De barn jag aldrig fick

Jag tänder tre ljus för de små liv som gick förlorade för oss under året som gick. Jag sörjer dem och tänker att de alltid kommer att vara en del av mig, även om betydelsen sannolikt kommer att skifta. Idag bara sorg. I framtiden förhoppningsvis en sorg med mening, något som behövde ske för att nästa barn ska komma till oss. Men vi är inte där än.

Överallt, i allt jag gör

Jag ser hur mina tre små ljus, de graviditer jag förlorat, avspeglas i allt jag gör. Hur sorgen är en del av den jag är. Att jag bär den med mig. Det är så det måste vara.

Jag känner mig oändligt ensam i min sorg. Jag blev mamma när jag plussade, varje gång. Nu är det ändå bara jag i min kropp. Och även om jag och maken är två i båten så ser vi världen ur olika perspektiv. Vi är alla ensamma.

Det blev inte som vi tänkt oss när vi skålade in 2014 med hoppfullhet och glädje. Men vad har vi för val annat än att välkomna 2015 med samma iver och hoppas på att vindarna vänder?

Jag tänker på dig som läser här. Tack för att du finns och att du klickar in hos mig då och då. Tack alla ni som följt mig hela 2014 och stöttat mig i soffan utan att ens vetat om det. När jag ser antalet läsare så vet jag att jag inte är ensam, känslan till trots. Vi är många. Våra resor är olika men vi går igenom samma kamp. Jag förvånas ofta när jag läser mina längtansvänners bloggar över hur lika tankar och känslorna är hos oss. Maktlösheten och förtvivlan är nog det som förenar oss mest.

Gott nytt år till dig. Jag hoppas att 2015 blir året då vi möts på andra sidan, i den värld som de flesta andra lever i.

Jag nynnar ”All the lonly people, where do they all come from?” (Eleanor Rigby, the Beatles).

Kram

L

Jag vågar inte testa mer. Jag känner mig övertygad om att det blir svagare eller helt negativt och jag känner mig inte redo att ta smällen. Samtidigt är symtomen kvar, ömma bröst och en svidande äggstock på vänstersidan. Trött som tusan är jag, vilket jag varit ”alla gånger” jag varit gravid. Men nu kan det lika väl bero på denna enorma anspänning jag är under. Jag tänker att jag inte ska ta fler test utan istället bara avvakta och se om jag börjar blöda eller inte. Men det är inte heller ett optimalt beslut. Jag har sprungit på toa som en tok idag också, och höll på att svimma när Crinonen kom ut som en stor cellulosa klump i förmiddags. Varför blir det som tyg/papper?? Dessutom såg jag ett par färgade stänk i klumpen. Jag tyckte att det var bruna och kände den stora sorgen rulla över mig igen. Vi var iväg på utbildning med jobbet idag. jag led mig igenom en 2.timmars föreläsning och gick sen på toa igen. Då upptäckte jag att det var UV-ljus, eller blåtonat ljus, på toan sådant man sätter in för att folk inte ska kunna ta narkotika intravenöst på toaletten. Vilket ju gör att alla färger är lite förvrängda. Så nu vet jag inte längre vad jag såg, och OM jag såg något.

Imorgon ska jag till psykologen för första gången, vilket jag ser framemot. Jag hoppas på att få bra hjälp och nya sätt att tänka. Här sitter jag duktigt fast.

Jag är en person som saktar in farten om jag vet att det kan komma en liten bula, jag köper inte lotter, jag chansar aldrig och spelar inte om pengar. Jag skulle inte planera ett bröllop utomhus och jag börjar med vinterjacka för tidigt. Jag lämnar två par mössor på dagis och har mina sparpengar på ett konto, inte i aktier eller fonder. Kontroll. Den gamla historien om vägbular dök upp i mitt huvud idag när jag körde hem från kliniken. Jag var där idag och kontrollerade om ägglossningen är på gång eller inte, dag 10 idag. Jag var där i fredags också eftersom ägglossningen var så tidig förra cykeln.

