Imorse kom hon tultades i vår hall, i en mintgrön pyjamas med sjöjungfruar på, hållandes en boll (hon älskar bollar) med morgonruffsigt hår och ett stort leende. Jag var på väg till jobbet och min man stökade med frukost. Så står vi där igen och säger samma ord. Vilken tur vi hade. Tänk att hon finns. Tänk att hon blev till där i Falun. Inga spermier ens, och ändå… Tänk att vi klarade oss från fler missfall. Och förlossningen som höll på att gå tokigt. Tänk att hon finns…

Sen sitter vi vid middagsbordet i köket, i huset vi köpte som ofrivilligt barnlösa. En stor familj, fullt ös och vi får be barnen att ”snälla, sitt ner och ät.”. En av oss äter och den andra tar hand om den lillas matintag. Det är stökigt, kladdigt och lite brutalt. Inte alls som i reklamerna. Men likväl lever vi i ett mirakel. Så känns det!

Alla tre har fått mellannamn som betyder att vinna. Vincent, Seger och Signe. Vad jag än må åstadkomma i livet så är den resa ni kan läsa om här, och som pågick dessförinnan, den största bedriften i mitt liv. Dessa tre segrar är de viktigaste och ljuvligaste. Det var värt allt. Varenda förtvivlad minut och sorgsna tår. Ensamheten och maktlösheten. Kampen och tvivlet. Pengarna och försakandet. Utsattheten.

Nu hoppas jag att min resa kan ge stöd åt andra och gläder mig åt att det i skrivande stund har varit 250 000 besök på mina inlägg. Hoppas mina ord kan trösta och ingjuta hopp.

Du är inte ensam. Det jag vill summera allt med är att: IVF är en seriebehandling. Alla hoppas vi på att vara den som blir gravid på första. Men några av oss är den som måste upprepa behandlingen betydligt fler gånger. Det säger ingenting om förmågan att lyckas. Det mesta efter ET handlar om tur. Men våga testa nya behandlingar och kliniker. Gör det som får dig att må så bra det är möjligt, eller så lite dåligt som möjligt. Ta inte ett försök i taget, planera framåt och se behandlingen som en serie. Jag vet hur minus svider. Det måste få göra ont. Men bär med dig att inte ens fem eller sex minus betyder något för nästa försök. Prata, gråt, läs, skriv.

Stora, varma kramar från mig

Linnéa

Det var en strålande vacker morgon i Falun. Solen sken från en isblå himmel tillsammans med varje träd vars krona lyste så gult att jag funderade ett slag över om det finns ett Falun-filter på verkligheten. Jag minns naturen som så skarp och full av vackra kontraster från den vecka vi var här 2015 och gick igenom vårt sjätte syskonförsök. Men i morse var min värld så till bredden fylld av intensiv nervositet att det mesta kändes dunkelt och dovt. Jag klarade inte av att äta frukost i hotellets matsal utan tog med mig smörgåsar till rummet där jag sedan ägnade förmiddagen åt att springa på toaletten, då hela magen protesterade av min oro. Klockan 11 checkade jag ut och tog en kort promenad bort till Livio. Det var overkligt att vara där igen. Den pampiga byggnaden med sin polerade och imponerande stentrappa upp till översta våningen där den röda mattan fortfarande ligger utrullad, kantad av mässingsstolpar med klassiskt rep, som ramar in de sista stegen in på kliniken. I mitt huvud gick livet i parallella spår. Nutid parallellt med maj 2015. Nu ensam, då här med maken och Lille E. Då ett fullt väntrum, och känslan av att vi tog med oss elefanten in i porslinsaffären när vi tog Lille E, då två år, med oss in. Nu ett tomt och mörkt väntrum. Om inte dörren varit olåst så hade jag trott att det var stängt och att jag fått fel dag och tid. Jag satte mig ner och väntade. När klockan slagit halv tolv och mer därtill började jag bli ännu mer nervös och otålig. Ännu ingen annan människa i sikte. En kopp te senare började jag leta och gick ut på den röda mattan igen och över till korridoren mitt emot. Här kände jag igen mig från den förra återföringen. Jag satte mig i det väntrummet och kunde nu åtminstone höra röster. Tiden gick. Det var gudstjänst på radion och prästen välsignade alla barn och föräldrar, och bad Jesus ta emot all oro och maktlöshet. Fint i stunden, även om jag inte är troende på det sättet. Jag log lite och mindes hur jag och maken sist skrattade så mycket åt just den radion eftersom han menade att det var jag som var signalmottagare då mina öron såg ut som små paraboler med alla akupunkturnålar som stack ut. Jag tog en kopp varm choklad och gick fram och tillbaka i korridoren. Min oro handlade givetvis om huruvida embryot klarat upptingen eller inte. Ingen tog emot mig, ingen fanns att fråga.

