Till Falunresan hade jag köpt filmen Flygplan 2 till Lille E. Han älskar Dustyflygplanet. Filmen gick varm i vår lilla stuga. Och när vi kom hem fortsatte den som vardagsbrus i bakgrunden av våra liv. Det gör den ännu. E vill kolla Flygplanen.

Någonstans i mitten kommer en låt, Still I Fly…

Den har blivit soundtracket för vår resa. Den påminner mig om modet jag lyckades hitta för att starta en helt ny resa, och hur allt har verkat för vårt bästa denna gång. Vi gav allt vi hade och det verkar som att vi lyckades…

Vår perfekta blastocyst

Det blir inga ultraljudsbilder här, eftersom jag själv tycker att det är väldigt jobbigt på bloggar och sociala medier. Men idag är det äntligen läge att visa upp hur lilla Falun såg ut för en månad sen.

Det lilla hjärtat pickade på så fint idag. Bilden var ganska grynig och oklar. Det var svårt att se embryot som annat en än liten bananformad klump som låg på tvären i hinnsäcken. På grund av den dåliga bilden hade Dr O också svårt att sätta exakta mätpunkter. Vi hamnade på 6+4 istället för 7+0, men han sa att det var helt normalt eftersom en millimeter kan ge skillnad på flera dagar. Ändå grubblar jag förstås lite över det.

Det var väldigt nervöst idag också. När jag låg i gynstolen och undersökningen påbörjades bestämde jag mig för att titta på skärmen. Det enda jag såg var en tom blåsa, något jag trodde var en hinnsäck. Jag trodde att jag skulle svimma, allt jag kunde tänka var ”jag klarar inte detta en gång till”. Jag tror att jag sa högt att det såg tomt ut, det var tyst en stund innan både Dr O och maken sa samtidigt att de såg pulsen. Jag började gråta i samma sekund. ”Ser du?” sa de, och pekade på skärmen. Jag såg ingenting med mina tårfyllda ögon. Men sen såg jag till sist, den fina och snabba pulsen, helt rytmisk och väldigt tydlig. Det jag först hade sett var en äggblåsa, sa Dr O. Min högra äggstock är 10 cm i diameter och syntes tydligen direkt när han började undersökningen. Han själv hade också hunnit bli orolig sa han Innan han insett att det inte var hinnsäcken.

Lättnaden idag är stor och överväldigande. Idag är vi förbi tidpunkten för alla våra missfall och MA:et. Nu vill jag kunna koppla av och glädjas. Jag ska verkligen göra mitt bästa så får vi se hur det går. Orkar inte summera mina tankar mer ikväll. Jag är oändligt trött.

Kramar till er alla, och tack för alla fina kommentarer<3

Jag tänker att det kan vara så att Dr O ringer och säger att HCG:n sjunkit eller inte stigit särskilt mycket. Det kan vara så. Maken säger att det kommer att gå bra och verkar inte så bekymrad. Jag vill också tänka så idag. Jag vill vara så lugn och cool. Men fram tills resultatet kommit så måste jag ändå acceptera att jag är rädd.

Sitter och jobbar och FÖRSÖKER får något gjort, men hjärnan är som teflon. Jag tänker egentligen inte på något annat än Lilla Falun i magen. I eftermiddag är det vårfest på Lille Es dagis. Det är strålande vacker vårdag idag. Jag vill så gärna gå dit och kunna mingla med alla gravida kompismammor och vara lugn och glad. Jag har längtat så efter att få slippa de mörka känslorna i vardagen. Jag och maken pratade om det igår kväll, att vi ser framemot att bara finnas till och inte vara olyckliga. Tänk att till och med vara lycklig… Det ser jag framemot.

Och tack för alla underbara grattis <3

Blodprovsvaret skulle komma idag från Dr O. Igårkväll, strax innan Lille Es nattning, satt vi alla tre i soffan och kollade på barnprogram. Jag tog upp telefonen och kollade inboxen. Ett nytt mejl hade kommit.
”God kväll. HCG-värdet var 213 vilket motsvarar 4-5 veckors graviditet. Verkar stämma med ET förra lördagen. Är dessutom = starkt plus på sticka. Ebba verkar sköta sig. Sov gott. ” (Ebba är Dr O:s eget namn på embryot)

