När jag skrev sist hade jag varit på tidigt ultraljud och fått se ett hjärta picka. Jag var lättad men fortfarande orolig och rädd för missfall och fysiskt mådde jag fruktansvärt illa och var trött. Jag mådde mer illa än jag gjort vid graviditeterna med pojkarna.

Veckorna gick otroligt långsamt framåt och jag klarade mig genom att äta mat som smakade och luktade så lite som möjligt. Soppor, pasta och potatismos eller fiskgratäng. Men problemet var att så snart jag hittat något jag kunde få i mig så mådde jag ändå illa efteråt och då blev det svårt att sedan äta den rätten igen. Likadant var det med dricka, ena dagen funkade jordgubbssaft och nästa dag fick det mig att kväljas. Att dricka vatten, vilket jag annars gör alltid, gav mig samma kväljningar. Jag var så trött på hela situationen till sist. Men i vecka 15 började det äntligen lätta lite och blev långsamt bättre.

Vecka 12 gjorde jag KUB:en under stor nervositet. Det var en ganska stökig upplevelse då kliniken råkat boka in mig i fel stad och jag därför fick göra undersökningen mellan andra patienter och det blev tre uppdelade undersökningar som sammanlagt tog ett par timmar. dessutom fick inte maken vara med pga Covid 19. Det var ändå helt fantastiskt att se den söta lilla bebisen där inne!

Resultatet blev bra men förvirrande. Barnmorskan sa att allt såg väldigt fint ut och att hon kunde se på nackspalten att barnet inte hade någon kromosomavvikelse. Men värdet för Downs syndromrisken blev 1/263 vilket gjorde att jag rekommenderades att göra ett NIPT-test. Veckan därefter lämnade jag in ett blodprov och sedan fick vi vänta ett par veckor på resultatet. Först när det kom och visade att bebisen inte hade någon avvikelse, i vecka 15, kunde vi slappna av och lämna oron bakom oss.

I samma vecka började jag känna fosterrörelser som små bubblor på djupet, lite som kolsyra. I vecka 16 började det kännas som en liten glaskula som rullade fram och tillbaka. Vecka 17 blev det puffar och 18 mer tydliga rörelser men som jag fortfarande var tvungen att ligga ner för att kunna känna. I vecka 19 kunde jag plötsligt känna bebisens rörelser även när jag var på jobbet och rörde mig. Nu är jag i vecka 20 och nu kommer jag på mig själv med att lägga handen på magen när det kommer en mer tydlig spark som överraskar mig.

Jag mår jättebra nu! Med pojkarna fick jag foglossningssmärta redan vid vecka 16 och hade med Lillebror svårt att gå i vecka 20. Då hjälpte akupunktur mig så pass att jag kunde jobba heltid och gå på promenader tills förlossningen, vilket verkligen var magiskt. Men jag kunde givetvis inte sätta mig på huk, eller göra någon rörelse som innebar att benen var en bit isär eller korsade. Nu är jag som sagt i vecka 20 och kan definitivt känna av smärtan i blygdbenet och svanskotan, men än så länge är jag väldigt rörlig. Jag är dock betydligt mer försiktig och har stor respekt för riskerna det skulle innebära för mig att överanstränga mitt bäcken. Jag nöjer mig med 6000 steg om dagen och ”sparar steg” om jag vill kunna ta en längre promenad. Jag sover bara på sidan med en kudde mellan knäna för att hålla benen parallella och jag undviker att sitta med benen korslagda. Varje dag jag kan klara mig utan smärta är en stor vinst!

Nu har snart halva graviditeten passerat och ändå är jag ännu förvånad över att jag blev gravid på EN ivf den här gången. Att vi gav det en chans för en trea och så funkade det. Jag hade knappt vågat hoppas, det var som när man köper den där lotten med ett litet hopp att vinna miljonen men man vet att det inte kommer att gå vägen. Ändå gjorde det det! Vi hade verkligen inte oddsen på vår sidan.

Igår var det dags för. Jag hade både längtat och fasat, mest för att jag skulle bli tvungen att gå dit ensam igen och möta mina ultraljuds-hjärnspöken ensam. Men så kvällen innan kom ett SMS från kliniken där det framgick att beslutet ändrats och partnern fick följa med om man båda hade munskydd. Det var en sådan glädje för oss båda att maken kunde vara med och halva min rädsla försvann bara av att kunna hålla honom i handen och inte vara ensam. Vi fick komma in direkt och jag låg på britsen som en pinne när undersökningen började. Men nu, tredje gången jag träffade barnmorskan där, så visste hon också att jag behövde se hjärtat direkt. Hon var oerhört skicklig och svepte snabbt över magen så att vi på en sekund kunde se att den levde. Bebisen låg med ryggen uppåt och ansiktet helt inbäddad i livmoderväggen, med benen indragna under sig. Det första jag tänkte ”Men hur får den luft?!” innan jag insåg min egen dumhet Undersökningen gick från klarhet till klarhet och hela bebisen var perfekt på alla sätt och vis. Självklart ojade vi oss över den underbart söta profilen, de små fötterna (3 cm) och de små händernas plockade rörelser. Vi blev återigen helt förälskade. En omedelbar värme som bara omsluter en och det där intensiva pirret av lycka.

