I vecka 24 var mitt blodvärde inte så bra. Jag blev tvungen att börja med järntabletter, vilka jag sedan lång tid tillbaka inte tål. Min mage ballar ur totalt när jag äter järn. Men barnmorskan var tydlig med att det inte är bra för bebisen heller när blodvärdet är för lågt, det fanns inga alternativ. Jag åt järnet ca 2 av 3 dagar på rullande schema. Om jag skulle göra något viktigt dagen efter var jag tvungen att låta bli eftersom jag blir väldigt beroende av toaletten. Samtidigt åt jag lax, spenat och annat järnrikt på löpande band. Varje gång jag kände för att ge upp tänkte jag på hur bra det skulle kännas att komma till barnmorskan och få reda på mitt nya blodvärde. Det blev inte roligt alls. I vecka 28 hade det sjunkit ett par enheter till, till 109. Nu tar jag två järntabletter om dagen. Det går ändå hyfsat med magen än så länge, men det är lite jobbigt vissa dagar när jag måste till toaletten stup i kvarten. Alla säger att de blir förstoppade av järn, jag får diarré. Pest eller kolera. Nu tar jag också b12 och hoppas att det ska hjälpa till med upptaget av järnet. Det skulle vara skönt att slippa vara så trött hela tiden.

För en månad sen började jag också med akupunktur mot foglossningen. Jag hade inga stora förhoppningar men ville testa, och det ångrar jag inte! Nu kan jag gå och stå de flesta dagar utan större problem. Jag kan åtminstone stå upp i fem minuter, om jag tex stöter ihop med någon och kallpratar en stund. Och jag kan göra lite ärenden, laga mat och vika lite tvätt. Någon gång i veckan unnar jag mig också en promenad med hundarna, men då kör jag ut med bilen och går först och ena hållet, tillbaka, och sen åt andra hållet, så att jag inte kommer för långt ifrån bilen. Både pga foglossningen och pga magens instabilitet. Jag är ändå glad över att det verkar som att jag kommer klara av att fortsätta arbeta 75% ett tag till.

Magen början bli stor, det är overkligt. Jag såg mig själv i ett skyltfönster idag och blev förvånad. Tänk att det fortfarande kan kännas så overkligt. Lillebror buffar runt där inne för jämnan, jag känner honom, pratar med honom och älskar honom, samtidigt som jag har svårt att förstå att JAG är gravid. Det där kriget för att komma hit bearbetar jag fortfarande. Är det verkligen över för den här gången? Så obegripligt.

Det märks också skillnad på ekonomin. Vi gick direkt från föräldraledighet in i IVF-världen och har därför vänt på kronorna i flera år. Samtidigt som vi börjat inse att inga kliniker fakturerar oss tiotusentalskronor längre så har vi startat projekt i huset. I somras blev det en uteplats, i september renoverade vi vårt sovrum och köpte lite nya möbler. Nu håller vi på med köket. De gamla luckorna är lackerade och perfekt vita, stommarna är målade. Nu är golvet och bänkskivan kvar. Jag känner mig så lyckligt lottad. Att vi liksom kan prioritera själva. Efter köket blir det inga fler projekt. Sen ska vi lägga fokus på julen bara. Även om maken genomfört projekten, jag har bara tapetseringsansvaret, så har det inneburit att jag fått vara mer med Lille E och han tar ganska mycket av min fysiska ork. Att bråka med honom om påklädning kan göra så ont i min kropp att jag får hålla tillbaka tårarna. Det är lättare att gå 3 kilometer än att, mot hans vilja, sätta på honom skorna. Det blir små ryck, knuffar, drag i bäckenet som lavinartat sätter igång smärtreaktioner.

Samtidigt bevittnar vi situationen i världen och i Sverige och har på allvar börjat prata om att bli familjehem. Idag hade vi första kontakten med kommunen. Det är inte aktuellt förrän Lillebror är lite större, men det är lika bra att börja fundera nu. Alla dessa barn utan föräldrar. Och alla föräldrar utan barn <3

Planen var ju att njuta av varje dag, men det enda jag lyckas njuta av är rörelserna på insidan. Starka, hårda sparkar som syns igenom tröjan, och kullorbyttor som vänder på hela min mage. Att ha en mage är mysigt och jag har nu en fin gravidgarderob som jag njuter av. Det unnade jag mig inte under första graviditeten.

Annars känns det just nu som en kamp att ta sig igenom vardagen med min foglossning. att jag inte bloggar så mycket längre beror på att jag är helt mörbultad om kvällarna. Att jobba 75%, som jag gör nu, är nog inte möjligt så länge till. Ändå har jag hyrt en TENS från sjukgymnasten som jag använder en hel del. Idag har jag även börjat med akupunktur. Jag hoppas innerligt på att kunna hitta någon lindring, 101 dagar till med detta känns som en evighet.

Mitt bekymmer är att foglossningen är så spridd, jag har ont både i ländryggen, båda höfterna och blygdbenet. Jag försöker verkligen att tänka mig igenom alla rörelser och inte påfresta kroppen, men det är svårt. Mycket gör man ju per automatik, inte viljestyrt. Det är svårt att hålla humöret uppe när man hela tiden dras med smärta och känner sig otillräcklig mot allt och alla.

Men i min utdragna väntan finns ett stort glädjeämne, -Att kunna glädjas med andra till 101% igen! Tillsammans med mig blev en vän gravid i februari, också genom IVF. Även bloggvännen Susanna blev gravid. Men jag fick ju mitt fjärde missfall sedan. I veckan har båda fått sina bedårande bebisar! Om jag inte haft vår lillebror i magen nu så hade det blivit en tuff tid för mig, att påminnas om förlusten igen, men nu känner jag ingen sorg alls. Bara en innerlig glädje för deras skull, och även en glädje över att kunna glädjas! En av mina bästa vänner och kollega är också gravid, två veckor före mig bara, och våra magar växer ikapp. Jag är så tacksam över det också, att kunna glädjas åt hennes mage också istället för att tvingas distansera mig och försöka tänka bort den.

För att hålla oss sysselsatta här hemma, som om det behövs, har vi dragit igång lite projekt. Det kliar liksom i fingrarna att fortsätta med alla planer för huset nu när budgeten inte är så skral längre pga IVFer. de senaste veckorna har vi renoverat vårt sovrum och även köpt nya möbler. Nu sätter vi igång med köket! Luckorna är inlämnade för lackering, från 70-tals bok till vitt, vi ska även måla det slitna brädgolvet, bänkskivan och vasken. Från slitet trä till stilrent grått och vitt. Jag kommer ju inte kunna bidra med så mycket hjälp, mer än att heja på min händiga och produktiva make. Mem det är så roligt att göra det fint hemma!