Jag läste mejlet ett par gånger. Gick ur det och kollade inkorgen. Klickade upp det igen. Var det verkligen till mig, och från den riktiga Dr O? Menade han verkligen att ”HCG-värdet” var MITT värde? Jag kollade på maken som inte märkte något. Sen läste jag mejlet en gång till och insåg att jo, det handlade om mitt blodprov. Då började jag skratta. Inget naturligt och porlande skratt, som man skulle önska ala Hollywood-filmslut, nej nej! Jag skrattade som i panik och sjukt onaturligt ha-ha-ha-ha….ha-ha haaa. Maken såg ut som en fågelholk och undrade nog vad i ”Elias Räddningsbåten” som var så roligt. ”Ha ha ha, Dr O har mejlat… ha ha, helt sjukt. Vet du vad han skriver? Helt sjukt. ha ha ha.” Typ så. Sen satt vi helt chockade och lät E kolla på ett par extra avsnitt medan vi liksom inte förstod att vi på riktigt fått Beskedet. Ett par gånger var jag påväg att ta upp paddan och fortätta googla ”Överstimulerad ruvardag 9 gravid?”, vilket jag hållit på med alla lediga stunder under dagen, innan jag insåg igen att jag har svaret nu. Google ger nog inget bättre svar än Dr O.

Jag gick iväg och kissade på en sticka. Pulsen skenade i takt med tankar om att det nog ändå skett någon typ av förväxling eller missförstånd. Men strecket syntes efter några långa sekunder. Jag lade det ifrån mig när jag kände att nojorna över att det skulle bli ”svagt” höll på att äta upp mig och fortsatte med E:s nattning. När han var pyjamasklädd och redo för sängen ropade jag till maken. ”Det ligger på köksbordet. Är det svagt eller?” Fortfarande med 170 i puls. ”Näää, det tycker jag inte” svarade han.
Och det är ju starkt och fint.

Positivt ruvardag 9, blastocyst

Igårkväll blev jag rysligt trött och gick och la mig innan jag till fullo förstått.

Imorse vaknade jag av min puls. Jag hann tänka ”vad är det nu jag ska vakna till? Vilken katastrof är jag mitt i?” innan jag insåg att det var okej, till och med väldigt bra. Men min kropp tycktes vara helt inställd på fara. Gravid =farligt.

Idag har jag fått lämna blodprov för överstimuleringen, men värdena var normala och jag har faktiskt börja må bättre under kvällen. Nu är magen bara lite öm. Brösten kliar, livmoder molar och jag är så sugen på salt! Det som jag annars avskyr. Choklad- det bästa jag vet- äcklas jag av. Så det är som det ska. Ska jag vara ärlig så kände jag så redan igår. Jag unnade mig en glass med kollegerna på fikarasten, men den var så söt att jag fick kväljningar. Men då vågade jag inte tänka tanken fullt ut att det var ett tecken.

Jag har redan fått frågan av vänner ”Är du rädd nu eller klarar du av att vara glad?”
Jag är väldigt glad! Och trygg på ett märkligt sätt. Det känns annorlunda denna gången. Vi har gjort allt annorlunda och det känns bra. Det får mig att, än så länge, tro benhårt på att det kommer att gå vägen.
Men jag är rädd när jag går till toaletten, förstås. Jag tror att det kommer att hålla i sig länge. Det sitter så djupt i mig.
Och förstås så tänker jag på missfallen då och då. De flimrar förbi och jag accepterar dem, att de finns där. Men när tanken kommer om att få missfall nu så tänker jag att det som skett inte har något med framtiden att göra. Och egentligen finns varken igår eller imorgon, bara nu. Den enda gången missfall existerar nu är när jag tänker på det. Om jag inte tänker på det så finns det inte just nu heller.
Säkerligen kommer det att gå lite upp och ner. Men just nu är jag trygg och lugn.
Imorgon ska jag lämna ett nytt HCG-prov och på torsdag ska jag få mitt IL-dropp. Undrar hur de ska hitta fler kärl att sticka i… Tur att jag inte är nålrädd.
Appropå det, jädrar var Innohepen kan svida.

Kramar till er allihopa. Tack för era tummar, tankar och all omtanke!! Ni betyder mer än vad ni någonsin kan ana!
Lin

Googleresultatet visar att rosa, gult, orange och aprikos är vanligt och ofarligt. Men det känns inte så. Det känns som att det BETYDER något. Att något dåligt är på väg att hända. Jag har ingen panik nu, mer en lugn känsla av att ”jaha, nu händer det”. Så tråkigt. Det känns som att aprikosrosa Crinone idag betyder mens imorgon på BIM.