När mer än fyrtio minuter passerat efter bokad tid kom till sist en läkare, hon log och ropade in mig. Jag hälsade inte ens utan sa bara högt -Jag är så fruktansvärt orolig och nervös nu. Har embryot klarat sig? Hon såg förvånad ut och svarade -Ja, annars hade vi ju ringt klockan nio. Jag svarade henne att jag inte kunde veta det, utan har istället varit nervös hela morgonen och nu suttit i väntrummet och trott att något hänt med embryot eftersom det aldrig kom någon och tog emot mig. Hon bad om ursäkt och menade att jag borde fått den informationen. Embryot var fint och mådde bra. Jag blev så extremt lättad att jag hade velat sätta mig ner på golvet i slussen jag fått komma in i och bara pusta ut. Istället bad jag henne vänta så att jag kunde messa maken att allt var bra. Jag fick byta om och komma in i undersökningsrummet. Där visade hon genast mig embryot på en skärm. Denna gång är den första som blastocysten inte helt vecklat ut sig efter frysningen ännu. Men hon sa att den såg jättefin och gav mig recept på kortison, innohep och crionone. Hon repeterade ordinationen tre gånger, jag tror hon såg hur otroligt stressad jag var. Jag frågade efter våra chanser och fick svaret 36%. Jag hade velat höra minst det dubbla, men jag har ju varit med i karusellen förr och kan egentligen alla svar.

Jag fick lägga mig ner och äntligen få tillbaka den lilla bit av oss som vi lämnade kvar i Falun för över fyra år sen. När jag lämnade kliniken var jag gråtmild och rörd, och sa högt ”Nu åker vi hem” till flingan därinne. Jag gick genom staden, med den välbekanta känslan av att vilja knipa och gå extra försiktigt trots att jag mycket väl vet att embryot inte kan trilla ut. Alla IVF-känslor var tillbaka fullt ut. Jag messade maken och skrev att jag hade velat krama honom och gråta mot hans axel en stund.

Nu sitter jag på tåget hem med en bedövande trötthet och ett lugn. Jag fick tillbaka embryot och jag får ta med mig det hem. Sen vet vi inte mer. Nu måste vi ha turen på vår sida. Jag kan inte göra mer än att ta medicinerna och låta alla känslor få riva i mig i minst två veckor. Nu är jag som en liten, liten flotte på väg ut på ett stort och osäkert hav. Så är villkoren för att få barn med IVF. En fantastisk möjlighet om man orkar mer stormarna och kan stå ut med att ömsom vara på högst upp på vågens topp, med en kittlande känsla av rymd och framtidstro, till att kastas ner i ett mörker och en tröstlöshet som kan ge känslan av att man är på väg att drunkna i sin egen oro och sorg. Det är villkoren.

Tåget passerade Främby Udde på vägen ut ur stan. Jag såg de bekanta vyerna av skärgården från våren 2015, då kampen var som mest intensiv. Minnena blev så otroligt skarpa, som om allt som passerat däremellan skett mellan två akter, i en kort fikapaus medan ridån varit fördragen. Först nu har det riktiga livet startat igen. Eller tvärtom, nu är det den sista akten i vår prövning som har startat. Ett intensivt drama. Fikarasten är över. Strax därefter ringde Dodde upp mig via Facetime. Hans söta lilla ansikte på skärmen medan han visade mig en teckning med en halloweenpumpa och ett monster som han ritat till mig. Återigen gick livet i två parallella spår, dåtid och nutid inramad av enorm tacksamhet. Tårar som ville tränga fram, och hade jag tillåtit mig hade jag kunnat börja störtgråta där och då. Tänk att han blev till här. Efter så många förtvivlade försök och så många förfärliga förluster.

