Så min HcG-nivå dubblades på två dygn och det gav oss det lugn som vi behöver i tidig graviditet. Jag hade återbesök på gynakuten efter en vecka. Under den veckan gick det åt en hel del graviditetstest tills en vän till mig, som fått sina barn också genom IVF, sa till mig att det var dags att sluta testa. Enough is Enough. Sakta blev min överstimulering bättre och jag började kunna ta mig upp för trappen igen utan att stanna för att andas efter fem steg. Jag gick in i vecka sex med en viss bävan och läste här i bloggen om mina missfall. Jag blev häpen över hur mycket jag ändå lyckats glömma bort. De minnen jag har av dem idag är mest från aborten efter MA i vecka 9. Från de tidiga missfallen minns jag tydligast känslorna när jag nyss börjat blöda, situationerna men inte sammanhangen. Att glida längs med badrumsväggen ner på golvet och bli kvar där som ett mörkt hål. Att ligga under ett täcke i ett mörkt sovrum och fokusera på att andas. Att hålla min sons hand i min i en solig dag och uppleva att den var min livlina och enda koppling till det verkliga livet. Jag minns, men jag minns med ro. Jag är noga med att skilja mina minnen ifrån nuet och inte gå i den klassiska och mänskliga fällan att tro att det som hänt också är det som kommer att hända. Att min historia skulle vara mitt öde.

Nu är jag i vecka nio. Två saker har hjälpt mig att känna mig lugn och hålla distans till rädslan. Den första är att jag haft och har otroligt starka graviditetssymtom, läs: jag mår skitdåligt fysiskt. Värre än jag någonsin mådde när jag väntade någon av pojkarna. Det är också orsaken till att jag inte skrivit här. Jag har inte varit i skick att sitta upprätt om kvällarna. Det värsta är illamåendet. Jag ska tacksamt erkänna att jag inte kräks, men det beror på att jag har oerhört svårt för att kräkas. Istället står jag och hulkar och ger ifrån mig obehagliga läten några gånger i timmen all tid jag är uppe ur sängen. Det näst värsta är en trötthet som inte går att förhandla med. Jag kan vara uppe ur sängen i 10 timmar och fungera normalt, två timmar till medan jag tittar i kors och sluddrar. Jag är inget roligt sällskap. Därtill kommer gigantiska och värkande bröst, med bröstvårtor som tycks ha tagit på sitt ansvar att berätta för alla att de finns där, även igenom vadderade BH:ar och en mage som skulle kunna användas till kemisk krigsföring. Såatte… jag mår inte så bra. Men med mitt bagage så är det trots allt en lyckoträff. Jag hulkar, kväljer och ler åt det (än så länge). Den andra saken är min tilltro till medicinerna jag tar mot missfall (Innohep, Prednisolon 15 mg, Intralipid).

För en vecka sedan fick jag ett tidigt ultraljud (v 8) genom min barnmorska, eftersom jag inte var sugen på att åka ToR till Falun á 130 mil och min kära Dr O som hjälpt oss med det tidigare har gått i pension. Den dagen, och tre dagar innan, var jag otroligt nervös och samlad. Jag visste alltför väl att besöket skulle leda till himmel eller helvete och vilken knipsskarp udd jag balanserades på. Situationen förvärrades också av att jag var tvungen att genomföra undersökningen ensam eftersom Covid-19 gör att maken inte får följa med på undersökningar. Golvet var så blått på ultraljudsmottagningen. Som ett turkost hav som skar igenom min gråa, samlade tillvaro. Barnmorskan kikade ut och sa att hon strax skulle ta emot mig. Maken stod nere på gatan och vi hade bestämt att jag skulle messa ett rött hjärta om allt såg bra ut och en ledsen gubbe om det inte gjorde det. Det var min tur. Jag lade ifrån mig mobilen, satte ner handväskan, hängde av mig jackan allt medan jag berättade om exakt hur nervös jag var. Jag insåg att jag lagt mobilen nånstans och gick tillbaka till jackan. Letade. Grävde igenom väskan, men hittade den på stolen där jag satte mig, fortfarande pratade jag och förklarade min historia. Då avbröt barnmorskan mig med ett leende och presenterade sig. Jag var så nervös. Hon bad mig lägga mig ner på britsen och dra upp tröjan och hon lovade mig att säga till så fort hon såg något. Den iskalla gelén kändes bekant mot huden, min överstimulerade och svullna mage protesterade mot beröringen. Smärtan fick mig att hålla andan. Händerna höll jag över ögonen och ögonen knep jag ihop hårt. Tills jag hörde henne säga i en inandning ”Jag ser hjärtslag!”. Då började jag gråta. Innan jag ens öppnat ögonen så grät jag, vilket innebar att det tog en stund innan jag kunde se tillräckligt klart för att se hjärtslagen jag med. En liten kropp med ett tydligt flimmer i bröstkorgen. Jag tog upp telefonen och messade ett rött hjärta.