Jag måste erkänna att jag ganska vaksamt iakttog när hon undersökte bäcken, lårben och njurar och väntade mig att se en liten snopp där. Jag är ju en pojkmamma. De andra RUL:en med pojkarna har könet inte blivit en överraskning då vi själva sett den lilla snoppen där. Vi hade bestämt att barnmorskan skulle skriva ner det på en lapp. Så när jag sa att ”Jag såg ingen snopp!” var hon oerhört listig och sa att hon inte heller kollat efter en utan bad oss hålla för ögonen. Jag och maken tog ögonkontakt och skärmade av synfältet med händerna. Jag sa till honom att vi borde ju sett en snopp om det var en pojke, såg du en? frågade jag. Det hade han inte gjort. Barnmorskan sa att det kunde bero på barnets läge och att hon nu skulle leta lite. Hon fortsatte att undersöka och sa ”Nu är jag nästan säker. Vänta lite… Nu vet jag.” och så skrev hon på lappen. Efter undersökningen sa jag till maken ”Hur svårt kan det vara att se en snopp?” och tänkte att om man måste leta så borde det vara en flicka.

Vi hoppades verkligen på en flicka. Det vore en lögn att säga något annat. Min syster har tre pojkar och jag har två. Jag kände en längtan efter en av samma kön som jag och att få uppleva båda världar. Efter RUL:et tog vi en lunch tillsammans och maken lade den hopvikta lappen på bordet. Jag fotade den så och så stoppade vi tillbaka den i väskan. Som en världshemlighet. Därefter skulle maken jobba till kvällen och han lämnade över lappen tillsammans med en ”konfetti-ballong” till en kollega som tog hand om prepareringen.

På kvällen satt jag och pojkarna som på nålar i soffan och väntade på makens hemkomst. På avstånd fanns familjemedlemmar som skulle följa avslöjandet via Facetime. Han kom hem vid 19.30 med en ballong som tappat större delen av luften och såg ut som ett liten sorglig historia, men skam den som ger sig. Vi riggade upp tre facetime samtal och två kameror och sen var det dags. Jag var SÅ nervös. Mycket mer nervös än jag hade trott att jag skulle bli. Pojkarna tog ett häftstift tillsammans och så skulle ballongen smällas. De tog sats, måttade och slog. Ballongen var hel. Lillebror tog över och storebror backade upprört under medan han skrek ”Men den är ju så seeeeeeeg!!”. Tre slag till med häftstiftet och inget hände. Stämningen steg! Så på femte slaget smällde det till och ut kom….

…rosa konfetti. En tös. En flicka. En dotter. En oerhörd lycka och överraskning. Jag var tvungen att böja mig ner och verkligen titta på konfettin på golvet innan jag ens trodde att jag sett rätt. Alla tjöt av glädje. Mamma grät, bonusdottern grät. Det var helt overkligt.

Min lilla bebis, min lilla dotter. Du är redan så oerhört älskad och har alltid varit efterlängtad. Du är den där drömmen som man tror aldrig kan uppfyllas, en rosaskimrande dagdröm som omöjligen kan bli sann. Du motbevisar redan att man inte skulle kunna få allt. Du visar oss att man kan ha tur och att allt inte måste vara en kamp. Medan pojkarna är oerhörda segrar och belöningar efter mödosamma strider är du en gåva, som en skänk som bara kommit till oss. Jag trodde aldrig att det skulle hända oss, att det skulle hända mig.

10,5 år efter vi började med IVFer  är vår kamp över. Aldrig mer en IVF. Jag är så oändligt tacksam över att tekniken finns, så troligt tacksam över att den gett oss våra barn. Men jag vill aldrig mer gå igenom det. Nu stänger vi den boken för alltid.

Givetvis fortsätter jag att skriva här tills vår tös är här! Ni är nu flera tusen besökare i månaden och jag gläds så åt att min resa ka hjälpa någon av er. Kanske ge hopp och minska ensamheten.

KRAMAR

L

Jag tror att min oro, som känns precis som missfallsoro och IVF-ångest, utlöses just nu på grund av att tillståndet i väntan på förlossningen påminner så otroligt mycket om de processer vi gått igenom under just IVFerna och missfallen. Det vill säga en total maktlöshet och total beroendeställning till min kropps signaler och förmåga. Jag tolkar, känner efter och googlar varenda förnimmelse igen. Och hoppas. Återigen uppfylld av bara en endaste tanke: att få gå i mål. Att vinna striden. Att få vår Lillebror. Och maken står återigen sidan om och undrar försiktigt utanför toaletten om allt ”går bra därinne?”, och skickar återigen ängsliga sms från jobbet som blir till ren och skär oro om jag inte svarar inom en halvtimme. Jag förställer mig att detta är nya upplevelser och känslor för de höggravida par som inte gått igenom vår kamp. Upplevelser och känslor som för andra enbart förknippas med den förväntan som ligger i luften inför bebisens ankomst. Men så kommer det aldrig mer bli för oss. Det går inte att vifta med trollspöet och radera det vi gått igenom ur minnesbanken. Vi måste acceptera att missfallen har förändrat oss och, ironiskt nog, för alltid tagit ifrån oss förmågan och glädjen i att förknippa graviditet endast med lycka och att lyckas.