Missfallen är nu arkiverade efter ordning och hummer i mitt inre. Jag minns dem alla så tydligt, men känner inte längre någon sorg, bara enorm sympati med den jag då var. Som om jag står utanför mig själv nu. Det var förfärliga förluster. Jag hoppas jag ska slippa vara med om det en gång till. Nu vill jag att denna mirakelkur ska ge oss vårt tredje mirakel. Jag önskar det så innerligt och intensivt att det nu är svårt att förstå hur vi kunde vänta så länge med att hämta hem lilla Flingan från Falun.

Nu åker vi hem.

Vi hoppas ju fortfarande att få tillbaka vår embryo från frysen och har förhoppningar om att göra det nu till hösten, i så fall kommer bloggen att sätta fart igen. Ta hand om er. Tappa inte gnistan, även när det är som mörkast. Barnlöshet kan bara övervinnas med enträgenhet, repetition och en jävla massa mod. Kram

För precis ett år sedan fick de också en storasyster. En sexårig flicka från Afghanistan som saknar biologiska föräldrar. Det har varit ett intensivt år för oss alla. Vi har alla behövt omforma oss och våra roller har testats. Lille E har varit bekymrad och svartsjuk en hel del, medan Lillebror tagit det med ro. Vår flicka är en fantastisk liten människa men med en otroligt tung ryggsäck, vilken vi numer hjälper henne att bära allihop på varsitt sätt. Jag trodde inte att det skulle bli lätt och det har varit ännu svårare än förväntat. Men nu ser vi att det är på väg åt rätt håll och hon har äntligen kommit fram i vårdkö för sin traumatisering. Livet kommer att bli lättare för oss alla när hon blir frisk.

Mitt i allt detta, med tre barn och min makes dotter, så tänker vi ändå ofta på vårt embryo i frysen. Jag tänker på det varje dag och nu pratar vi om det allt oftare. Till hösten ska vi sätta tillbaka det in i min livmoder, det har vi bestämt. Det ska bli skönt att få frågan besvarad om det lilla embryot är vårt barn eller bara ett minus till. Vi har ju undrat i tre år. Samtidigt kommer det kännas väldigt jobbigt att förlora den ”försäkring” som embryot i frysen inneburit för oss. Jag ser inte framemot att hamna i det känslomässiga kaoset igen, och jag vet inte hur jag skulle klara av en förlust. Kanske blir det så att en återföring startar en ny känslomässig process som sedan fortsätter med fler IVFer. Jag har ingen aning. Det hela är väldigt ovisst. Mest av allt hoppas jag förstås att hela den resa kan avslutas med ett tredje barn, som kommer till utan en sådan oändlig fajt…

Men så ibland drabbar minnen mig som en käftsmäll från ingenstans. Fortfarande är det jobbigt att få mens och att ha mens. Både synintrycket av blod, just där i trosorna och blod i toaletten- BAM! Iskalla rysningar och sorg som värker- men också känslan av att något rinner ur mig. Mensvärken och det varma, rinniga. Det blir en obehaglig resa tillbaka, varje gång. En del av det jag fick gå igenom kommer jag nog aldrig helt att komma över. Som aborten jag fick ta hand om själv, i vårt badrum, för att det inte ”kom ut” medan det skulle och inom den dagöppna avdelningens öppettider.  Hur kan man någonsin läka ut en sådan händelse? Många frågor finns kvar kring allt det som skedde. Hade de andra barnen överlevt om jag fått rätt medicinering i de graviditeterna? Vilka var de barnen? Helt omöjliga frågor. Orimliga. Säkert onödiga också. Men likväl finns de där och har kommit att bli en del av mig.

Jag skäms inte över min resa. Inte över någon del av den. Jag ser mig själv som en outnämnd representant för barnlöshetkampen, IVF och för missfallsproblematiken. Många behöver få en liten, liten insyn i hur det är att få kämpa för sitt liv för att få möjlighet att bära ett liv.

Det var värt allt.

När minnena har gjort sitt jobb med mig så försöker jag att varje gång landa i stolthet. Tacksamhet har jag ändå så mycket av att jag skulle kunna donera till en 10 000-tals föräldrar som tycks tro att föräldraskap är ett ok man är tvungen att bära. En jobbig tid i livet som man måste ta sig igenom. Över dem skulle jag vilja hälla vars ett kilo tacksamhet. Det skulle göra dem gott. Men jag försöker aktivt att välja stoltheten istället, att göda den och låta den växa. Jag behöver den för att läka. Jag behöver säga till mig själv, om och om igen, att det är tack vare att jag tog striden och smärtan som mina barn finns. I did good. Och jag var modig som fan. Jag såg det inte då, för jag var så rädd. Men nu i efterhand ser jag vilket mod som krävdes av mig just med tanke på att rädslan jag levde i var större än jag själv, och den fullständigt åt upp mig. Ändå mötte jag den gång på gång, skörare och skörare för varje försök, och vek mig inte för smärtan. Jag är stolt.

