Det är nästan genant att erkänna det, men jag var så säker på att det skulle bli ett plus och hade bara stålsatt mig för den missfallsoro som ett svagt plus skulle innebära. När det digitala fönstret blinkade till och texten ”inte gravid” dök upp så blev jag bara oerhört förvånad. Det kändes overkligt, som en märklig dröm. När det sedan började sjunka in så kom också tomheten och sorgen. Förtvivlan.

Inga fler barn. Ingen liten bebis i min famn. Aldrig mer gravid. Alla namn jag funderat över, inget av dem kommer jag att få välja. Pojkarna, som längtar efter att bli storebrorsor till en liten, det kommer aldrig hända. Nu är det färdigt. Klart. Ett kapitel i mitt liv som stängs, fast jag ännu inte är redo. Det är märkligt att erkänna det, men på ett sätt känns det som att mitt liv är över. Pojkarna är på väg att bli stora, jag älskar att se dem växa och utvecklas, bli självständiga. Men jag är inte redo för att de ska bli stora. Att inte ha en liten att ta hand om. Jag försöker sätta mig in i hur ”alla andra tänker”, de som tycker att det är sååå skööönt att barnen blir större så att man får mer egentid och frihet. Men jag känner ingen glädje med det. Barn är det bästa jag vet. Att vara mamma är det allra bästa som finns. Ska jag aldrig mer…?

Vi satte oss i soffan efter vi lämnat de negativa testerna (ja, jag tog ett extra) i badrummet. Vi pratade om våra alternativ. Fler IVF:er? Men båda två kände spontant att bara tanken fick oss att må dåligt. Att det skulle vara väldigt tufft att slänga oss in i det igen. Ännu en gång utan garantier och med stora insatser. Nu också med två barn att ta hand om samtidigt som vi skulle gå igenom äggplock, återföringar, dåliga besked… och den stora ekonomiska insatsen. Vi har två alternativ. Inga fler barn eller IVF igen, båda alternativen får mig att vilja gråta.

Det här lilla embryot har varit mitt skyddsnät, en trygghet, i 4,5 år. Jag har vetat om att det kunde bli så att embryot inte klarade sig eller blev ett minus, eller skulle bli ett missfall, men för min egen hälsas skull har jag tvingat mig själv att tro att vi skulle ha turen att lyckas på ett enda försök med Flingan i Falun. Och i alla dessa år så har det hjälpt mig att må bra. Alla bebiskläderna ligger så fint packade, i väntan på embryot från Falun. Nu blev det inte så. Hela livet är ett annat än jag planerat och hoppats på.

Där på min axel sitter förstås också det fostrande jaget som tjatar i mitt öra om tacksamheten igen. Jag har fått TVÅ pojkar. Jag har haft en sanslös tur. Hur kan jag ens begära eller önska mig något mer? Jag kan inte förklara eller redogöra för den längtan, den bara finns där. Så otroligt obarmhärtig och rå. Den längtan tar ingen hänsyn till det som varit och det jag fått. Den låter sig inte stillas av tacksamhet. Det är en längtan som fortsätter att värka i mitt bröst, en längtan som så gärna vill bli stillad av ett barn till i min famn. En tom plats i familjen som skulle blivit fylld.

Jag är trött, in i märgen trött nu. Denna trötthet som jag också trott var ett symtom. Varför blöder jag inte? Nu är jag på 16:onde dagen efter min ägglossning. Det är två dagar sedan mensen borde ha kommit. Den officiella testdagen är på lördag, om tre dagar, men jag ska jobba hela helgen och sova borta. Dessutom är ju klinikernas testdagar alltid löjligt sena. Finns det kvinnor som plussar så sent? Eller sätter de så sena datum för att undvika att få med de allra tidigaste missfallen? Efter återföring i naturlig cykel så borde ju testdagen vara samma dag som mensen skulle ha kommit.

Jag har sökt kliniken och mejlat Dr O två gånger, men inte fått svar av någon av dem. Jag känner mig lurad av min egen kropp. Min mens är aldrig sen. Aldrig. Tvärtom får jag alltid små blödningar flera dagar innan, som förvarningar så att jag inte ska glömma. Nu är det onsdag och mensen skulle varit här i måndags. Småblödningarna skulle ha börjat innan helgen. Jag känner mig gravid. Men testen säger NEJ.

IVF-världen slutar aldrig att förvåna och väcka stora känslor.