Efter mitt förra inlägg fick Lille E kräksjuka, vilket för min del innebar ett fokusskifte deluxe! Plötsligt ville jag INTE FÖDA. Tänk att behöva lämna honom och åka iväg när han var så ledsen och mammig. Och tänk att kanske själv vara kräksjuk under en förlossning. Gaaaaahhhh!!! Jag kan knappt tänka mig något värre!

Jag är extremt psykosomatisk, så givetvis avstannade alla förvärkar som på beställning. Min kropp bara låste sig. Helgen blev ganska kämpig eftersom E var gnällig och sjuk. Jag bar honom, sprang (för att fånga spyorna i tid), och gjorde allt det min kropp egentligen inte orkar. Maken kämpade minst lika hårt. Men det krävs verkligen två för att ta hand om ett barn i det läget. För att minska risken för att jag skulle bli smittad antog maken alla saneringsuppdragen och tvättade, bytte lakan, skurade toaletterna med klorin osv, medan jag tröstade och tog hand om vår lilla kille.

I söndags var han ”kräkfri” och jag började pusta ut igen. Som på beställning kom förvärkarna tillbaka och jag låg vaken natten till måndagen med en värk var tionde minut. Onda värkar! Sådana som strålar ner i benen och utgår från ländryggen. Vid sju på morgonen försvann de och en ny dag började. En dag som höggravid, utan sömn med en rastlös treåring som märkte att mamma inte var på hugget. Vid lunch var hans 48 timmars karens över och jag insåg att det enda sättet att kunna samarbeta med honom var att göra något aktivt. Så vi åkte till Max och käkade hamburgare och tog sen en shoppingtur för att bunkra upp med kläder till honom. Han har precis bytt storlek och behövde nytt. Lille E var superduktig i affärerna. Han har starka åsikter om mycket och när det gäller kläder tycker jag att han kan få bestämma helt. Givetvis föreslog jag några plagg som jag tyckte var fina (Tröjor utan blaffiga tryck, i fina färger med någon detalj bara), men då tittade han på mig och sa ”Men mamma… Det är ju inget på den!”. Så det blev förstås Batman, Starwars, Blixten, monster, tigrar, robotar och annat som är tufft. Efter några timmar knallade vi ut till bilen med tre påsar med kläder. Och jag var givetvis helt slut.

Igår och idag har jag bara vilat mig. Eller ja… Igår sydde jag klart ett spjälsängsskydd och var ute med hundarna. Men jag insåg att det nog blev sista hundrundan innan förlossningen för nu kan jag inte röra mig alls utan att få sammandragningar. Hämta på dagis och laga middag är sådant som jag fortfarande gör och vill priorotera. Även om jag då får stå ut med kramperna i magen.

Ursäkta detaljerna, men idag har jag dessutom varit så kass i magen. Förstår att det KAN vara ett tecken på nära anstående förlossning, MEN att det också kan dröja…  Jag är inte på världens bästa humör och lider lite av tristessen på sofflocket. Visserligen sover jag bort många av dygnets timmar, men annars kan jag inte göra mycket mer än att kolla på dåliga tv-progra, kolla sociala medier alldeles för ofta och grubbla över och bebisen verkligen tänker komma ut.

Hoppas inte det blir ett ”Vecka 41″-inlägg….

Överallt tycker jag mig höra talas om och läsa om bebisar som dött i slutet av graviditeter eller vid förlossningar, vilket bekräftar att min oro är skälig. Samtidigt vill jag inte känna såhär. Inte nu, inte när vi äntligen är här!

Imorgon ska min mamma passa Lille E så att jag och maken får egen tid att fixa med det sista. Vi ska köpa ny spjälsäng och lite tillbehör, samt ett klädset i storlek 50 till BB. Kanske hinner vi också beställa det sista till köket som vi började renovera i höstas men som stått still eftersom E är hopplös att ta med sig in i ett byggvaruhus. Vi behöver bestämma beslag och bänkskiva, och det tar ju inte fem minuter!

Den senaste veckan har jag börjat färdigställa packningen till förlossningen. Jag har köpt två tunna och sköna amningsbehåar på lindex. Den här förlossningen vill jag inte vara helt naken, jag vill ha en behå på mig. Dels för att känna mig mindre utelämnad när det kommer ny personal och läkare in i rummet och dels för att jag vill kunna styra när första amningen ska ske. Med Lille E lade barnmorskan honom till bröstet medan jag fortfarande var helt orkeslös, han sög helt fel på bröstvårtan och åstadkom en rejäl blodblåsa som sen tros ha orsakat den svåra bröstinfektion som jag fick dras med i sex månader. Jag har också köpt amningsinlägg, näsdroppar och cerat. Jag har tvättat lillebrors nya fina filtar och packat ner tre, samt Lille Es overall han hade som nyfödd som är en åkpåse som passar babyskyddet.