Det bästa och största jag gjort i mitt liv är att kämpa för att få mina barn. Och ingenting kommer någonsin ändra på det, oavsett hur länge jag lever.

Vi har nya planer på gång för vår familj och jag har därför i dagarna startat en ny blogg. Ni är alla så varmt välkomna att följa oss här!

Dodde växer så att det knakar och lär sig nya saker varje dag. Just nu har gått över från att vara helt tokig i att städa ”tääda” till att bara vilja vara ute i trädgården med hönsen ”kacka”. Från morgon till kväll pekar han mot fönster och dörrar och frågar ”Kacka?”, och lydigt lyfter vi upp och bär runt i huset tills vi hittar rätt fönster så att han kan få titta på hönsen. Ett par gånger om dagen går vi ut och ger dem lite matrester. Dodde har lärt sig hur man kallar på dem. Sen står han mitt i flocken och kacklar medan han tittar på dem medan de pickar i sig pastan, brödet och grönsakerna som vi brukar ha med oss. När vi till sist måste gå in blir han lika ilsken varje gång och gråter förtvivlat efter kacka. Överhuvudtaget är han väldigt glad för djuren. Han kramar och pussar både hundarna och katterna flera gånger om dagen. Hittills verkar samtliga acceptera det och verkar vara väldigt trygga med honom. Han hämtar också saker som han tycker tillhör dem och ger dem. Vår lilla gårdshund blir serverad sina leksaker när hon sover, han till och med försöker stoppa in dem i munnen på henne. Hon vaknar förvirrat och accepterar till sist människovalpens envishet och sover vidare med en leksak i munnen. Stora gammelhunden Vilding tittar förvirrat på mig när Dodde lägger hennes sele och koppel på hennes rygg och klappar fint ovanpå. Sådär, där ska de vara. Sen går han sin väg.

Lille E är både stor och väldigt liten. Ibland glömmer jag hur stor han är, ibland känner jag att jag har för stora krav på en som är så liten. Han är så klok, så rolig och så otroligt fin. Han har påverkats mer än Dodde av att jag börjat arbeta, vilket förvånat mig. Han har plötsligt blivit klängig och mammig. Och för första gången svartsjuk på sin lillebror när han sitter i famnen hos mig. Jag gör mitt bästa för att krama och pussa honom så mycket jag hinner. Han kommer ständigt med roliga kommentarer och spännande frågor. Idag, efter middagen sa han ”Tack för maten, Freaking Beautiful!” till mig eftersom jag förklarat för honom vad Robin Bengtsson Schlagervinnande låt betydde. Jag hade sagt att Freaking Beautiful betyder typ himla jättesnygg. Min lilla gosse!

Jag tänker dagligen på vår resa för att komma hit, för att få våra söner. Men inte med sorg eller smärta, utan bara med tacksamhet. Jag blev någon annan, resan förändrade mig definitivt, men till det bättre tror jag. En bättre mamma än jag annars hade kunnat vara. En mamma med oändligt perspektiv på tillvaron, och med en ängels tålamod. Jag fick mer styrka, den styrkan som nu behövs i trötta stunder fr att orka hålla upp gränser och rutiner. Jag blev mig själv i en bättre version. Inte version 2.0 då, utan 9.0. Nio IVF:er blev det. Fyra missfall. Jag förstår knappt att jag överlevde.

Idag har jag tänkt extra mycket på vår resa. Jag och maken har pratat om den och av slump såg vi nu ikväll även en tysk dokumentär om en par som filmade sin IVF-resa (Ina Borrmann, Alle 28 Tage). Både jag och maken satt som på nålar i soffan. Vanmakten och kontrollförlusten drabbades oss likt paret på TV. Sprutorna, ultraljuden, ett missfall, negativa besked och läkarnas kalla röster, endast upptagna av statistsik och fakta. Brrrr… Ingen som inte varit där kan förstå. Och när hennes make frågar henne ”Men om du försöker tänka på ett liv utan barn…?” och hon faller i gråt och snyftar ”Nej, jag kan inte… Jag KAN INTE!!” då kommer min sorg tillbaka. Vi har varit där, så djupt ner i den smärtan och jag minns den plötsligt. Min man hade ju dessutom redan ett barn med en annan kvinna och jag minns hur jag kände mig förådd av honom. Han riskerade inte att bli barnlös, bara jag. Ändå var vi i skiten på grund av manlig faktor. Tänk om hans dåliga spermier skulle göra bara mig barnlös. Så mycket mörker.