Men samtidigt har jag fortfarande väldigt ont i hela magen och misstänker fortfarande överstimulering. Jag har mejlat med Dr O och han tycker att det är ett bra tecken så länge jag inte mår sämre än såhär. Jag är öm från blygdbenet upp till övre revbenskanten, det spänner och värker. Igår när vi var i skogen blev jag andfådd även när vi gick långsamt. Jag fick som dubbelsidigt håll, vilket inte riktigt passar på något annat än just överstimulering. Jag vaknar på natten när jag vänder mig för att det gör ont. Och jag borde väl inte känna så om det blir mens imorgon?
Brösten är fortfarande ömma, särskilt på kvällen. Men molvärk vet jag inte om jag har, eftersom resten av magen gör för ont för att kunna urskilja.

Ja, så här är det 13 dagar efter ett äggplock i IVF-cykel. Precis såhär jobbigt är det. Det går inte att komma ifrån.

Tjuvtesta? Nej, det spelar ju ingen roll just nu. Jag vet att positiva test inte garanterar något alls, man kan blöda en timme senare ändå!
Tanken är att jag ska lämna blodprov i veckan, när jag känner mig stark, om jag inte börjat blöda innan dess..

Ni som haft rosa Crinone berätta gärna om era erfarenheter!!!

Idag har jag ont i hela magen, från magsäcken och ner i buken. Det har alltså inte att göra med en graviditet utan kanske biverkningar av kortisonet. Det känns som magkatarr och nåt annat. Jag har så pass ont i magen att jag omöjligen kan avgöra om jag överhuvudtaget känner något från äggstockarna eller livmodern. Kontrollförlust deluxe.

Hela förmiddagen har jag haft ett enormt behov att springa på dass och kolla trosskyddet, men jag har stått emot det. Crinonen visade sig till sist vara vit med några små, knappnålsstora aprikosrosa/cerise gryn. Jag tänker inte få panik över det. Jag har aldrig aprikos/cerisea spottings. Den där medicinen är så märklig.

Mitt taktik idag var först att hålla mig sysselsatt ned tvätt, disk och plock, men sen upptäckte jag att hjärtat ändå slog så hårt i bröstet. Så nu har jag bytt taktik och sitter passiv i tv-rummet och andas. Försöker koncentrera mig på hayday-spelet på paddan, det brukar fungera när jag är som mest uppjagad. Jag började med Hayday när Lille E hade RS och vi var inlagda på sjukhus. Mer rädd än så har jag aldrig varit i mitt liv. Medan jag låg med honom sovandes i min famn och lyssnade oroligt på hans rosslande och ojämna andning så höll jag mig sysselsatt med att hålla igång ”min gård”. Till er som behöver en lugn distraktion rekommenderas det spelet. Efter sex syskonförsök är jag på level 48;-)

Nu ska vi snart packa in oss och åka ut i skogen, långt bort ifrån toaletten.

kramar

Det var inte roligt att vakna upp i min pyjamas imorse och liksom ha en lång dags äkta IVF-väntan framför mig. I förmiddags var jag inget vidare på att hantera oron. Jag och Lille E var lediga så vi åkte hem till min syster och där mötte både min mamma och pappa upp. Det blev fullt hus med hundar och barn överallt, vilket inte alls hade en god effekt på mitt mående. Stressen ökade och jag tappade den där inre rösten som jag har stöd av i så mycket. Samtidigt började de första Crinone-klumparna ”trilla ut” och jag fick ångest. Det tog tre toalettebesök i tät följd innan jag kom på mig själv med att vara mitt uppe i ett gammal och destruktivt mönster. Toalettspringet genererar oro, det vet jag ju. Ibland får man sätta gränser åt sig själv likt ett barn -Nu är det slut på detta! Inte en gång till vill jag se dig göra det här! -typ. När jag kom hem och Lille E sov middag var min kropp fylld av stress och den där obehagliga känslan av rastlöshet, som att en katastrof långsamt är på väg mot en. Jag löste det med en tupplur och vaknade sedan mycket lugnare.