Barnen visste om att vi skulle till ”en doktor som kan se in i magen med en kamera” för att se om det fanns en bebis på riktigt där inne. De har ju varit med i Falun och har förstått vad vi har gjort och vad IVF är. De har också sett sina mamma hulka stup i kvarten och somna i soffan under barnprogrammet, samt hört henne utropa ”Åh fy fasen vad det stinker här!” i godisaffären och sett henne i panik försöka ta sig ut. De visste att någon var skumt. På morgonen innan vi skulle åka så berättade båda sönerna att de var säkra på att det fanns en bebis och den yngsta förklarade att vi skulle behöva köpa tårta med oss hem för att fira. Så när vi kom hem hade vi köpt med oss tårta, två stycken eftersom det inte kändes som rätt dag att snåla. Vi hade också hunnit lyxa till det med lite sushi i bilen och jag njöt av min avokado lika mycket som jag kväljdes över makens maki som var rullad i rostad lök (just nu oerhört vidrigt). Vi körde in på gårdsplanen och såg hur den lilla sonen väntade i fönstret medan den stora öppnade dörren, med min mamma och min styvpappa strax bakom sig. Alla med oerhört nervösa och undrande miner. Jag gick ur bilen, log åt dem och så plockade vi upp varsin tårta från bagageutrymmet. Båda ungarnas ansikten sken upp som om vi vore självaste jultomten. ”Är det sant?!!” ropade de i munnen på varandra när vi mötte dem i hallen, ”ska vi verkligen få en bebis?!”.

Deras glädje har överväldigat oss. Hur de hade tårar i ögonen av innerlig glädje och hur lillebror stammade ”Detta är den bästa dagen i mitt liv”. Flera gånger om dagen pratar de om bebisen och har stora tankar och planer inför framtiden som storebrorsor. Oron tar ibland ett grepp om mig och jag tänker på vad som händer om det värsta drabbar oss. Tänk om jag måste göra dem besvikna. Men jag försöker lugna mig med statistiken som säger att om hjärtat slår, barnet är lagom stort och man ser en tydlig gulsäck så är risken för missfall så otroligt liten, 1-2%. Jag tar ju min medicin dessutom, Innohep vare dag och Intralipdropp var tredje vecka (den sista fick jag i helgen), och så har jag på eget initiativ fortsatt med progesteron (Crinone).

Det finns så mycket mer att säga men nu stängde nyss min hjärna ner och jag mår som om jag tagit dubbeldos av sömnmedel och är magsjuk så jag måste dessvärre avsluta.

Lovar att återkomma när mitt mående är mer stabilt. Många kramar till er läsare. Jag kan inte förstå att ni fortfarande är så många! Kram!

Jag kontaktade kliniken redan i februari och bokade in alla prover som skulle göras för att kunna starta i maj. Det var inte med samma längtan och sug som vi närmade oss behandlingen, utan mer samlat och behärskat än tidigare. Mina AMH-värden var fortfarande bra, trots att jag nu är 39 år. Det innebär att jag fortfarande har en bra äggreserv, däremot säger det inget om kvaliteten. I maj började jag igen med 175 ie Gonal-F. Efter en vecka gjordes ett VUL hos min hemortsläkare i Malmö på en måndag och då var flera blåsor redan större än 16 mm. Jag trodde faktiskt att kliniken skulle boka in oss för äggplock samma fredag på behandlingsdag 11, precis som vårt förra besök. Men jag hade ju också framfört klagomål på den stora mängd omogna ägg de tog ut då. Så jag fick göra om VULet efterföljande onsdag och trots att fler äggblåsor nu var större än 16 och några också större än 20 mm så valde Falun att boka in mig på dag 14, dvs en måndag för äggplock. Vi åkte upp till Falun före helgen och gjorde oss hemmastadda i en fin stuga i Främby Udde, samma ställe som vi bodde när Lillebror blev till men i en större stuga. Vi hade en sådan tur med vädret och fick 10 fantastiska dagar i Dalarna.