I veckan har jag även hämtat ut babyboxarna jag beställt på nätet. De är ju gratisprodukter från företag. Se länk här. Liberos, som man hämtar ut på Ica Maxi, var helt klart bäst. Den innehöll både blöjor, bindor, babyolja och salvor, samt lite produkttester. Mycket av det åkte ner i BB-väskan. Loyds apoteks babybox var absolut sämst! Den innehöll bland annat en flaska vatten!! Alltså en vanlig petflaska med skruvkork, innehållandes naturellt vatten… märkligt! Sen innehöll den öronproppar, vilket var ännu märkligare! Extremt oetisk signal till nyblivna föräldrar, tycker jag. Och i övrigt var det endast produktprover i små engångsförpackningar med tex tvättmedel och hudkräm för kvinnor. En helt menlös och väldigt udda babybox som alltså inte hade med barn att göra. Apoteksgruppen babybox ”Baby to be” var bättre och gav både tidningen Vi Föräldrar, babysalvor, en napp, en snuttetrasa från Gegamojja och även rabattkuponger som var bra. Vi föräldrars Babybox var inte nån ”Box”, utan en tidning och rabattkuponger. Väldigt roligt dock att man fick en kupong på Kappahl att hämta ut en helt gratis, valfri body! Nu väntar jag på babyboxen från Apoteket Hjärtat och Babyland, som skickas hem till en. För mig är detta en bra process i förberedelserna. Jag slipper obehaget med att köpa saker, vilket alltid ändå drar fram tanken ”Tänk om något händer och jag aldrig får användning…”, samtidigt som jag ändå får hem grejer som hör till en liten bebis. En liten napp tex! E har aldrig velat ha napp och jag kommer nog inte propsa på att Lillebror ska ha det heller, det funkar bra utan, men ändå så fint att hålla en napp i handen! Att tänka att vi snart får träffa honom.

Så BB-väskan är snart färdigpackad. Maken ska bara köpa hem vad han vill ha med sig i snacks och mat. Till helgen blir nog spjälsäng och annat färdigt. Vi har beställt en ergobaby bärsele med spädbarnsinlägg på nätet, och en ny babysitter. Med E fick jag låna en ergobaby en gång när han var sjuk och skrek i flera dygn, den var underbar. Han kunde sova i den och vara nöjd, och jag fick inte ont i axlarna. Baby Björn selen som vi hade själva gillade aldrig E och hag fick dessutom ont överallt av den. Det jag har kvar att köpa är ett babynest! Det hade vi inte till E, och han ville aldrig sova annat än i famnen. Nu blir det svårt att serva Lillebror på samma sätt, i och med att E finns, så jag tänker att ett babynest kanske kan hjälpa till att göra vagnen och sängen tryggare.

Snart är det nyår! Vi ska fira hemma med mat från catering, vilket känns både skönt och klokt. Efter nyår hoppas jag på mycket lugn och ro tills bebisen kommer!

Gott nytt år till er alla!! Låt 2016 bli till vårt år!

Många kramar

L

Nu ska jag ta det lugnare. Ta mig själv på allvar, sätta gränser.

Hos barnmorskan idag såg allt bra ut! Hela familjen var med och barnen tyckte det var så roligt och spännande. Han är fixerad nu, vilket förklarar trycket och strålningarna i blygden som jag haft en vecka.

Lilla bebis, jag längtar efter dig. Men det känns tryggast om du stannar kvar där inne ett par veckor till.

Jag mår väldigt bra! Det är förstås tungt och det känns att jag bär runt på mer än vad kroppen är van vid, men jag har ingen värk. Igår vågade jag mig ut på en koppelpromenad med hundarna för första gången sen i september. Det har inte funkat att ens hålla emot lite när hundarna drar åt något håll utan att få jätteont. Därför har jag kört iväg med dem och släppt dem lösa i ett naturområde istället. Men det gick bra till och med i rask takt med två hundar i koppel. Jag som hade svårt att stå upp i vecka 20…

Rädslan finns fortfarande där. Inte lika stark längre, men ändå kännbar som en rörelse under ytan. En dunkelhet i sinnet ibland. Tankar som aldrig sätts i ord utan stannar i ett obehag. Ju mer upptagen jag är, ju mindre kontakt jag känner med barnet, desto mer obehag. Ibland känner jag för att lägga mig på soffan med en hand på magen och ligga där tills förlossningen är här. Men det går ju inte. Jag har två veckor kvar på jobbet. Nu i veckan ska jag redovisa ett stort projekt som kommer ge stora ringar på vattnet. Mitt jobb engagerar mig oerhört mycket, men jag ser innerligt framemot att gå hem. Och jag har redan lagt upp en plan för föräldradagarna så att de räcker i nästan två år. Kanske blir jag hemma i 1,5 av dem. Lönen för all möda.

Jag läste en intervju med en kändis som förlorat en graviditet efter IVF och som sen lyckats få ett barn till. Han beskrev hur det var att vänta det barnet -som att bära ett ägg i handen i nio månader. Jag förstår precis känslan. Det känns så skört och inte alls så självklart. Man vill liksom vara fokuserad på ägget, ha det under uppsikt, inte släppa kontrollen. Man är rädd att tappa taget och förlora greppet om den otroligt lyckliga tillvaro man lever i nu.