Ruvardag 6 var jag oändligt säker på att det gått vägen. Jag mådde så illa. Hela dagen gick jag runt och hade kväljningar och ojade mig över hur illa barnens lördagsgodis luktade och hur Nutellan på deras frukostsmörgåsar stank vanilj. Igår, på ruvardag 7, var illamåendet borta men så också mitt vanliga sötsug som är min enda last. Barnen bakade kladdkaka och jag ville absolut inte ha. När har jag någonsin tackat nej till kladdkaka… typ aldrig. Igår kväll blev jag istället sugen på något salt, vilket inte vanligen är min grej alls, och satt sen framför tvn och åt ostnachos med salsa. Då tyckte rynkade maken på näsan och undrade vad jag höll på med.  Jag har också haft en kliande värk i brösten, men det kan tydligen vara biverkningar av Crinone.

Det bästa symtomet av dem alla är ändå att jag inte fått någon blödning alls. Jag brukar ha spottings ett par dagar, upp till fyra dagar, före mens. Någon gång per år händer det att mensen kommer utan att förvarna, och det kan ju vara en sådan månad, men den är aldrig sen. Jag får alltid mens 14 dagar efter ägglossning, vilket är idag. Det pratas om huruvida Crinone kan skjuta upp mensen eller inte i olika trådar om IVF, men jag tror egentligen inte det med tanke på att jag själv fått mens som vanligt de gånger det inte blivit något. Om det hade funkat som metod att skjuta fram mensen så borde ju Crinone kunna skrivas ut till patienter i det syftet också, men det görs ju inte.

Usch, vad jag är trött idag. Det var svårt att sova i natt. Jag inbillade mig hela tiden att mensen kom och att det började rinna. Så fort klockan ringde imorse så for jag upp ur sängen och fick det första toalettbesöket avklarat så fort jag bara kunde. Nu är klockan 11 och jag har varit på toa ytterligare tre gånger. Helt normalt beteende… not. Så länge allt är vitt så är jag hoppfull.

Om du finns därinne Flingan, så stanna kvar! Måtte min livmoder och mitt immunförsvar sköta sig.

Igår, på ruvardag 4, var jag och handlade på Gekås med en kompis. Jag satt på huk och letade efter rätt storlek på en mössa en bra stund och när jag sen reste mig och sved det till rejält i ligamenten i buken. Den känslan har jag aldrig haft när jag varit ogravid. De där svidiga ligamenten har för mig bara känts av när det funnits skäl på grund att äggstockar och livmoder varit aktiva. Nu är jag ju i naturlig cykel, så det ska inte finnas någon överstimulerad äggstock eller växande livmoder om inte Flingan lever och har växt sig fast. Jag försöker ta det med ro och hålla mig optimistisk. Det här kan betyda allt och ingenting. Samtidigt känner jag mig tryggare nu när jag vet att jag äter mediciner till syfte att förebygga fler onödiga missfall. Jag vet att vi har lyckats förr, så det är ingen omöjlighet. Samtidigt känns det som att man ju inte borde kunna ha sådan otrolig tur två gånger på rad.

På alla forum så växer en föreställning om att progesterontillskotten ska ge biverkningar som dessa, det vill säga molvärk och även ömma bröst (har inte jag), men när man läser bibackssedeln finns det inte med som biverkningar alls. Detta är min tionde återföring och jag har inte känt något sådant av varken Crinone eller Lutinus när jag fått negativt resultat (tre gånger) av behandlingarna. Däremot avskyr jag Lutinus som ger extrem sveda, torrsprickor och svampinfektioner. Jag kan inte förstå att ett sådant preparat, som så många lider av att använda, fortfarande används! Jag vägrar Lutinus och begär alltid Crinone.

Men så har vi Crinonets baksida… färgerna och konsistenten. Man för in den som en vit creme i pipett och den kommer ut som gummiaktiga bollar i beige, rosa och aprikos. Det är obegripligt och obehagligt. Varenda gång är man orolig för att en blödning är på ingång. Blödningar är ju det vi alla fruktar mest. Blödning betyder förlust och sorg.

Jag fortsätter med mina Innohep-sprutor och 15 mg kortison om dagen. En dag i taget nu. Ruvardag 5 är ju fortfarande bara i början. Jag brukar börja bli mer nervös efter dag 6.

Det här embryot är så speciellt. Jag har tänkt på det varje dag i mer än fyra år. Jag har under så lång tid föreställt mig det som mitt nästa barn, även om jag hela tiden varit medveten om att det varit en dröm. Om det inte skulle bli något så kommer det innebära en stor sorg för oss.