Jag känner mig tom. Innerligt ledsen och besviken förstås. Kanske mer ledsen än jag var förberedd på. Jag hoppades mer än jag vågade erkänna. Jag har hoppats under så lång tid att detta embryo skulle vara vår lyckoamulett. Att vi skulle avsluta med en enkel väg in i målet. För en gångs skull. Få uppleva det en endaste gång, att kunna få ett barn utan att kämpa med för sitt liv. Betala en massa pengar, ja, men slippa gråta och förtvivla.

Det som är jobbigt är att i mina tankar på framtiden så finns det ett barn till. Har alltid funnits. Ni som följt bloggen vet att jag började oroa mig över om det inte skulle kunna bli ett barn till medan min minsta fortfarande var en liten bebis. När kampen för vår tvåa var så tuff sörjde jag även att möjligheten till en trea också krympte. Jag ifrågasätter min egen längtan trots att jag har haft den sedan jag själv var ett barn. Det är en del av den jag är som jag nu ifrågasätter, och det gör ont.

Jag har alltid haft som främsta mål att bli mamma och få många barn. Har alltid velat ha fem. Tänk vad underbart med fem barn! Det kan förstås aldrig bli aktuellt. Jag pluggade på universitet i så många år, fylld med en stark barnlängtan, bara för att jag skulle kunna ge mina kommande barn en trygg framtid. Allt jag har gjort hittills är med fokus på barn. Nu är det kanske över och jag är bedövad av intensiteten i alla känslor. Hela jag är i uppror. Demonstranter och motdemonstranter möts inuti mitt bröst. Jag hör röster skrika ”Inget pris är för högt! Ett barn till!!” som möts av ”Aldrig mer IVF!!”. Alla röster är mina egna. Samtidigt är det så tyst. Helt knäpptyst. Allt är precis som vanligt, trots att allt har förändrats för mig. Mina livsvillkor.

Jag har kollat upp kliniker, priser och behandlingar idag. Mest för att jag ska få en känsla av kontroll. Jag vill känna att jag har ett val. Blir det inte fler försök så är det för att vi valt bort det. Jag vill veta vad vi väljer bort. Jag har vägt fördelar och nackdelar, medan jag väntat på mensen. En chans att få ”begrava” Flingan från Falun tillsammans med alla de dagdrömmar jag haft om den lilla. Mensen efter en IVF eller ett FET är en sorts begravning, ett smärtsamt farväl av det som aldrig blev. Nästa steg är att radera bilden på embryot i telefonen. Men först mensen.

Ruvardag 6 var jag oändligt säker på att det gått vägen. Jag mådde så illa. Hela dagen gick jag runt och hade kväljningar och ojade mig över hur illa barnens lördagsgodis luktade och hur Nutellan på deras frukostsmörgåsar stank vanilj. Igår, på ruvardag 7, var illamåendet borta men så också mitt vanliga sötsug som är min enda last. Barnen bakade kladdkaka och jag ville absolut inte ha. När har jag någonsin tackat nej till kladdkaka… typ aldrig. Igår kväll blev jag istället sugen på något salt, vilket inte vanligen är min grej alls, och satt sen framför tvn och åt ostnachos med salsa. Då tyckte rynkade maken på näsan och undrade vad jag höll på med.  Jag har också haft en kliande värk i brösten, men det kan tydligen vara biverkningar av Crinone.

Det bästa symtomet av dem alla är ändå att jag inte fått någon blödning alls. Jag brukar ha spottings ett par dagar, upp till fyra dagar, före mens. Någon gång per år händer det att mensen kommer utan att förvarna, och det kan ju vara en sådan månad, men den är aldrig sen. Jag får alltid mens 14 dagar efter ägglossning, vilket är idag. Det pratas om huruvida Crinone kan skjuta upp mensen eller inte i olika trådar om IVF, men jag tror egentligen inte det med tanke på att jag själv fått mens som vanligt de gånger det inte blivit något. Om det hade funkat som metod att skjuta fram mensen så borde ju Crinone kunna skrivas ut till patienter i det syftet också, men det görs ju inte.

Usch, vad jag är trött idag. Det var svårt att sova i natt. Jag inbillade mig hela tiden att mensen kom och att det började rinna. Så fort klockan ringde imorse så for jag upp ur sängen och fick det första toalettbesöket avklarat så fort jag bara kunde. Nu är klockan 11 och jag har varit på toa ytterligare tre gånger. Helt normalt beteende… not. Så länge allt är vitt så är jag hoppfull.

Om du finns därinne Flingan, så stanna kvar! Måtte min livmoder och mitt immunförsvar sköta sig.

Igår, på ruvardag 4, var jag och handlade på Gekås med en kompis. Jag satt på huk och letade efter rätt storlek på en mössa en bra stund och när jag sen reste mig och sved det till rejält i ligamenten i buken. Den känslan har jag aldrig haft när jag varit ogravid. De där svidiga ligamenten har för mig bara känts av när det funnits skäl på grund att äggstockar och livmoder varit aktiva. Nu är jag ju i naturlig cykel, så det ska inte finnas någon överstimulerad äggstock eller växande livmoder om inte Flingan lever och har växt sig fast. Jag försöker ta det med ro och hålla mig optimistisk. Det här kan betyda allt och ingenting. Samtidigt känner jag mig tryggare nu när jag vet att jag äter mediciner till syfte att förebygga fler onödiga missfall. Jag vet att vi har lyckats förr, så det är ingen omöjlighet. Samtidigt känns det som att man ju inte borde kunna ha sådan otrolig tur två gånger på rad.