Vi åkte in till Malmö förra helgen, satt och pratade i bilen. Sen körde vi under viadukten. Den där med flygplanen målade på betongväggarna i tunneln. Vägen till RMC från vårt förra hem. Det var där vi passerade varje gång vi försökte skapa Lille E. Känslan av IVF kom tillbaka som i ett hjärtslag. Återföring. Plötsligt kändes det som att jag var på väg till Malmö med hopp om att få tillbaka rätt embryo. Jag la handen på min stora mage och försökte komma tillbaka till vår verklighet, men det tog tid. Som när man vakbar och måste skaka av sig en mardröm.

Idag köpte vi julgran! Det har vi gjort på samma ställe i flera år, på en gård fem minuter härifrån. Vi parkerade bilen på samma gårdsplan som för ett år sen. Lille E var i eld och lågor, alla granar stod lutade längs med ladugårdsväggarna. Jag trodde han skulle vilja köpa alla, men tvärtom var han svårövertalad, ingen dög riktigt. För ett år sen klev jag ur bilen så fylld av sorg, maktlöshet och förtvivlan. Kvällen innan hade blodet börjat rinna igen i vårt tredje missfall. Jag minns hur jag tog stöd mot väggarna i badrummet och andades mig igenom paniken medan maken, som i ett avlägset eko, frågade hur han kunde hjälpa mig. Sen gick jag tyst in i sovrummet, kröp ner under täcket och låg där, sidan om Lille E och andades stilla utan ork att ens gråta. Det kändes som att jag var på väg att dö och som att jag var tvungen att andas med vilje för att kunna finnas kvar. Jag hade lovat bonusdottern att vi skulle köpa gran, och lördagen kom precis som alla andra dagar. Obarmhärtigt fortsatte livet och kraven fanns kvar. Idag klev jag ur bilen på samma gårdsplan men i en helt annan värld. I en kropp som är full av liv. Jag menar inte bara bebisen utan kraften som finns när man mår bra. När man inte behöver tänka på att röra fötterna framåt, le med vilje och anstränga sig för att kunna säga något. Livet för en framåt!

När vi kom hem rev Lille E upp julgranspyntet från lådorna med en väldig iver, alla ”kylorna” hängde han på ungefär tre grenar av den gigantiska granen, samtidigt som han berömde sig själv. ”Det går väldig bra, mamma. Jag kan detta! Jag är så duktig.” med en treårings totala självsäkerhet. Ljuvligt! Jag tänkte på hur jag stoppade ner pyntet i januari och fyllde lådorna med förhoppningar om att livet skulle vara annorlunda till nästa jul. Allt var så förtvivlat. Svärmor var så sjuk dessutom och dog ju i mitten av januari. Min fina, kärleksfulla svärmor. Lille E fick en låda blandade, färgglada julgranskulor av henne när han var ett år. Gamla och coolt retro, men i plast förstås. De låg kvar i skokartongen med hennes skostorlek på, kanske från 70-talet. Jag berättade för honom nu att han fått dem av farmor. Några hjärtan, ett par tomtegubbar, andra fasade som discokulor. Han älskar att prata om sin farmor och verkar både minnas henne tydligt och sakna henne mycket. Han blir glad varje gång vi tar fram något som han fått av henne. Lille E säger ”Farmor är i himlen, men när Lillebror kommer ut då ska hon komma ner till oss och hälsa på honom.” Jag försöker förklara att farmor inte kan komma och hälsa på, men han vägrar lyssna. Han är så säker på att hon kommer att komma. På något sätt tror jag honom. Jag hade en dröm i början av graviditeten att jag låg på BB med en nyfödd i famnen och att hon stod vid sängen en stund, vände sig om och gick. Och jag njöt av att se hennes rörelser, hennes kläder och känna att hon var där för jag visste även i drömmen att hon inte skulle komma tillbaka. När jag vaknade grät jag en stund för det kändes som att hon försökte säga till mig att jag inte skulle vara ledsen över att bebisen aldrig skulle få träffa henne, hon kommer att vara hos oss.

Så mycket har hänt de senaste två åren. Nu är allt så bra de kan vara. Jag är så tacksam. Jag tänker inte längre på att jag aldrig kommer bli densamme som förut, nu är jag bara tacksam över att jag finns och får vara med om allt detta fina. Och precis när jag skriver hickar mitt barn i min mage. Kan livet bli bättre?

Just nu är det lite kämpigt. E är väldigt sjuk och har haft upp mot 40,5 graders feber, han har ont i halsen, munnen och magen. Hans sänka är förhöjd men proverna på halsfluss är negativa. Vi misstänker körtelfeber. E:s storasyster M hade körtelfeber i juni. Inkubationstiden är väldigt lång och man smittar länge efteråt. Det är ovanligt att små barn smittas, men så verkar vara fallet här. Jag har sagt det innan och jag säger det igen; det finns bara en nackdel med att vara förälder och det är när barnet blir rejält sjuk. Man är så maktlös! Man vill ta bort allt det onda men kan bara ge närhet, Ipren och isglass. Imorgon ska vi in till hans barnläkare i Lund igen och provta för körtelfeber. Jag hoppas innerligt att det bara är vanlig influensa. Annars kommer han att vara sjuk i två till tre veckor och därefter allmänpåverkad i tre månader.