Äggplocket gick bra och gjordes igen av Staffan Nilsson, han fick ut 11 ägg. Denna gången var det mindre smärtsamt än sist. Maken lämnade sitt prov innan äggplocket medan jag gick på stan med pojkarna. Men så ringde de upp honom efter plocket och sa att han behövde lämna ett prov till och vi tänkte att det ju hänt förut, när de velat ha fler spermier att välja mellan. Inget konstigt alls. Det var lite kämpigt att ha hand om killarna på salen medan jag var groggy och hade ont.

Denna gången blev det inte som det brukar. Man berättade ganska snart att det inte fanns några spermier alls i proven och att maken behövde genomgå TESA för att vi skulle ha chans till en befruktning. Det innebär att de tog ett stort antal vävnadsprover från hans testiklar där de letade efter spermier. Det tog tid  så jag insåg ganska snabbt att för min del var det också dags att bita ihop. Jag fick klä på mig och ta ut barnen på stan igen.  Själv vill jag helst vara stilla hela dagen efter ett äggplock och känner mig som kluven på mitten de första 24 timmarna. Jag har alltid haft lyxen att kunna vila efter och egentligen tagit det för givet. Nu befann jag mig mitt i Falu centrum med två pigga och nyfikna barn två timmar efter ingreppet. Efter en timme började det regna och maken hade glömt jackorna i stugan när kliniken ringde honom så vi hade ingenstans att ta vägen. Efter att ha hittat en Ica och kunnat köpa lite mut-fika så gick vi tillbaka till kliniken och bad snällt om att få tillbaka rummet igen. Jag förklarade att jag var tvungen att lägga mig. Vi visades istället in till maken som fortfarande låg och vilade för att förhindra komplikationer. Under hela dagen var vi helt utan information. Det är det sämsta med Livio i Falun. Precis som IVFen 2015 så tycks de inte förstå vikten av att hålla patienterna informerade. Vi hade så många frågor och vi var så oroliga, men ingen att fråga. På eftermiddagen fick vi beskedet att man inte hade hittat några spermier ännu och att vi kunde lämna kliniken. Mina ägg skulle inte kunna frysas in och man kunde inte heller använda donatorspermier vilket vi faktiskt frågade efter.

Allt var så annorlunda än det någonsin varit för oss i IVF-världen och jag insåg än mer hur lyckligt lottade vi är som alltid nått fram till en embryoåterföring i varje IVF-cykel och att vi dessutom ofta fått till frysen. Det blev en så stor chock att vi inte ens kände oss riktigt ledsna utan mer bara tomma och förvirrade. Men så ringde telefonen sent på eftermiddagen och en sköterska berättade för min make att de hade hittat två rörliga spermier och fem orörliga, så sju av mina ägg kunde mikroinjiceras genast. När han återberättade det för mig bröt jag ihop av lättnad.

Dagen efter ringde kliniken upp och berättade att bara två av våra sju embryo hade klarat av befruktningen och att det därmed inte var möjligt att långtidsoda. Vi bokades in för återföring på dag tre. Både jag och maken hade ganska ont dessa dagar och det var lite motigt att handla, laga mat och underhålla barnen med utflykter. Vi hade hundarna med oss också som skulle rastas i skogen och tas om hand. Men ändå blev det väldigt fina dagar, mycket tack vare den fantastiska naturen och det vackra sommarvädret. Vi grillade mycket och åt några gånger på helt folktomma restauranger. Jag ringde tillbaka till kliniken och bad att få tillbaka båda våra embryon om läkaren tillät det, de ringde upp senare och sa att det var okej om båda fick samma poäng.

