Vi gjorde det ändå. Vi gav det ett sista försök. Det blev en resa till Falun igen.
Jag kontaktade kliniken redan i februari och bokade in alla prover som skulle göras för att kunna starta i maj. Det var inte med samma längtan och sug som vi närmade oss behandlingen, utan mer samlat och behärskat än tidigare. Mina AMH-värden var fortfarande bra, trots att jag nu är 39 år. Det innebär att jag fortfarande har en bra äggreserv, däremot säger det inget om kvaliteten. I maj började jag igen med 175 ie Gonal-F. Efter en vecka gjordes ett VUL hos min hemortsläkare i Malmö på en måndag och då var flera blåsor redan större än 16 mm. Jag trodde faktiskt att kliniken skulle boka in oss för äggplock samma fredag på behandlingsdag 11, precis som vårt förra besök. Men jag hade ju också framfört klagomål på den stora mängd omogna ägg de tog ut då. Så jag fick göra om VULet efterföljande onsdag och trots att fler äggblåsor nu var större än 16 och några också större än 20 mm så valde Falun att boka in mig på dag 14, dvs en måndag för äggplock. Vi åkte upp till Falun före helgen och gjorde oss hemmastadda i en fin stuga i Främby Udde, samma ställe som vi bodde när Lillebror blev till men i en större stuga. Vi hade en sådan tur med vädret och fick 10 fantastiska dagar i Dalarna.
Äggplocket gick bra och gjordes igen av Staffan Nilsson, han fick ut 11 ägg. Denna gången var det mindre smärtsamt än sist. Maken lämnade sitt prov innan äggplocket medan jag gick på stan med pojkarna. Men så ringde de upp honom efter plocket och sa att han behövde lämna ett prov till och vi tänkte att det ju hänt förut, när de velat ha fler spermier att välja mellan. Inget konstigt alls. Det var lite kämpigt att ha hand om killarna på salen medan jag var groggy och hade ont.
Denna gången blev det inte som det brukar. Man berättade ganska snart att det inte fanns några spermier alls i proven och att maken behövde genomgå TESA för att vi skulle ha chans till en befruktning. Det innebär att de tog ett stort antal vävnadsprover från hans testiklar där de letade efter spermier. Det tog tid så jag insåg ganska snabbt att för min del var det också dags att bita ihop. Jag fick klä på mig och ta ut barnen på stan igen. Själv vill jag helst vara stilla hela dagen efter ett äggplock och känner mig som kluven på mitten de första 24 timmarna. Jag har alltid haft lyxen att kunna vila efter och egentligen tagit det för givet. Nu befann jag mig mitt i Falu centrum med två pigga och nyfikna barn två timmar efter ingreppet. Efter en timme började det regna och maken hade glömt jackorna i stugan när kliniken ringde honom så vi hade ingenstans att ta vägen. Efter att ha hittat en Ica och kunnat köpa lite mut-fika så gick vi tillbaka till kliniken och bad snällt om att få tillbaka rummet igen. Jag förklarade att jag var tvungen att lägga mig. Vi visades istället in till maken som fortfarande låg och vilade för att förhindra komplikationer. Under hela dagen var vi helt utan information. Det är det sämsta med Livio i Falun. Precis som IVFen 2015 så tycks de inte förstå vikten av att hålla patienterna informerade. Vi hade så många frågor och vi var så oroliga, men ingen att fråga. På eftermiddagen fick vi beskedet att man inte hade hittat några spermier ännu och att vi kunde lämna kliniken. Mina ägg skulle inte kunna frysas in och man kunde inte heller använda donatorspermier vilket vi faktiskt frågade efter.
Allt var så annorlunda än det någonsin varit för oss i IVF-världen och jag insåg än mer hur lyckligt lottade vi är som alltid nått fram till en embryoåterföring i varje IVF-cykel och att vi dessutom ofta fått till frysen. Det blev en så stor chock att vi inte ens kände oss riktigt ledsna utan mer bara tomma och förvirrade. Men så ringde telefonen sent på eftermiddagen och en sköterska berättade för min make att de hade hittat två rörliga spermier och fem orörliga, så sju av mina ägg kunde mikroinjiceras genast. När han återberättade det för mig bröt jag ihop av lättnad.
