. När jag är tillsammans med honom så finns ingen sorg och smärta. Jag får en paus. Han är som direktverkande smärtlindring.

Jag märker så tydligt nu att tiden med honom minskats. Jag måste klara av mer smärta och ännu mer längtan på egen hand.

En dag i taget. Någon gång ska det bli bra igen. Någon gång ska vi bli hela.

För mig har bloggandet, att läsa andras bloggar och att läsa om missfall, behandlingar m.m. varit en räddning och något som hållit mig uppe. Men till sist så kunde jag inte längre styra det. Jag kunde inte koppla av och se en film med maken utan att samtidigt läsa en tråd på familjeliv om missfallsutredningar, eller en utländsk forskningsrapport.

Psykologen hade rätt i att det var dags att ta tag i det. Jag har avvant mig själv under en tid nu. Det har varit tufft. Inte så att jag haft ett sug efter att läsa och söka, inget kli i fingrarna, snarare så att passiviteten har sänkt ner mig i hopplöshet. Den har gått hela vägen in i benmärgen. Men nu kan jag åtminstone vila igen. Jag somnar lättare om kvällarna och jag kan koncentrera mig på ett tv-program eller ett samtal med maken. Dagarna går också fortare.

Att bli passiv har för mig inneburit att i princip tvinga mig ur en mani. Och nu är jag på motsatt sida, lugn men väldigt orkeslös och på något sätt längre ifrån mina känslor. Kanske har jag tagit det för långt. Jag och psykologen kom överens om en timmes bloggande fem kvällar i veckan, en kväll med informationssök och en ledig kväll. Men istället släppte jag taget helt. Det var inte medvetet, utan snarare så att när jag väl minskade på mitt aktiva beteende så försvann all ork och drivkraft. Som när man springer i högt tempo på starka ben och plötsligt blir tvungen att stanna. Då svimmar man nästan av trötthet, trots att man nyss hade sådan fart. Jag föll pladask och har inte ens orkat öppna bloggen på en vecka. Tanken på att sätta sig här vid datorn igen och liksom känna efter har plötsligt känts skrämmande och hotfull.

De senaste dagarna har jag varit på utbildning i Stockholm. Två gravida fanns i sällskapet. Jag såg deras magar, kände efter och insåg att det är annorlunda nu. Kanske beror det på att jag ”slutat kämpa”. Jag kände ingen akut sorg eller ångest när jag såg deras magar. Det kändes lättare att hantera. De har haft tur, jag har haft otur. Det är inte svårare än så. Jag hade också tur en gång, och för det är jag evigt tacksam. Ingen vet om det kommer att hända igen. Den sorg deras magar påminde mig om var lugn och dov, inte upprorisk och intensiv. Smärtan var hanterbar. Idag stötte jag ihop med två syskongravida mammor på dagis vid hämtning och jag kände samma sak då. De har haft tur, jag har haft otur, och troligtvis är de lycklig ovetande om vilken tur de haft. Förhoppningsvis tar de det för givet. Det är skönt att inte alla måste gå igenom min sorg och smärta.

Jag är i ett ingenmansland nu. Jag står mitt i ingenstans och kan inte riktigt förstå att det bara är en månad sedan jag hade mitt senaste missfall. Tiden har gått så oändligt långsamt. Jag inväntar nästa mens och hoppas på att kroppen hoppar igång snart så att jag kan börja se framåt. Omedvetet har jag undvikit sex bara för att inte kunna fyllas en endaste liten gnista av hopp om att vara gravid. Jag orkar inte få mens och bli besviken. För ärligt talat, visst hoppas man varje ägglossning trots att man vet att det är kört?! Man vill vara med om ett mirakel, i dubbel bemärkelse.

Idag kom min makes besked på kromosomanalysen. Han har ett en normaluppsättning kromosomer. Skönt! Men var är mitt svar? Vi lämnade proverna samma dag, jag oroar mig för att de hittat något fel hos mig. Innan hoppades jag nästan på att de skulle hitta något, nu är jag inte lika tuff. Helst av allt vill jag ändå bara vara som alla andra. Samtidigt vet jag att om jag får tillbaka alla provsvar utan anmärkning så kommer jag att tro att de missat något. Jag kommer inte känna mig helt normal ändå. Av den enkla anledning att detta är helt fel. Man ska inte förlora fyra graviditeter, det är fel! Och ibland, då och då, känner jag att det är jag som är fel.

I måndags orkade jag till sist ringa och avboka tiden hos barnmorskan, för tredje gången på ett halvår. Jag kände att det var genant, trots att jag också förstod att det inte var som att avboka en middag med en god vän för trejde gången på rad. Jag ville förstås träffa henne, men med en tom livmoder har man ju ingen biljett till den världen. Hennes röst är som att lukta på popcornen utanför bion, jag är så nära men ändå så långt ifrån. Jag förknippar den så med att vara gravid med E. Alla samtal vi haft, alla möten som jag såg fram emot lika mycket varje gång. Hennes leende när vi lyssnade på hjärtljuden, tryggheten i hennes närvaro och glädjen att äntligen ha biljett till den värld jag längtat efter så innerligt. Hon beklagade och lät innerligt ledsen. Hon sa också det jag behövde höra mest av allt ”Ge inte upp nu! Fortsätt att kämpa! Du kommer att lyckas igen.” Hon berättade om en vän till henne som fått ett barn utan problem men med syskonförsöken fick hon sju missfall, därefter upptäcktes ett dolt kromosomfel och sedan lyckade hon få två barn till med PGD.