Ikväll har vi varit på middag hos ett kompispar. Vi skulle varit hos dem den 20 februari, men vi ställde in eftersom jag började blöda strax innan och fick missfall nummer fyra den 21. Det var så skönt att vara hos dem ikväll. Vi pratade om alla de värsta känslorna och om alla de bästa. De tillhör den lilla kategori människor som ställer ”rätt frågor”. Snälla och intresserade frågor, men som inte blir för ingående och praktiska. De frågar om hur det har känts, hur vi har mått, hur rädda vi är och hur vi hanterar oron. Istället för att fråga När vet ni om du är gravid nudå, hur många gånger till ska ni försöka, vad gör ni om det inte fungerar..? Och så vidare.

Det finns frågor som bara får mig att vilja krypa ur skinnet. Just nu HATAR jag frågan ”när vet ni om det fungerat?”. Varför skulle jag vilja svara på den frågan mer än en kvinna som nyss haft ägglossning och legat med sin make? Varför skulle jag vilja skrika ut ett datum till hela vår omgivning, vilket ju också skulle ge mig en skyldighet att sedan meddela resultatet? VEM vill berätta att man är i gravid i vecka 5 eller att man inte blev gravid alls? Det jag inte förstår är varför alla tror att jag vill vara mindre privat än andra kvinnor… Anledningen till att jag berättar öppet om IVF:erna är inte att jag är sugen på att berätta allt för alla, utan att det blir för komplicerat att inte prata om det alls. Då skulle jag behöva ljuga väldigt mycket och det är jag alldeles för dålig på.

Det blev hursomhelst en trevlig kväll och nu är oron tillfälligt bortblåst. Jag är inte lika kaxig som jag var sist jag skrev. Det känns inte exakt som när jag varit gravid längre. Jag är väldigt svullen och öm i magen hela tiden, istället för molande ”mensvärk” av och till. Jag vet inte alls vad det betyder, det känns nytt och okänt. Som svullnaden man kan ha ett par dagar efter äggplocket när äggblåsorna fylls upp igen om man plockat ut många ägg, så känns det. Kan man vara lätt överstiumlerad så här lång tid efter ÄP? Jag har ingen aning… Men lite mindre säker är jag nu.

Från och med nu är det inte längre en dag i taget, utan en timme i taget som gäller.

Jag arbetar mentalt med mig själv nu för att inte tappa fästet och falla. Det känns som ett träningspass för själen. Jag försöker att välja mina tankar aktivt och bryta de tankar som alltid leder till katastrofer i slutet. Jag tillåter mig själv att dagdrömma om en liten bebis, glädje och lycka, en stabil ekonomi med lite guldkant på tillvaron igen. Så fort jag hittar en tanke om en önskan så försöker jag följa den en stund och drömma.

Imorse hade jag ett par timmar med oro, känslan av att vilja fly. Men jag är stolt över att jag tog mig ur det och inte fortsatte ner. Samtidigt känner jag att OM det plötsligt blir övermäktig så får det bli det. Jag gör vad jag kan och går det inte så får det vara. Då får jag acceptera oron och ta en timme i taget, så som jag gjort förut.

Idag är jag så glad över att jag inte har haft ångest när jag gått till toaletten och över att jag inte sprungit dit i onödan heller för att panikkolla trosorna, trots att Crinonen runnit ut som vanligt… Den där Crinonen är ju dessutom lustig. Jag börjar misstänka att det är någon typ av medel i som ibland har färg, nåt plastigt substrat. Idag kom det ut en ceriserosa liten klump. Jag fick inte panik utan konstaterade bara att min kropp omöjligt kan tillverka något i den färgen. Så onödigt ändå! Förra försöket hade jag fått svindel av den synen!

Så kort och gott; jag kämpar på här.

Äntligen har jag fått beskedet att jag inte är APC-resistent heller, det vill säga mer benägen att bilda blodproppar. Det var det sista provet som kommit bort och som jag fick lämna igen. Det skulle sedan ta en vecka att få resultatet, men det tog tre. Eftersom jag sprutar med Innohep nu, som är blodförtunnande, så får jag ju ändå medicin mot det. Men det är väldigt skönt att veta. Nu är det alltså inget officiellt fel på mig och jag har för första gången möjlighet att tänka att det faktiskt kan vara så att vi ”bara” haft otur. Även om det ofta känns som att det måste finnas mer förklaring än så. Men den känslan kan vara helt fel. Otur är en rimlig förklaring för många människor som drabbas av sorg och motgångar i livet. Varför skulle inte otur kunna ha drabbat just mig?