Dagen efter ringde kliniken upp och berättade att bara två av våra sju embryo hade klarat av befruktningen och att det därmed inte var möjligt att långtidsoda. Vi bokades in för återföring på dag tre. Både jag och maken hade ganska ont dessa dagar och det var lite motigt att handla, laga mat och underhålla barnen med utflykter. Vi hade hundarna med oss också som skulle rastas i skogen och tas om hand. Men ändå blev det väldigt fina dagar, mycket tack vare den fantastiska naturen och det vackra sommarvädret. Vi grillade mycket och åt några gånger på helt folktomma restauranger. Jag ringde tillbaka till kliniken och bad att få tillbaka båda våra embryon om läkaren tillät det, de ringde upp senare och sa att det var okej om båda fick samma poäng.
Dagen för återföringen var jag ensam på kliniken, makar tillåts inte pga Covid-19. Ensam men otroligt tacksam över att få denna sista chans till ett barn till. När jag kom in i salen så såg jag direkt våra två fina embryo på skärmen och först då visste jag att båda ännu levde. Staffan skrattade och sa ”Vi tar ett väl?” Han höll upp sitt pekfinger framför mig. ”Två”. sa jag. Han skrattade igen och sa ”Ett! Vill du verkligen ha tvillingar du har ju redan två!” Jag svarade honom att jag tar alla barn jag kan få och han suckade leendes ett okej. Återföringen hade inte riktigt den där magiska känslan som förr. Jag kunde inte riktigt koppla av och ta till mig stundens allvar. Det kändes overkligt. Men våra embryon var så vackra på skärmen! Jag fick instruktioner om innohep, kortison och progesteron efteråt, och även när jag ska se till att få mina intralipiddropp. Det först fick jag vid äggplock och det andra ska jag ta vid ett eventuellt plus. Jag fick ett gravidtest i handen och rös bara av tanken på att granska streck…
Jag lämnade Livio i Falun med sinnesro och känslan av att stänga en dörr till en del av mitt liv. Det var oväntat skönt att inte lämna kvar ett embryo i deras frys. Jag har trivts med dem men att åka den långa resan fler gånger för IVF och FET är jag inte beredd att göra. Vi stannade kvar i Falun veckan ut trots att vi ju var klara med behandlingen tidigare än planerat. Barnen badade massor i sjön Runn och jag och maken fick vackert titta på då ingen av oss får bada på en tid pga ingreppen.
Sex dagar efter återföringen, det var nu i onsdags, började min mage svälla upp och jag kände exakt igen överstimuleringsssmärtan som jag gått igenom ett par gånger förut. Jag försökte att ignorera det och inte tänka på det så mycket. Denna IVF har jag faktiskt inte ens räknat dagarna på samma sätt, googlat eller ens bloggat (som ni ser), och jag ville inte bryta den sköna skyddande sfär av förnekelse jag lyckats bygga upp. Jag skrev till min hemortsläkare och berättade att jag ökat 10 cm i midjemått och var ganska flåsig. Han svarade att om jag inte blev bättre följande dag (torsdag innan midsommar) så skulle jag söka akutvård. Jag tyckte att jag var lite mindre svullen på förmiddagen men till kvällen var det minst lika illa. jag ville inte åka in till gynakuten där jag varit med alla mina missfall, Bara tanken på att åka dit fick mig att rysa. Så jag försökte göra så som man ska vid överstimulering, dricka mycket och ta det lugnt. Det blev inte bättre. Jag såg mer och mer gravid ut och började få mer ont. Igår (söndag) vaknade jag på morgonen och hade inte sovit bra pga smärta i hela mellangärdet, som dubbelsidig håll. Igår kväll började jag få huvudvärk och bestämde mig då för att det var dags att agera ansvarsfullt och åka in.
Att åka till en gynakut med IVF-biverkningar är inte trevligt. Jag har gjort det förr. Man är inte riktigt välkommen. Både sköterskor och läkare poängterade för mig att det var bedrövligt att klinikerna inte kunde ta hand om ”sina egna patienter” även på jourtid. Om jag hade orkat hade jag sagt till dem att det mest bedrövliga av allt är Sveriges oerhört snedvridna sätt att behandla infertilitet, att vi ska behöva betala för vår vård. IVF är inte att jämföra med estetisk plastikkirurgi. Infertilitet är en sjukdom som får människor att gå under.