Innan dokumentären kastade oss ner i mörkret var det en helt vanlig dag. Vi var och handlade ytterkläder och skor till Lille E på närmaste shoppingcentrum. Jag vet inte ens hur det kom på tal, men min man sa att han inte vill göra fler IVF:er. Det kom inte som en chock alls. Och jag förstår honom verkligen. Han sa ”Jag vill bara att vi ska vara en vanlig familj nu, jag vill inte tillbaka till ”den där” världen.” Jag svarade ”Men då blir det inte några fler barn heller…”. Han suckade ”Nä, det är ju det som är det tråkiga.”. Jag kan lätt förlika mig med tanken på att slippa fler IVFer, men det är fortfarande ett bekymmer för mig att tänka att det inte blir fler barn. Aldrig mer gravid? Jag som alltid önskat mig en stor familj. Samtidigt är tacksamheten för våra söner som ett godståg som kör över mig då och då. Vilken oändlig tur vi haft. Varför just vi? Tack.

Vi kallar honom Dodde. Det bara blev så. Han har givetvis tre riktiga namn också, men han är bara en liten Dodde för oss. Han är åtta månader gammal nu och har precis börjat peka med sitt lilla finger. Han säger ”E de?” och ”E detta?”, och så även ”T-tta!”. Utan att veta vad han säger har han också sagt just Dodde några gånger och Gott. Precis som storebror är han tidig med språket. Men olikt sin storebror är han inte så snabb med den motoriska utvecklingen, tack-gode-Gud. Han ålar runt på golvet i maklig takt. Han kan sitta upp men ligger hellre. Han tar det lugnt helt enkelt. Dodde är en otroligt cool unge, han är godmodig och glad för jämnan. Jag trodde inte att det fanns bebisar som är så glada jämt! Men så länge han är torr och mätt så är han inte bara nöjd utan glad. Han skrattar och skrattar, åt allt. Det kan räcka med att man nyser, att hunden kliar sig i örat, att Lille E berättar något med engagemang eller att han ser en färgglad ballong för att det härliga glada skrattet ska bubbla upp. Och nu uppmanar han dessutom oss att göra om genom att nicka mot oss och grymta högt med förväntansfull blick. Givetvis gör vi alla vad vi kan för att upprepa och få honom att skratta igen. Söt är han också, som socker. Alla mammor tycker väl att sina ungar är söta. Men Dodde är faktiskt riktigt söt. En liten, liten näsa och plutig pussmunn, mörka långa ögonfransar till mörkblont hår, blåa runda ögon. När han somnat för kvällen stod maken med honom i famnen ikväll och beundrade honom. Jag gick fram och gjorde honom sällskap. ”Han är så underbar, vår lille grabb!” sa maken, ”Det här gör vi bra i alla fall. Det är svårt att få dem. Men när de väl blivit till så blir de ju så himla bra.”. Och där är den igen, IVF-tacksamheten.

Vi tänker igen på Falun. På det vi lämnade kvar. Ett embryo i frysen. Varsin skärva av våra krossade hjärtan lämnade vi där när vi åkte, i maj 2015. Nu har vi läkt, men vi saknar ändå just de där bitarna. Embryot kommer vi att återföra nästa år, om det överlever upptining. Men fler IVF:er, det vet jag inte om vi kan ta oss an.