Trycket jag haft mellan benen har nu övergått i rena foglossningssmärtor. När jag sätter mig på huk, lyfter E eller råkar vrida mig känns det som att jag ska spricka på mitten. När jag står upp länge eller är ute och promenerar så känns det som att någon drar i mina trosor rakt upp. Väldigt obekvämt och helt annorlunda än när jag var gravid med Lille E. Då hade jag ont i höfterna främst, som en halvmåne runt var höft. det var först när jag läkarundersöktes inför en sjukskrivning som jag förstod att det även satt i blygdbenet. Jag minns ännu hur jag skrek rakt ut av smärta och förvåning när läkaren tryckte lätt på en punkt i blygdbenet. Nu tar jag en dag i taget igen och anpassar mig efter min kropp. Jag måste börja hitta lösningar som gör att jag slipper lyfta E i vardagen, men just nu är det förstås inte läge att låta bli att bära honom. Nu är E en mammig och sjuk bebis igen. Så är det väl för oss alla när vi är sjuka… Då väljer jag att ha ont istället. Jag undrar hur länge jag kommer klara av att jobba heltid.

Graviditeten är långt ifrån så rosaskimrande som jag föreställt mig, inte på grund av foglossning och sjukdomar med mera, utan eftersom alla minnen av sorger och förluster måste bearbetas. Jag och maken har levt i ett känslomässigt kaos i över ett år och nu står vi inför varandra igen och måste hitta tillbaka till glädjen. Det är svårt. Glädjen är inte konstant, det är fortfarande bara i korta stunder vi vågar tro att allt kommer att gå bra. Om jag jämför med graviditeten med E så är jag och makens känslor fortfarande kvar i väldig tidig graviditet, kanske vecka 6. Samtalen likaså. Med E beställde vi barnvagn nu, och hade redan köpt kläderna till BB. Jag tror namnet också var bestämt. Nu säger vi fortfarande ”Tänk vad roligt det ska bli. Tänk att vi ska få en bebis.” Och med det menar vi båda -Jag har inte förstått att detta är på riktigt.

Vi pratar väldigt lite om missfallen, inte för att vi inte tänker på dem utan för att ingen av oss vet var vi ska börja. Ibland tittar vi på förundrat på vårt hus och pratar om den stora renoveringen vi genomgick samtidigt som Ma:et och missfall nummer 3. Jag förstår inte hur jag orkade. Vi hade hantverkare överallt! Jag var sjukskriven och levde i post traumatisk stress med totalt mörker i både huvud och själ. Maken säger ”Minns du när vi fick reda på att fönsterpartiet vi bestämt oss för inte passade? Du bröt ihop totalt.”. Ja, jag minns. Och vi vet båda att det inte alls handlade om fönstren. Jag grät typ konstant när E var på dagis. Det blev bra till slut, säger vi till varandra. Det blev bra med de andra fönstren med. Det är vårt sätt att prata om det mörka. Vår mörkaste tid.

Jag längtar efter att skratta ihop igen. Skratta på riktigt åt trams, men dit har vi inte kommit än. Det finns ett allvar mellan oss. Vi jobbar som ett sammansvetsat vardagsteam, på samma sätt som vi gjorde när vi bara kämpade för att överleva. Vi har så mycket bekymmer med makens ex också, M:s mamma. Jag har ofta känslan av att hon styr vårt liv och det gör vår relation mer ansträngd. Det gör inte vardagen lättare. Snart firar vi bröllopsdag och vi ska försöka vända sorgen till glädje. Förra året upptäcktes MA:et dagen innan vår bröllopsdag och vi ställde in alla planer. I år vill jag fira dubbelt. Men septemberljuset och lukten av sensommar är här nu, och med dofter och ljus kommer känslominnen. Jag förbereder mig inför september med ödmjukhet. Det kan bli jobbigt. Samtidigt hoppas jag att ett lyckat RUL då ska ligga bakom oss och att vår trygghet i varandra och styrka i oss själva håller fast oss i verkligheten likt ankare en stormig höstnatt.

När du läser detta, min fina make, ska du veta att jag älskar dig innerligt. Du är min bästa vän och stora kärlek. Snart kommer vi att skratta igen.

Det kan också bero på att jag haft en tryckande känsla nedåt, mot underlivet hela vecka 16. Som i slutet av en graviditet när huvudet är fixerat. Jag fick tag i min barnmorska idag. Hon sa att det var helt normalt vid andra graviditeten eftersom bäckenmusklerna är uttänjda, och att jag ska börja med knipövningar. Men för säkerhets skull ska jag lämna ett urinprov imorgon för att utesluta en UVI som kan kännas just så under graviditet.

Eller så började det när en ytlig bekant, i någon form av deltagande välmening, berättade om hennes kollega som liksom jag fått många tidiga missfall men sen lyckats bli gravid igen. Tyvärr dog det barnet i vecka 32. Det var som att historien bara trillade ur henne och att hon inte kunde sluta prata. Jag försökte att verka oberörd, men i samma stund som hon berättat så kändes det som att solen på den klarblå himlen gick i moln och att jag förlorade all orsak att glädjas.