”Ge inte upp!”. Jag ska inte ge upp. Jag har bara lagt mig ner en stund, med täcket över huvudet, och vilar. Jag låter mjölksyran ta ut sin rätt efter ett väldigt lång lopp i högt tempo. Det får vara vad det är ett tag.

Imorgon hoppas jag på besked om mina kromosomer. Jag vet inte hur jag skulle hantera besked om att det är fel på mig, på riktigt.

Idag nådde den oerhört sorgliga nyheten mig att en blogg-vän också drabbats av MA. Jag önskar att jag hade övernaturliga krafter att lindra hennes smärta. Att det fanns något litet som kunde göra hennes värld ljusare nu. Men det gör det inte. Jag tror aldrig att man glömmer hur det känns när man har varit där. Kanske kommer man aldrig över det. Jag tror att känslorna och tankarna vi går igenom i en sådan situation är väldigt lika. Man följer omedvetet en snitslad väg genom mörka snår och dyig lera. På vägen finns samma fallgropar och hinder för oss alla. Därför tänkte jag att jag kanske, kanske kan skriva ner ett par råd för överlevnad nu när jag gått igenom träsket fyra gånger. Om det kan hjälpa någon på något litet sätt så är det värt det.

Sörj. Morgondagen är förlorad just nu, inte ”bara” en graviditet. Skippa de pretentiösa och tröstande tankarna som hela tiden vill tränga sig på. Tankar som inte är förankrade i hjärtat är bara en belastning. Det finns ingen tröst i att barnet kanske ändå inte var friskt, att det var bättre att det hände nu än senare och så vidare. Allt är skit och det måste får lov att vara skit. Det är oändligt sorgligt att behöva börja om och tvingas bryta upp hela det vackra framtidspusslet man lagt ut.

Ät och sov. Även om det känns omöjligt att äta och känna matlust så ät lite vid varje tidpunkt för måltid. Om det inte går att sova så se till att få utskrivet insomningstabletter. Man behöver all ork för att så småningom få upp huvudet över ytan.

Våga berätta. Om det känns okej så våga vara öppen med vad som drabbat dig. Det blir lättare att leva om omgivningen vet varför man plötsligt inte klarar av att vara sig själv. Det gör det också tydligare för en själv att jag inte har någonting att skämmas över.

Förlåt dem som inte förstår bättre. Folk kommer att säga klumpiga saker. Även om det gör ont så menar de väl och kämpar för att hitta ”rätt ord”. Försök att höra vad de känner inför din sorg, istället för de ord de råkar häva ur sig och som kan såra.

Nästa kamp kommer så småningom, planera inte för den nu. Man tänker ”Hur ska jag orka göra detta igen?” direkt efter beskedet om ett missfall. Det är inte alls märkligt eftersom man vet att man kommer att behöva göra om en graviditet igen för att lyckas, men just i det läget är det som att stå inför en omöjlig prövning. Då kommer rädslan att man aldrig kommer att orka eller klara av det. Men orken kommer tillbaka långsamt, trots att man inte tror det. Modet likaså. Våga lita på det. En dag bara känner man att nu vågar jag testa igen.

Stanna upp i ångesten. När ångesten och maktlösheten kommer så stanna upp och bemöt dem. Det är lätt att vilja fly, distrahera sig eller försöka kämpa sig ur obehaget, men man kommer ändå ingenstans. Den enda fördelen med ångest är att den alltid har ett slut. Den rullar in, förstärks, toppar och avtar. Det bästa är att inte kämpa emot utan istället förklara för sig själv ”Nu har jag ångest. Nu är det väldigt jobbigt.”. För min del har morgnarna och förmiddagarna alltid varit värst. När man vaknar och inser att världen är annorlunda och skrämmande.

Det är inte ditt fel. Tankarna är oändligt många kring vad som är orsaken och varför det har hänt. Jag har misstänkliggjort vartenda livsmedel och kemikalie i vårt hem. Man måste få lov att göra det. Men slutsatsen är ändå alltid att det inte är ditt fel.

Ni kommer inte att sörja på samma sätt. Det är nog en regel snarare än undantag. Det är ändå så märkligt att man sörjer exakt samma förlust tillsammans med den person man står närmast och ändå så tar man det så olika. Det tog tid för mig att förstå att min make verkligen var lika ledsen som jag trots att han klarade av sin tillvaro mycket bättre. Innan jag förstod det kände jag mig väldigt ensam och arg.

Ångra inget! Nej, det var inte fel att ladda ner den där gravidappen, köpa mammakläder, eller att skriva upp datum för MVC-besök med bläckpenna. Det hade inte varit lättare om du inte hade haft ett datum för beräknad förslossning. Du har inte orsakat dig mer smärta nu genom att glädja dig åt framtiden så som den såg ut innan beskedet. Det gör precis lika ont även om man förväntar sig ett missfall och inte tillåter sig att njuta. Smärtan går inte att förhandla bort. Och du har inte orsakat den.

Hatet mot kroppen går över. Plötsligt hatar man sin kropp. Den känns fel. I hjärtat och själen är man gravid men kroppen är tom och ”den” har misslyckats. Kroppen är som ett nytt landskap och man förknippar den helt med förlust och sorg. Det är okej. Det är egentligen inte dig själv du avskyr utan förlusten din kropp går igenom. Du kommer att känna dig hemma i din kropp igen.

Ni som varit med om detta och har fler tankar och råd, skriv gärna till mig så kompletterar jag listan.

Kramar till alla som sörjer en, eller flera, små ungar <3