Dagen för återföringen var jag ensam på kliniken, makar tillåts inte pga Covid-19. Ensam men otroligt tacksam över att få denna sista chans till ett barn till. När jag kom in i salen så såg jag direkt våra två fina embryo på skärmen och först då visste jag att båda ännu levde. Staffan skrattade och sa ”Vi tar ett väl?” Han höll upp sitt pekfinger framför mig. ”Två”. sa jag. Han skrattade igen och sa ”Ett! Vill du verkligen ha tvillingar du har ju redan två!” Jag svarade honom att jag tar alla barn jag kan få och han suckade leendes ett okej. Återföringen hade inte riktigt den där magiska känslan som förr. Jag kunde inte riktigt koppla av och ta till mig stundens allvar. Det kändes overkligt. Men våra embryon var så vackra på skärmen! Jag fick instruktioner om innohep, kortison och progesteron efteråt, och även när jag ska se till att få mina intralipiddropp. Det först fick jag vid äggplock och det andra ska jag ta vid ett eventuellt plus. Jag fick ett gravidtest i handen och rös bara av tanken på att granska streck…

Jag lämnade Livio i Falun med sinnesro och känslan av att stänga en dörr till en del av mitt liv. Det var oväntat skönt att inte lämna kvar ett embryo i deras frys. Jag har trivts med dem men att åka den långa resan fler gånger för IVF och FET är jag inte beredd att göra.  Vi stannade kvar i Falun veckan ut trots att vi ju var klara med behandlingen tidigare än planerat. Barnen badade massor i sjön Runn och jag och maken fick vackert titta på då ingen av oss får bada på en tid pga ingreppen.

Sex dagar efter återföringen, det var nu i onsdags, började min mage svälla upp och jag kände exakt igen överstimuleringsssmärtan som jag gått igenom ett par gånger förut. Jag försökte att ignorera det och inte tänka på det så mycket. Denna IVF har jag faktiskt inte ens räknat dagarna på samma sätt, googlat eller ens bloggat (som ni ser), och jag ville inte bryta den sköna skyddande sfär av förnekelse jag lyckats bygga upp. Jag skrev till min hemortsläkare och berättade att jag ökat 10 cm i midjemått och var ganska flåsig. Han svarade att om jag inte blev bättre följande dag (torsdag innan midsommar) så skulle jag söka akutvård. Jag tyckte att jag var lite mindre svullen på förmiddagen men till kvällen var det minst lika illa. jag ville inte åka in till gynakuten där jag varit med alla mina missfall, Bara tanken på att åka dit fick mig att rysa. Så jag försökte göra så som man ska vid överstimulering, dricka mycket och ta det lugnt. Det blev inte bättre. Jag såg mer och mer gravid ut och började få mer ont. Igår (söndag) vaknade jag på morgonen och hade inte sovit bra pga smärta i hela mellangärdet, som dubbelsidig håll. Igår kväll började jag få huvudvärk och bestämde mig då för att det var dags att agera ansvarsfullt och åka in.

Att åka till en gynakut med IVF-biverkningar är inte trevligt. Jag har gjort det förr. Man är inte riktigt välkommen. Både sköterskor och läkare poängterade för mig att det var bedrövligt att klinikerna inte kunde ta hand om ”sina egna patienter” även på jourtid. Om jag hade orkat hade jag sagt till dem att det mest bedrövliga av allt är Sveriges oerhört snedvridna sätt att behandla infertilitet, att vi ska behöva betala för vår vård. IVF är inte att jämföra med estetisk plastikkirurgi. Infertilitet är en sjukdom som får människor att gå under.

Jag var så extremt törstig. Jag är extremt törstig. Men innan jag åkte till akuten hade jag nog druckit tre stora glas timmen innan och dessutom kissat. När jag kom dit bad de mig genast lämna urinprov vilket jag klarade utan problem. De tog ett stick i fingret och lät mig vänta i flera timmar på en läkare. Efter en stund insåg jag plötsligt att urinprovet skulle kunna användas till att göra graviditetstest och min ångest slog till rejält. Jag ville inte veta och var inte redo för dåliga nyheter. När läkaren dök upp slog min puls så hårt att jag hörde den. Han undersökte mig med UL över buken och även vaginalt. Jag fick ligga naken med benen i klykorna hela tiden och tröjan uppdragen till BHn. Jag kände mig så otroligt utlämnad och önskar så att han kunde gjort undersökningarna i två steg så att han minimerat min tid i gynstolen. Mina äggtockar var 8,5 x 7 cm stora, vilket innebär en tredubbling. Jag har vätska i buken upp till revbenskanten och fick diagnosen OHSS, dvs överstimulerad.