Kanske är det för att jag kämpar med att känna ”fladder” och rörelser i magen. Ibland tycker jag att jag verkligen känner det, men jag tappar snabbt tron och kommer alltid fram till att jag nog bara kände av mina tarmrörelser.

Det skulle kunna bero på att min mage nu är fullt synlig, som i vecka 20 med Lille E, och att släktingar och vänner nu säger ”Åh, vad roligt!! Grattis!” när vi möts, utan att jag ännu berättat det. Jag känner mig lite tagen på sängen, jag vågar inte berätta eller prata om det på eget initiativ. Inte på grund av vidskepelse, utan med en känsla av att jag är rädd för att dra ner någon i min olycka om detta återigen skulle sluta i sorg. Och av samma skäl pratar jag bara snabbt om graviditeten och byter sedan ämne, utan att känna igen mig själv. Det är märkligt för jag är så himla glad över det, jag tänker på bebisen hela tiden. Men när någon vill prata om den så känns det så oerhört privat och heligt. Bara att säga förlossningsdatumet känns liksom… som ett löfte ingen kan hålla. Som att jag ger ett löfte jag inte kan hålla och jag känner mig lite som en lögnare.

Maken säger att jag har en så fin bebismage, liten kula, vacker mage, om och om igen varje dag. Jag svarar ofta ”Men tror du verkligen att det är graviditeten som syns redan? Har jag inte bara blivit lite tjock?” Och han svarar ”SER du inte? Ser du inte det uppenbara, att din mage börjar bli stor?”. Jag tittar i spegeln och ser ibland ingenting. Ibland ser jag den jättetydligt och svarar ”Jo, klart jag gör! Ja, du har rätt, klart jag ser gravid ut.” Någon morgon har jag vaknat, gått förbi hallspeglen och fått panik över att kulan är borta, jag ser den inte. Då har jag tagit fram telefonen och fotat mig själv i panik för att skicka en bild till maken (vars semester är slut) och visa honom att magen inte finns på riktigt längre, men bilden på skärmen visar en rund gravidmage.

Så oron är tillbaka.

Jag förstår varför det händer. Jag vet traumat bakom mina känslor och jag vet att jag inte på något sätt har kommit över och är förbi mina fyra förluster. Jag önskar bara att sjukvården kunde inse att det hade varit en god idé, ganska humant, att ge mig tillgång till den psykolog som hjälpte mig i de akuta skedena även nu, då och då när jag behöver det. Istället för att säga ”Du är färdigbehandlad. Du har fått de verktyg du behöver för att kunna ta hand om detta själv. Vi bedömer att det går bra för dig.”. Det går ju bra för mig. Jag är gravid! Men det är obehagligt att stå framför en spegel och inte kunna se det en kameralins kan registrera, och att vakna med nya minnen av missfall varje morgon. Och det är jobbigt att vara kvar i en känsla av att ”damage control” fortfarande är nödvändigt. Det känns sorgligt att jag oroar mig över att gå till jobbet på måndag och låta så många se min mage. Jag vill ju njuta och glädjas, inte vara rädd och orolig.

Så hur löser jag detta? Mitt enda sätt, även om det är en tillfällig lösning, är att få lyssna på hjärtat imorgon hos barnmorskan. Och hon har lovat mig att försöka hitta fem minuter mellan patienter till att lyssna. Jag är givetvis orolig inför det, jag ser scenarion framför mig om vad som kan hända. Men jag inser samtidigt att det är mitt enda sätt för att kunna motbevisa det groende tvivlet inom mig. Så imorgon bitti ska jag plocka upp modet ur byrålådan igen och åka in till Lund för att få besked om hur det står till där inne i magen.

Det tog flera dagar för mig att hämta mig. Spänningen släppte och med ens blev jag ännu mer trött och påverkad av mitt låga blodtryck (Som nu ligger på 90/60). När oron lättar finns det plötsligt mer plats för andra tankar, och efter ett år av konstant oro känns det som att jag just nu bara vänjer mig vid att tänka på vardagen och framtiden igen. Verkligen tänka, och inte bara fatta ryggradsbeslut varenda sekund. Efter en promenad med hundarna är jag nu förvånad över hur mycket jag hunnit fundera över på en timme. Allt från himmel till jord. Förut tänkte jag bara på en enda sak. Ett problem och en sorg. Jag var så fylld av smärta.

Det kommer att ta tid att hitta tillbaka till mig själv igen. Jag tror inte att det märks på utsidan alls, men på insidan pågår just nu en storstädning. En omorganisation av tankar och känslor, så många nya minnen att bearbeta och så många gamla att ta fram och glädjas åt igen. En smärtsam och ljuvlig process på samma gång. Jag tror att den kommer att ta minst lika lång tid som vårt kaos har pågått, antagligen betydligt längre tid än så.

Så otroligt mycket har hänt det senaste året. När jag ser tillbaka på våren och vår Falunresan nu så förstår jag inte, överhuvudtaget inte, hur jag orkade och vågade. Nu, när de smärtsamma 12 veckorna passerat och en vacker ultraljudsbild på en till synes frisk bebis sitter uppsatt på vår kyl, så förstår jag inte att jag orkade påbörja resan en gång till, fullt medveten om riskerna. Vi skrapade rent både sparkontot och orken och satsade allt på det sista kortet. Hur många gånger har jag inte stått inne på en toalett, någonstans i Skåne, och stirrat på mig själv i en spegel och tänkt ”Om jag börjat blöda nu… Om det är över… Så vet jag inte hur jag ska kunna överleva.” . Jag visste om att det skulle bli precis så när jag satte mig i bilen och åkte iväg till Dalarna. Ändå gjorde jag det.