Efter tre månader blev livet plötsligt lättare. Jag minns att det var så med Lille E också. Känslan av ”kaos” mattas av och plötsligt börjar man få rutiner. Man förstår sin lille bebis och kan slappna av. Det tog mig tre månader att vänja mig vid att vara tvåbarnsmor. Nu får jag inte längre panikkänslor när maken måste arbeta kväll och jag ska klara av att laga mat, äta, rasta hundarna, bada och natta barnen ensam. Förut ville jag skrika åt maken -Jag FIXAR INTE det här!!! varje gång han lämnade mig ensam. Och när han kom hem sent på kvällen skulle jag kunnat skälla på honom i en evighet för att han satt mig i en situation där jag inte kunde räcka till för båda mina barn, och där jag varit tvungen att att välja vilken av dem jag skulle trösta ibland. Någonstans i ryggmärgen känner man att det inte är naturligt. En kvinna med ett nyfött barn ska inte vara ensam på det sättet. Det naturliga för oss människor är nog att ha en större familj som hjälps åt, en grupp med kvinnor runt sig som avlastar medan man knyter an till den nya bebisen. Men nu har vi hittat rutiner, jag och barnen. Lille E har blivit bättre på att vänta, jag har lärt mig Lillebror V:s signaler så pass bra att jag kan räkna ut hur lång tid jag har på mig innan han måste äta eller sova, vilket gör att jag liksom kan matcha ihop barnens behov. Men det är en utmaning.

Lillebror hänger med

När Lille E är på dagis så njuter jag helhjärtat av Lillebror. Vi gosar och pussas i timmar. Han är helt underbar. Till utseendet nära nog en kopia av sin bror, fast mindre och nättare ( E vägde 1,8 kg mer när han var 4 månader gammal!!) men till sättet helt annorlunda. Lille E var rastlös, nyfiken, bestämd, temperamentsfull och utvecklades väldigt snabbt. Han var först med allt och växte så det knakade. Han sov oroligt och ville inte vara stilla. Lillebror chillar. Han är bara så nöjd med livet. Han ler större delen av sin vakna tid och gurglar nöjt. Bara han får vara med så är han så nöjd. Han sitter i famnen och lyssnar förundrat, ligger i babygymmet och snackar med sina polare, eller hoppar glädjefyllt i sin hoppgunga. Det enda som gör honom ledsen är att åka bil. Annars är han bara… Nöjd. han skriker inte ens när storebror väcker honom med ett illvrål. Då fryner han bara på sin lilla näsa ett par sekunder och söker min blick, så fort han ser att jag är där så ler han igen och somnar om. Att se dem tillsammans är bara helt… Det finns inte ord för det. Men i de bästa stunderna varje dag så är jag så lycklig att tappar andan. Hjärtat liksom exploderar av värme i bröstet. När lille E sitter framför sin bror och berättar något viktigt för honom, V ler åt honom och E säger ”Mamma, han är så söt min lillebror… han är så himla söt.”. När jag hämtar på dagis och E springer mot mig som vanligt, men istället för att krama mig rusar han mot sin bror i min famn och kramar om honom länge, och så säger han ”Lillebror, jag har saknat efter dig hela dagen!”. Sen vänder han sig om till sina kompisar och fröknar och ropar ”Har ni sett min lillebror? Han är här nu.”. Alla har sett honom, varje dag. Men Lille E vill så gärna att någon tittar på lillebror igen medan han stolt står sidan om och håller honom i handen. Jag hoppas att dessa stunder etsar sig fast i mitt medvetande, att jag aldrig glömmer dem. Jag vill ha dem med mig för alltid.

Höna adopterar kycklingar

I hönshuset har vi ikväll genomfört en lyckad adoption igen. Vår fina tupp CG har uppenbara fertilitetsproblem, hans hönor lyckas aldrig ruva fram mer än högst en eller ett par kycklingar, trots att de roffar åt sig en hel hög med ägg. Vi borde nackat honom och skaffat en ny tupp… Men det kan vi bara inte. Samtidigt är det lite sorgligt att se hur hans fruar envist ruvar ägg som inte blir nåt. Igår kläcktes en kyckling av 15 ägg. Mammahöna låg kvar i redet idag och hoppades. Några ägg knuffade hon ut, de som hon kan känna är ruttna inuti. Vi fick åka iväg och köpa dyra maskinkläckta kycklingar, jag och Lille E. Ikväll kom vi hem med en liten kartong med sex små pipande liv. Så fort vi kom ut i hönshuset skrockade Mammahöna efter de små, som svar på deras pip ifrån kartongen. Det är lite klurigt att sätta in kycklingarna i det läget. Hönan tror nämligen då att man tagit de ifrån henne och blir sur, försöker picka en på händerna, medan kycklingen är liten och behöver komma nära hönan. Jag är lite feg när hönan blir så sur. Men i detta fallet gick det bra. Kycklingarna tultade fram till Mammahöna. En av dem hoppade upp mot hennes huvud och pickade på hennes näbb. Man riktigt såg hur hon smälte och genast lyfte sina vingar för att släppa in dem under sig. Trots att de aldrig sett en höna förr så hittade de snabbt sin väg in i värmen.