När undersökningen var klar så undrade jag om det stämmer att OHSS som sker efter återföring brukar innebära att man är gravid. Jag hade nämligen läst flera vetenskapliga artiklar om detta medan jag väntade, och alla visade att sen överstimulering  (googla Late OHSS) i princip undantagslöst drabbar gravida patienter. Läkaren svarade, i total mosats till forskningen, att det kunde vara både och att mitt prov var svagt positivt. Ehh… va?? Tre timmar på gynakuten, en lång undersökning och läkaren berättar i förbifarten för IVF-patienten att han låtit ta ett gravitetstest som var positivt? Sedan gick han. En sköterska kom för att ta fler blodprover och jag frågade henne direkt om jag alltså fått ett positivt graviditetstest. Hon svarade ”Ja, men det var mycket, mycket svagt. Alltså extremt svagt!”. Jag fick genast ett tryck över bröstet men gaskade upp mig och sa att det säkert beror på att jag dricker väldigt mycket och pekade på min tomma sportflaska med vatten som jag druckit under väntan och att nyss kissat innan jag lämnade provet. Hon svarade att det inte ska ha någon betydelse, ”är det svagt är det svagt oberoende av hur mycket du druckit!”. Jag fick den där känslan av hopplöshet som man får när man söker kompetens och istället märker att man själv, emot sin vilja, är mer insatt än den som ska hjälpa en. För andra gången på samma kväll. Jag vet att hon hade fel! Urintester mäter koncentrationen HCG i urinen. Det vet alla som försökt få barn. Men ändå svider det och väcker obehag när någon säger så om ett graviditetstest.

Nu var klockan efter midnatt när man skickade iväg mitt blod för flera analyser, bland annat nytt HCG. Jag blev visad till ett nytt väntrum och blev tillsagd att resultatet skulle ta minst en timme. Nu var jag smärtsamt medveten om att dagen för BIM passerat och att jag var på ruvardag 10, snart 11. Allt sådant hade jag behövt fundera ut för att kunna berätta för läkaren. Jag tar hellre ett negativt besked än ett svagt positivt och en väntan på ett missfall. Bara tanken på svagt positivt fick mig att må illa. Strax efter 02 kom läkaren tillbaka och berättade om OHSS och hur jag ska leva för att inte förvärra det. Till sist var jag tvungen att be om ursäkt och bara avbryta honom. ”HcG-värdet i blodet? Var det okej?”. Det var nu den tredje fatala IVF-okunskapen gav sig till känna. Läkaren sa att eftersom jag tagit en ägglossningsspruta för 10 dagar sedan som innehåller Hcg så kan det vara den som ger utslag i blodet. ”Ehhh, Nej!´” Svarade jag. ”Det kan den inte göra. Jag tog den för 15 dagar sedan och den kan inte vara kvar i kroppen längre än 10 dagar”. Han lyfte ögonbrynen förvånat och svarade att det ju är jättebra och i så fall får vi hålla tummarna nu att allt går vägen. Jag fick reda på att mitt värde var 79.

Jag var hemma när solen började gå upp och hann googla normala HCG-värden i blodet innan jag somnade. Jag började skratta när den enda källan jag hittade på svenska var min egen blogg. Så jag kikade in här och läste några av mina egna IVF-dagar för fem år sedan med stor fascination.

Nu är jag mör som tusan. Jag har ont i hela magen och har varit ensam med barn och djur ikväll då maken behövde jobba kväll. Imorgon ska jag tillbaka till Gynakuten och lämna nya blodprover. Jag kämpar för att inte tänka på det idag. Jag är försiktigt glad och har gläntat på dörren till en annan framtid. Men jag vet också att vi bara är ett litet steg närmre den.