Jag är innerligt trött, och jag vet inte om det beror på graviditeten eller på lättnaden. Det passar bra att vi har semester, även om det också innebär mer ”jobb”- mer disk, mer matlagning, mer handling och mycket mer tvätt och städning. Men ungarna är ljuvligt glada och vi hittar på ett litet äventyr om dagen. Imorgon ska vi plocka jordgubbar, idag har vi varit på marknad, igår var vi och badade i en sjö. Vad vi än hittar på så fylls vår tillvaro av deras skratt, roliga frågor och underbara kommentarer, som i en reklamfilm. Jag tankar upp mig på deras glädje och närvaro. Antagligen känner barnen också vår lättnad.

Lille E säger ett par gånger om dagen ”Mamma, jag är inte liten. Jag är stor. Jag ska bli storebror! Jag ska bära han. Jag får titta på din mage…” Sen ska han titta på ett litet födelsemärke på min mage, som han har upptäckt har formen av ett litet hjärta, och där tycker han att bebisen är. Enligt Lille E har jag en flickbebis i magen som ska heta Jenny, och han har en pojkbebis i sin som heter Alexander. Så många tankar… Min otroliga pojke, så klok och fin.

Enligt förlossningsdatumet på KUBet så är jag från och med idag i vecka 14, men nu känns inte veckonumret lika viktigt längre. Det viktigaste nu är att hitta ett sätt att kunna njuta av graviditeten och att våga lägga oron åt sidan. Det är väldigt svårt. Att glädjas och se framåt kan kännas som ett enormt risktagande, som att jag utmanar ödet och till och med ökar risken. Det kallas magiskt tänkande, när vi människor i försök att ta kontroll över en okontrollerbar situation tror att våra tankar och handlingar påverkar det som inte kan påverkas. Det gäller att orka ta steget ut ur boxen och inse att ens tankar inte kan styra ödet. Men det är svårt, för med ens förlorar man helt kontrollen. En del väljer nog att fortsätta att tänka att om de bara inte tänker ”för positivt”, inte köper några bebiskläder, inte planerar vad den ska heta, då kommer det att gå bra. Men vad förlorar de? Otroligt mycket glädje, utan att få någonting tillbaka. Ingen extra säkerhet i bonus som tack för deras självdisciplin och försakelse.

Så nu vill jag vara ännu lite mer modig och våga släppa taget om oron. Jag är värd glädje och tillförsikt. Bara jag kan ge mig själv det.

Jag stressade på under dagen för att kunna sluta lite tidigare. Strax innan lunch gick jag in till en kollega som ansvarar för det praktiska på mitt jobb. Jag hade bestämt mig för att beställa mammabyxor i tjänstekläderna eftersom jag vet att mina byxor inte kommer funka om en månad. Det kändes jobbigt att säga det, osäkert och farligt. Jag bad henne hålla det hemligt. Men då log hon och svarade ”Jag visste det redan, jag såg på fikan att din mage putar ut lite!”. WHAT???

Jag gick genast en omväg förbi kapprummet och sneglade på magen. Hon hade rätt. När jag kollade på snedden så såg man mycket riktigt en liten bula. Resten av dagen har jag burit mappar framför magen eller dragit ner tunikan så långt det gått, och hållit in magen så mycket jag kunnat när någon sett mig. Jag är inte alls redo att berätta för alla än. Det känns fortfarande så otroligt hemligt.

Vid tre hade jag jobbat färdigt och kunde runda av. Sista momentet var att aktivera autosvaret på mejlen. ”Jag är på semester, vid akuta ärenden vänligen kontakta…” allt var redan förifyllt sedan förra sommaren i mallen. ”Jag är tillbaka den 15 september.”. Jag stirrade på skärmen en lång stund. När jag skrev de orden för lite mindre än ett år sen så var jag gravid och lycklig då också. Men den 15 september var jag sjukskriven på grund av aborten jag blev tvungen att gå igenom. Jag var inte tillbaka på jobbet förrän en månad senare, och då så otroligt knäckt. Jag ändrade datumen i mallen och aktiverade autosvaret. När jag vinkade hejdå till kollegerna i fikarummet bad jag en inre bön att jag ska vara tillbaka den 10 augusti, precis som planerat, med en bebis i magen som nyss gått in i vecka 17….

Jag promenerade genom stan till min bil och insåg att det verkligen är semester nu. Idag har varit ett mål av flera skäl. Nästan vecka 13 nu. Jag har tänkt att när det blir semester så kan jag andas ut, men kan jag det?… Nej. Vi väntar på KUBet på måndag under någon typ av andäktig stämning.  Dels längtar jag efter att se Lilla bebisen igen, men jag är så rädd för att få ett dåligt besked. Nu finns det inget annat att göra än att vänta igen. Och jag mår ju fortfarande skitkass, så den borde leva därinne…