På alla forum så växer en föreställning om att progesterontillskotten ska ge biverkningar som dessa, det vill säga molvärk och även ömma bröst (har inte jag), men när man läser bibackssedeln finns det inte med som biverkningar alls. Detta är min tionde återföring och jag har inte känt något sådant av varken Crinone eller Lutinus när jag fått negativt resultat (tre gånger) av behandlingarna. Däremot avskyr jag Lutinus som ger extrem sveda, torrsprickor och svampinfektioner. Jag kan inte förstå att ett sådant preparat, som så många lider av att använda, fortfarande används! Jag vägrar Lutinus och begär alltid Crinone.

Men så har vi Crinonets baksida… färgerna och konsistenten. Man för in den som en vit creme i pipett och den kommer ut som gummiaktiga bollar i beige, rosa och aprikos. Det är obegripligt och obehagligt. Varenda gång är man orolig för att en blödning är på ingång. Blödningar är ju det vi alla fruktar mest. Blödning betyder förlust och sorg.

Jag fortsätter med mina Innohep-sprutor och 15 mg kortison om dagen. En dag i taget nu. Ruvardag 5 är ju fortfarande bara i början. Jag brukar börja bli mer nervös efter dag 6.

Det här embryot är så speciellt. Jag har tänkt på det varje dag i mer än fyra år. Jag har under så lång tid föreställt mig det som mitt nästa barn, även om jag hela tiden varit medveten om att det varit en dröm. Om det inte skulle bli något så kommer det innebära en stor sorg för oss.

Men nu sitter jag på tåget till Falun. Jag är på väg mot vår lilla prick och hoppas på att få hämta hem den till min livmoder. Chansen att den klarar upptiningen imorgon är 90%, säger kliniken. Jag är fakta- och statistikberoende. Men trots att jag litar helt och fullt på denna mycket gynnsamma siffra så är jag ändå livrädd för att de tio dåliga procenten går oss emot. Tänk att vakna upp i Falun imorgon och få ett samtal från kliniken som innehåller ordet ”tyvärr”…

Jag åker ensam. Vi har ingen anhörig som kan passa våra barn över en helg, och de är heller inte vana vid det. Bara att jag skulle åka iväg var en stor sak för grabbarna. Det blev många pussar och kramar i dörren. Och just i den stunden, när jag andades in deras doft och kände värmen från deras mjuka kroppar mot mig, så hann jag tänka att hur det än går är jag världens lyckligaste. Vi har haft en sådan tur. Vi har varit så modiga. Pojkarna betyder allt.

Men den tanken förenklar ändå tillvaron allt för mycket. Det är en tanke som bottnar i oändlig tacksamhet för det vi har. Men det är också en tanke som nästan förbjuder önskan om något mer. Samtidigt som den tröstar så kväver den behovet att få länga efter fler barn, något som är självklart att föräldrar som fått barn naturligt har rätt till. Jag har alltid velat ha många barn, en stor familj. Innan vi fick beskedet om våra förutsättningar så drömde jag om fyra eller fem barn. Det var en stor process för mig att minska ner drömmen till två eller tre. För att vara ärlig har jag inte lyckats med att förlika mig med tanken på att det bara blev två. Alla pojkarnas kläder ligger packade i kartonger och sorterade efter storlek. Vi har behållit barnvagnen, gåstolen, babysittern… ja, allt som vi varit nöjda med finns kvar. Ibland har jag tagit fram de två gigantiska lådorna med bebiskläder och tänkt att jag nog ändå kunde sortera ut en del att skänka bort. Vi har orimligt mycket kläder i storlek 50-86. Men det går inte. Det slutar med att jag står och lukar på plaggen och minns när jag handlat dem eller fått dem och av vem. Jag känner tygen i mina händer och kan minnas exakt hur det kändes att hålla bebisen i min famn, se framför mig hur de sovit så sött i varje pyjamas. Det slutar alltid med att jag, med stor möda, packar ner alla plagg igen och får kämpa med att få på locken på de överfulla plastbackarna. Just bebiskläderna ligger i plastbackar, säkert en omedveten handling av mig för att bevara den underbara doften.

Ibland önskar jag att jag vore en av de mammorna som ”nöjer sig” med ett eller två barn och vars längtan försvinner. Det verkar vara som att vi är olika skapta biologiskt när det kommer just till att längta efter barn. En del av mina vänner är helt klara med småbarn och suckar av minnena av att ha bebisar. ”Aldrig mer, det är så skönt nu när de är stora!”. Medan andra är som jag och suckar av längtan när de ser en stor gravidmage eller en nyfödd bebis, trots att de redan ar två eller fler barn.

Jag är 38 år nu. Om vi ska få vår tredje så är det dags att sätta igång nu. Vi har ingen plan som går förbi återföring av snöflingan i Falun. Om det inte blir en bebis så får känslan det leder till avgöra om och hur vi ska gå vidare. Men nu är jag här, på väg till Falun. På väg att kanske hämta hem mitt barn. Om vi har tur. Statistiken säger 50% chans. Så det handlar om att myntet ska falla med rätt sida upp.

Detta är vår tionde återföring. Av de nio som vi gått igenom har jag blivit gravid sex gånger. Bara en gång vid blastocyståterföring har jag inte blivit gravid. Mina förhoppningar är därför oroväckande höga nu. Igår fick jag intraliddropp och började med kortisonet. Imorgon, om upptingen går bra, så börjar jag med de blodförtunnande sprutorna (Innohep). Vi är igång. Vi är på väg. Jag är på tåget.