Jag mår bra trots kortisonet, Prednisolon. Tidigare har jag blivit väldigt stirrig av det vid lägre dos än jag har nu, 15 mg/dygn. Jag tar en dag i taget och ser hur det går med mitt mående. Idag gick jag över till Crinone, det var ett tag sen. Jag blev lite överaskad över hur snabbt det rann ut igen. Brukar det vara så? Lutinusen kan ju rinna ut när som helst, många timmar efter man tagit den, men Crinonen var ute på en timme. Jag kan inte minnas att det var så…

Innohepen är spännande. Jag trodde ju att jag var sprutvan, men detta är något helt annat än IVF-sprutor. SATAN vad den kan svida och göra ont! Tre sprutor har vi tagit nu och tre snygga blåmärken har jag på magen. Ändå önskar jag innerligt att jag ska vara tvungen att fortsätta med dem varje kväll i 8 månader till. Jag kunde tagit en spruta i timmen, bara jag får min unge i famnen.

Ett litet fint embryo hamnade till sist i frysen. Jag är både innerligt glad och besviken. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad som fick embryo till frysen tredje gången i rad, men jag är lite ledsen över att de andra två som levde på dag 5 inte klarade sig. Ibland undrar jag om sådana embryon klarat sig i magen. Som vår lille E, som inte var ett särskilt fint embryo men som blev en perfekt unge.

Min Lille E <3 Jag skriver ju inte så mycket om livet med honom. Jag kan inte sätta ord på all kärlek och lycka han innebär. Små händelser i vardagen då hjärtat bara fylls av så mycket värme. Som i morse… Vi hade precis borstat tänderna och skulle klä på jackan inför dagis, då råkade jag sparka min lilltå i barngrinden till trappan. Det gjorde så ont att jag bara tjöt rakt ut ”aaaaaj min tå!!!!” Då slängde sig E på golvet och ålade sig fram till min fot och börjar blåsa på min tå, med stor koncentration. Han klappade på mig, och tänka sig -Det hjälpte! Det man ger i kärlek till sin unge får man tillbaka tusenfalt. Tröst som dessutom är så viktigt. Ibland när E är trött och hängig så fejkar han att han slår sig och tjuter sedan ”Mamma, du måste trösta mig och krama mig och… och pussa mig!!”, vilket jag givetvis alltid gör. Smärtan sitter ju inte alltid på utsidan, det vore dock enklast om den gjorde det.

Visst känner vi alla ibland för att tjuta ”Trösta mig! Krama mig!”? Men vi gör det aldrig. Här på bloggen känner jag att ni tröstar mig utan att jag ber om det. Era tankar och kommentarer är som att någon blåser ömt på min smärta och jag fylls av ro och värme.

Tack för att ni finns här <3

Jag har nog varit otydlig med hur jag känner för våra sex embryon. Antalet är jättebra. Jag vet det verkligen förnuftsmässigt. Vid vår allra första IVF hade vi sex embryon på dag 2 och var överlyckliga över det (då sattes ett in och övriga kastades eftersom långtidsodoling inte kommit igång än), men jag är besviken äver det stora antalet omogna ägg vilket i mina ögon är slöseri med våra resuser. Kanske har jag fel i det, det kanske inte berodde på för tidigt äggplock. Men även om detta var vår nästbästa IVF, vad gäller antal utplockade ägg, så var det vår sämsta i ”äggkvalitet” på de vi fick ut. Det är jag besviken är över. Jag har mycket hellre ett äggplock med 8-10 äggblåsor och får ut färre ägg än att vara med om punktering av ett 20-tal blåsor för att endast få ut sju mogna ägg. Äggplock med många blåsor är mycket mer smärtsamma, och även smärtan efteråt är värre.