Jag var så extremt törstig. Jag är extremt törstig. Men innan jag åkte till akuten hade jag nog druckit tre stora glas timmen innan och dessutom kissat. När jag kom dit bad de mig genast lämna urinprov vilket jag klarade utan problem. De tog ett stick i fingret och lät mig vänta i flera timmar på en läkare. Efter en stund insåg jag plötsligt att urinprovet skulle kunna användas till att göra graviditetstest och min ångest slog till rejält. Jag ville inte veta och var inte redo för dåliga nyheter. När läkaren dök upp slog min puls så hårt att jag hörde den. Han undersökte mig med UL över buken och även vaginalt. Jag fick ligga naken med benen i klykorna hela tiden och tröjan uppdragen till BHn. Jag kände mig så otroligt utlämnad och önskar så att han kunde gjort undersökningarna i två steg så att han minimerat min tid i gynstolen. Mina äggtockar var 8,5 x 7 cm stora, vilket innebär en tredubbling. Jag har vätska i buken upp till revbenskanten och fick diagnosen OHSS, dvs överstimulerad.
När undersökningen var klar så undrade jag om det stämmer att OHSS som sker efter återföring brukar innebära att man är gravid. Jag hade nämligen läst flera vetenskapliga artiklar om detta medan jag väntade, och alla visade att sen överstimulering (googla Late OHSS) i princip undantagslöst drabbar gravida patienter. Läkaren svarade, i total mosats till forskningen, att det kunde vara både och att mitt prov var svagt positivt. Ehh… va?? Tre timmar på gynakuten, en lång undersökning och läkaren berättar i förbifarten för IVF-patienten att han låtit ta ett gravitetstest som var positivt? Sedan gick han. En sköterska kom för att ta fler blodprover och jag frågade henne direkt om jag alltså fått ett positivt graviditetstest. Hon svarade ”Ja, men det var mycket, mycket svagt. Alltså extremt svagt!”. Jag fick genast ett tryck över bröstet men gaskade upp mig och sa att det säkert beror på att jag dricker väldigt mycket och pekade på min tomma sportflaska med vatten som jag druckit under väntan och att nyss kissat innan jag lämnade provet. Hon svarade att det inte ska ha någon betydelse, ”är det svagt är det svagt oberoende av hur mycket du druckit!”. Jag fick den där känslan av hopplöshet som man får när man söker kompetens och istället märker att man själv, emot sin vilja, är mer insatt än den som ska hjälpa en. För andra gången på samma kväll. Jag vet att hon hade fel! Urintester mäter koncentrationen HCG i urinen. Det vet alla som försökt få barn. Men ändå svider det och väcker obehag när någon säger så om ett graviditetstest.
Nu var klockan efter midnatt när man skickade iväg mitt blod för flera analyser, bland annat nytt HCG. Jag blev visad till ett nytt väntrum och blev tillsagd att resultatet skulle ta minst en timme. Nu var jag smärtsamt medveten om att dagen för BIM passerat och att jag var på ruvardag 10, snart 11. Allt sådant hade jag behövt fundera ut för att kunna berätta för läkaren. Jag tar hellre ett negativt besked än ett svagt positivt och en väntan på ett missfall. Bara tanken på svagt positivt fick mig att må illa. Strax efter 02 kom läkaren tillbaka och berättade om OHSS och hur jag ska leva för att inte förvärra det. Till sist var jag tvungen att be om ursäkt och bara avbryta honom. ”HcG-värdet i blodet? Var det okej?”. Det var nu den tredje fatala IVF-okunskapen gav sig till känna. Läkaren sa att eftersom jag tagit en ägglossningsspruta för 10 dagar sedan som innehåller Hcg så kan det vara den som ger utslag i blodet. ”Ehhh, Nej!´” Svarade jag. ”Det kan den inte göra. Jag tog den för 15 dagar sedan och den kan inte vara kvar i kroppen längre än 10 dagar”. Han lyfte ögonbrynen förvånat och svarade att det ju är jättebra och i så fall får vi hålla tummarna nu att allt går vägen. Jag fick reda på att mitt värde var 79.
Jag var hemma när solen började gå upp och hann googla normala HCG-värden i blodet innan jag somnade. Jag började skratta när den enda källan jag hittade på svenska var min egen blogg. Så jag kikade in här och läste några av mina egna IVF-dagar för fem år sedan med stor fascination.
Nu är jag mör som tusan. Jag har ont i hela magen och har varit ensam med barn och djur ikväll då maken behövde jobba kväll. Imorgon ska jag tillbaka till Gynakuten och lämna nya blodprover. Jag kämpar för att inte tänka på det idag. Jag är försiktigt glad och har gläntat på dörren till en annan framtid. Men jag vet också att vi bara är ett litet steg närmre den.