Så frågar han som vanligt ”Mamma, är Lillebror vaken nu?” och jag svarar att det är han. Genast söker sig storebrors hand upp över liggdelen och letar upp lillebrros hand. Sen håller de handen, som vanligt. Mitt hjärta slår extraslag av lycka.

För ett år sen såg livet helt annorlunda ut. Här är belöningen för vår möda.

IVF mirakel

Är det här sista gången?

Jag har försökt trycka undan den med tacksamhet och försök att ”njuta av nuet”. Vi har kämpat så för att komma hit, varför kan jag inte bara vara helt nöjd och tillfreds? Kommer jag någonsin bli nöjd om jag inte är nöjd nu?

Den där drömmen om den stora familjen som funnts inuti mig så länge jag kan minnas, drömmen som jag försökt sätta på intensiv diet och banta ner i antal barn. Från fem till så lågt som möjligt. För ett år sen bad jag till Gud och hela universum, till läkare och vetenskapen, på mina bara knän om att få lov att bli tvåbarnsmamma. Jag vill vara nöjd nu.

Han har fått ett förnamn nu, vårt andra underverk. Och andranamnet Seger. Han är vår seger över allt det onda och mörka vi fick gå igenom. Just nu håller han på att växa ur storlek 56 och jag ska snart gå igenom hans garderob, vika ihop en del av plaggen och lägga undan dem. En del av dem har Lille E haft. I många av plaggen finns så mycket känslor.  Jag kan inte ens beskriva kärleken i minnena som finns i plaggen. Att stå vid skötbordet och varsamt klä sitt nyfödda barn, bära i sin famn med värmen från den lille genom tyget. Lukten av bebis som är kvar även när de hänger nytvättade i tvättstugan. Även när de ligger nerpackade efter flera år. Jag minns hur jag stått, mitt i sorgen, och luktat på de där kläderna i garderoben på ovanvåningen, känt Lille E:s bebislukt som funnits kvar i tygerna men länge varit försvunnen från vardagen, och bara haft en enda tanke ”Snälla, bara ett barn till…”.

Jag vill så gärna vara nöjd nu. Backa ur striderna, ut ur elden, och gå in i ett vanligt familjeliv. Aldrig fler IVF:er, inga fler sprutor, inga äggplock, slippa ångesten och rädslan. Aldrig mer kunna drabbas av missfall.

Men så kommer tanken igen. Är det här sista gången? Frågan som drar i trådarna till sorgen där längst inne. Den gamla, trötta sorgen som vi fick i ett brev på posten en dag i maj år 2010, då vi fick reda på, med några korta meningar på läkarspråk, att vi aldrig skulle kunna få barn på annat sätt än genom ”assisterad befruktning”. Jag försöker ta kontroll och tänka ”Detta är sista gången. Jag orkar inte göra om det. Jag är nöjd”. Det känns skönt en liten stund. Jag håller med mig själv ett tag och tänker på alla fördelar. Jag tänker på sinnesron jag ska få när jag slipper kriga mer. Men efter några timmar är frågan tillbaka och någonstans där inne svarar en envis röst ”Nej. Jag vill kämpa för en till.” och efter det kommer en våg av rädsla och oro. Herre Gud, vad håller jag på med?

Jag tänker på frysen i Falun. Det där lilla, lilla embryot. Jag undrar hur det är meningen att man ska hantera att ett möjligt barn ligger och väntar på min livmoder så många mil bort. Avstannad och nerfrusen. En längtan i min kropp efter att bli hel och förenas med det. Och jag förstår att om det embryot inte blir ett barn så blir det en enorm förlust för oss. Det har redan funnits så länge i våra liv, vi har många gånger undrat vem som finns i embryot. Jag tänker på framtiden och undrar är det här sista gången jag har en liten, underbar bebis i storlek 56?

Lille E tittar på mig och pussar sin lillebror i pannan, omedveten om mina funderingar säger han ”Mamma, vi ska väl många, många bebisar? När jag blir stor ska jag ha fem i alla fall. Hedda på dagis kan bli min fru. Men först ska jag växa och bli stor.”.