Jag har blivit medveten om ytterligare en stor skillnad mellan IVFkliniken Falun och övriga kliniker; de meddelar inga nyheter alls om embryona under odlingen. Inte ens om man ber om det! Är inte det märkligt? Hur har ni haft det i ”mellandagarna” på era kliniker, har ni kunnat ringa och fråga hur era embryon mår eller har ni fått vänta till ET-dagen? Beskedet jag fick i förrgår var helt sonika att vi får besked vid återföringen om hur det gått. Jag undrade om jag åtminstone kunde få veta hur många som lever, men det gick inte! Sköterskan sa att inga bedömningar görs av dem under odlingen. Jag undrade, ligger de inte i embyoscop och filmas var 20:onde minut? Så som filmen på hemsidan visar. Jag fick svaret ”Jag vet inte om era är i embryoscopet.”. Ehh… Va? Är inte alla det? Jag har fått intrycket att det är en av de procedurer som man som kund/patient köper om man lägger sina pengar på IVF i Falun.

Oavsett gör det nervositeten inför imorgon värre och tyngre att bära. Teoretisk så kan alla ha dött och vi får det beskedet imorgon. Vi hoppas (förstås) på att ett återförs och att något… Några går att frysa in, mycket av ekonomiska skäl. Men nu kan vi bara vänta.

Det är så vackert här. Nu mår jag så pass bra att jag jag ta långpromander med Wegs. Ikväll var det en magisk vårkväll.

Vi har det väldigt bra här! Det är lättare att andas här än hemma. Vi kopplar av så innerligt och har släppt alla måsten. Ivf-dieten har jag helt struntat i. Jag har inte orken och det är inte lönt att göra något halvhjärtat. Men från och med imorgon ska jag undvika sötsaker så mycket jag förmår!

Vi beter oss som om det vore en vanlig semester, men flera gånger om dagen drar ett allvarligt och tungt moln över oss. Det blir tyst och vi delar samma tankar. Samma känsla av oro och hopp, hopplöshet och förväntan. Ibland tänker jag att jag måste vara galen som fortsätter kämpa så hårt. Fortsätter lägga in insatser, trots att alla resurser i princip är slut. Är jag tokig som förväntar mig ett annat resultat denna gång? I nästa stund tänker jag att jag gör allt annorlunda i detta försök. Hystereskopin i förra cykeln, ny klinik, intrallipiddropp, kortison, Innohep, embryoglue, stöd av en riktigt bra läkare….

Det saknas bara akupunktur. Idag ringde jag därför och bokade en tid för det med. Imorgon klockan nio börjar jag med akupunktur och klockan 11 blir det förhoppningsvis återföring.

När Lille E sovit middag här i stugan har jag kollat på tv-serien från 2011 ” Drömmen om ett barn”, den finns på TV3 play. Det har satt igång så många tankar, helt andra tankar än när jag såg den första gången i samband med vårt andra försök att få E. Nu är vi inne på vårt sjätte syskonförsök. Flera i serien gav upp innan dess och gick över på adoption. Borde vi också ge upp IVF-kampen? Jag blir särskild berörd av Anna och Anders kamp (länk till Annas blogg finns bland mina favoriter ”Min längtan efter dig”). Kanske beror det på att hon och hennes make påminner mig om mig och min make. Skånskan. Åldern. Längtan. Missfallen. Och förlusten av en älskad svärmor mitt i ivf-kampen. I en scen går de på ultraljud på kliniken i vecka åtta och får se samma tomma hinnsäck som vi fick se. Det gör så fysiskt ont i mig att jag knappt kan titta.

Jag blir medveten om att jag imorgon tar steget ut och hoppar igen. Jag blir fullt medveten, först nu, att jag kan landa så hårt igen. Förlora mig själv igen. Det är som att ha svindel… En liten lätt touch av panik, svaga ben och syremättnadsyrsel. Jag står här igen och det är nu det gäller. Vi satsar allt vi har, bokstavligt talat. Vi rensar sparkontot helt, igen, och uppbådar de sista krafterna. Då kommer tanken; vad gör vi om det inte funkar? Jag vet inte längre med säkerhet att jag orkar fler IVFer. Det finns en tvekan som aldrig funnits innan och jag hatar den. Jag VILL vara odödlig i detta avseende. Outtröttlig, osårbar, med ändlös energi och styrka. Men den där känslan av orkeslöshet påminner mig om att det inte är så.

Jag blir rädd. För om jag inte orkar kan ingen kämpa åt mig och då får jag aldrig fler barn. För mig är de orden lika starka som för någon annan att höra ”… så kommer du aldrig kunna gå igen.” En innebörd av ett livslångt handikapp. Ett liv som inte blev som förväntat.

Kanske är det fel att säga att jag blir rädd… Jag är skräckslagen.