När jag åkte hemifrån imorse så kände jag så starkt att jag är på banan igen. Jag känner igen mig själv, lite tilltufsad och vinglig är jag, men ändå stark igen och hoppfull. I väntrummet på kliniken började dock marken kränga lite, och när jag väl blev inkallad till läkaren hade jag krympit 10 storlekar. Det var samma läkare som konstaterade missed abortion den 9 september, Sorana. Jag blev inkallad till samma rum, samma brits och samma ultraljudsmaskin. Det lila, tunga draperiet tycktes vilja äta upp mig när jag lade mig ner på britsen. På skärmen såg jag en mörk fläck och plötsligt var jag tillbaka till den 9 september, jag tyckte mig se den tomma hinnsäcken. Jag hörde avlägset hur Sorana sa ”Och här har vi din urinblåsa”. Jag andades ut. Men sedan började letandet efter en äggblåsa, hon letade och letade. Likt andra läkare så hittade hon inte min vänstra äggstock, som ligger bakom en tarmslinga, jag fick trycka på buken och visa henne var den finns. Ont som faaaan gör det när den ska klämmas fast mellan staven och min hand, tårarna brände i ögonen. Soranas röst, letandet efter något och skärmen igen. Påminnelsen blev så kraftig att sorgen och chocken återigen svämmade över mig. Hon hittade en äggblåsa som var 10 mm och mätte livmoderslemhinnan till 6 mm. Denna cykel kommer alltså inte att bli sådär konstig som den förra. Men Sorana verkade inte övertygad om att det blir en ägglossning alls. Vi bokade en ny tid till fredag och jag skyndade mig ut till bilen för att andas och gråta över allt som hänt i det rummet.

Jag satt på den högra stolen och maken på den vänstra, Lille E satt på golvet vid vasken med I-paden. Hon nämnde orden missfall och abort och taket trillade ner över mitt huvud. Totalt golvad av livet, av döden och av det som aldrig blev ett liv. Känslan av att ett barn dött innuti mig, ett barn som jag redan älskade så mycket. Den värsta dagen i mitt liv. Åh, vad jag inte vill behöva återuppleva den. Just idag också. Jag som nyss rest mig upp på vingliga ben. Nu satt jag där igen i bilen med två månaders gamla tårar och med en tyngd i kroppen som fick mig att undra om jag ens skulle klara av att arbeta mina 4 timmar idag.  Jag räknar inte med att vi är på dag 10 i en FET. Jag känner mig inte redo att hoppas på något över huvudtaget. På vägen hem från kliniken funderade jag en stund över hur livet skulle bli om vi gav upp och nöjde oss med ett barn. Tanken varade i ett par minuter, sen kom känsloreaktionen likt en kräkreflex. Det går inte, jag kan inte.

Förra veckan tog jag en omedveten paus från bloggen och från planerna. Inte ifrån längtan och oron, de kommer jag aldrig undan. Det är några viktiga beslut kvar i bygget och så gick båda våra bilar sönder, vilket leder till en hel del problem eftersom vi bor mitt ute på landet. Lille E fyllde år i helgen så vi hade mycket att stå i. Tack vare makens och mina föräldrar har vi klarat oss skapligt ändå. Nu har vi beställt en ny bil med leverans i slutet av veckan, och en av våra gamla bilar går förhoppningsvis att laga. Ett stort beslut dock att välja bil och därmed ta på sig en ny månadskostnad. Våra två gamla bilar har vi inte haft lån på, men nu har vi lagt alla våra pengar på hus och IVFer så nu hade vi inget val. Vi kunde inte köpa en ny med kontanter. Det stressar oss båda att ta på oss en månadskostnad nu nä rvi kanske kommer att behöva 11000 kr per återföring, om vi inte lyckas vårt sista betalda försök. Ekonomistressen är inte obetydlig i kampen för barn.

Lille E:s födelsedagsfirande har varit den livlinan som dragit upp mig i ljuset igen. Min tankar den senaste veckan har kretsat kring hans förlossning och känslan av att hålla honom som nyfödd. En varm känsla, full av belöning och styrka. Den har gett mig hopp igen och gjort att jag vågat se framåt. Dessutom har vi skrattat så mycket åt E när han upptäckt spänningen med paketer, glädjen i ”Vi gratulerar”-sången och förundran över ljusen i tårtan. Det blev två stora kalas, alla fick inte plats på ett. Det blev mycket för oss att stå i, men väldigt roligt. Jag laddar batterierna på kärleken till och från Lille E. Min styrka i kampen. Jag kämpar för mig, jag kämpar för mitt framtida barn och jag kämpar för E -att han ska få ett syskon på heltid. Det måste vara värt att kämpa för? Det måste bli värt det.

Mina barnlöshetstankar finns i fyra kategorier : Uppfostrande, Ömsinta, Oroliga och Tröstande. Låt mig förklara. De Uppfostrande tankarna är de som är dåliga för mig, då jag resonerar med mig själv och för en inre diskussion i syfte att skjuta undan de negativa känslorna. Men i realiteten innebär det att jag nekar mig själv rätten att känna och därmed behandlar mig själv illa. De Ömsinta Tankarna är tyvärr mina mest ovanliga. De är de tankarna som är snälla och tillåter känslor, tankar som accepterar situationen. De är de ord jag säger till andra som är ledsna men sällan till mig själv. Oroliga Tankar är katastroftankarna som aldrig leder någonstans, men samtidigt ger mig möjlighet att se mörkret i vitögat och möta min värsta mardröm. Tröstande tankar är de som alla andra också säger till mig och som ibland bara irriterar men ibland hjälper lite.

Uppfostrande Tankar:

-Jag borde inte vara så här ledsen. Det finns andra som har det värre. Jag är ju inte barnlös, jag borde inte känna mig barnlös. Varför nöjer jag mig inte när jag redan fått det finaste barnet i världen? Jag borde vara starkare. Det är så vanligt med IVF, alla andra verkar ju hantera det bättre än jag. Om jag gjorde annorlunda (motionerade mer, åt bättre, hade snyggare kläder, umgicks mer med vänner) så skulle jag må bättre -så det är nog mitt fel att jag mår dåligt. Jag borde unna andra glädjen i att få barn, vår barnlöshet blir ju inte bättre av att andra inte skulle få barn.

Ömsinta Tankar:

-Det är okej att jag är ledsen. Det är jobbigt för mig nu. Det räcker med att finnas till, jag älskar mig för den jag är. Jag förstår att jag sörjer. Jag förstår varför jag är orolig.

Oroliga tankar

-Jag kommer aldrig få fler barn. Jag kommer att få missfall igen. Jag kanske får missfall sent i graviditeten. Om jag får missfall igen så går jag under. Det är fel på våra embryon. Det är fel på min livmoder efter graviditeten.

Tröstande tankar:

-Det finns en mening i allt även om jag inte ser det nu. Jag kommer att få fler barn så småningom, det bara råkar ta lång tid. Jag kommer att klara detta. Det blir inte fler missfall. Andra människor har andra krig att utkämpa. Jag är inte ensam.

Vanligen så blandas alla tankar i en lång monolog i mitt inre, som sen aldrig leder till annat än kaos. Ofta börjar det med att jag påminns om barnlängtan och blir ledsen, och då kommer de uppfostrande tankarna direkt. Vilket gör att jag mår sämre och känner oro, och därmed börjar tänka oroliga tankar. För att lugna ner mig försöker jag med tröstande tankar, vilka sällan hjälper, de blir bara som tomma mantran jag knappt tror på. När jag mår sämre så kommer fler uppfostrande tankar och så fortsätter det.

Från och med nu är mitt mål att uppmärksamma alla tankar jag har som är ”Uppfostrande” och dra upp dem i ljuset, se dem, bekräfta dem och avsluta med att tänka ”Jag vill inte behandla mig själv illa.”. När jag har oroliga tankar så vill jag tänka dem klart, inte undvika dem utan låta dem komma till mig och sen lämna mig. Jag vill accpetra att de finns där och inte kämpa emot. När jag mår dåligt så ska jag försöka att tänka ömsint istället för tröstande. De tröstande tankarna hjälper bara när jag mår bra. De dagar jag ligger på topp ska jag ta fram dem och peppa mig själv ännu mer.

Förstår ni vad jag menar eller låter detta helt tokigt?