Det är overkligt att skriva här, mest för att verkligheten är overklig just nu. Overkligt bra och oväntat lätt.
När jag skrev sist hade jag varit på tidigt ultraljud och fått se ett hjärta picka. Jag var lättad men fortfarande orolig och rädd för missfall och fysiskt mådde jag fruktansvärt illa och var trött. Jag mådde mer illa än jag gjort vid graviditeterna med pojkarna.
Veckorna gick otroligt långsamt framåt och jag klarade mig genom att äta mat som smakade och luktade så lite som möjligt. Soppor, pasta och potatismos eller fiskgratäng. Men problemet var att så snart jag hittat något jag kunde få i mig så mådde jag ändå illa efteråt och då blev det svårt att sedan äta den rätten igen. Likadant var det med dricka, ena dagen funkade jordgubbssaft och nästa dag fick det mig att kväljas. Att dricka vatten, vilket jag annars gör alltid, gav mig samma kväljningar. Jag var så trött på hela situationen till sist. Men i vecka 15 började det äntligen lätta lite och blev långsamt bättre.
Vecka 12 gjorde jag KUB:en under stor nervositet. Det var en ganska stökig upplevelse då kliniken råkat boka in mig i fel stad och jag därför fick göra undersökningen mellan andra patienter och det blev tre uppdelade undersökningar som sammanlagt tog ett par timmar. dessutom fick inte maken vara med pga Covid 19. Det var ändå helt fantastiskt att se den söta lilla bebisen där inne!
Resultatet blev bra men förvirrande. Barnmorskan sa att allt såg väldigt fint ut och att hon kunde se på nackspalten att barnet inte hade någon kromosomavvikelse. Men värdet för Downs syndromrisken blev 1/263 vilket gjorde att jag rekommenderades att göra ett NIPT-test. Veckan därefter lämnade jag in ett blodprov och sedan fick vi vänta ett par veckor på resultatet. Först när det kom och visade att bebisen inte hade någon avvikelse, i vecka 15, kunde vi slappna av och lämna oron bakom oss.
I samma vecka började jag känna fosterrörelser som små bubblor på djupet, lite som kolsyra. I vecka 16 började det kännas som en liten glaskula som rullade fram och tillbaka. Vecka 17 blev det puffar och 18 mer tydliga rörelser men som jag fortfarande var tvungen att ligga ner för att kunna känna. I vecka 19 kunde jag plötsligt känna bebisens rörelser även när jag var på jobbet och rörde mig. Nu är jag i vecka 20 och nu kommer jag på mig själv med att lägga handen på magen när det kommer en mer tydlig spark som överraskar mig.
Jag mår jättebra nu! Med pojkarna fick jag foglossningssmärta redan vid vecka 16 och hade med Lillebror svårt att gå i vecka 20. Då hjälpte akupunktur mig så pass att jag kunde jobba heltid och gå på promenader tills förlossningen, vilket verkligen var magiskt. Men jag kunde givetvis inte sätta mig på huk, eller göra någon rörelse som innebar att benen var en bit isär eller korsade. Nu är jag som sagt i vecka 20 och kan definitivt känna av smärtan i blygdbenet och svanskotan, men än så länge är jag väldigt rörlig. Jag är dock betydligt mer försiktig och har stor respekt för riskerna det skulle innebära för mig att överanstränga mitt bäcken. Jag nöjer mig med 6000 steg om dagen och ”sparar steg” om jag vill kunna ta en längre promenad. Jag sover bara på sidan med en kudde mellan knäna för att hålla benen parallella och jag undviker att sitta med benen korslagda. Varje dag jag kan klara mig utan smärta är en stor vinst!
Nu har snart halva graviditeten passerat och ändå är jag ännu förvånad över att jag blev gravid på EN ivf den här gången. Att vi gav det en chans för en trea och så funkade det. Jag hade knappt vågat hoppas, det var som när man köper den där lotten med ett litet hopp att vinna miljonen men man vet att det inte kommer att gå vägen. Ändå gjorde det det! Vi hade verkligen inte oddsen på vår sidan.
Igår var det dags för. Jag hade både längtat och fasat, mest för att jag skulle bli tvungen att gå dit ensam igen och möta mina ultraljuds-hjärnspöken ensam. Men så kvällen innan kom ett SMS från kliniken där det framgick att beslutet ändrats och partnern fick följa med om man båda hade munskydd. Det var en sådan glädje för oss båda att maken kunde vara med och halva min rädsla försvann bara av att kunna hålla honom i handen och inte vara ensam. Vi fick komma in direkt och jag låg på britsen som en pinne när undersökningen började. Men nu, tredje gången jag träffade barnmorskan där, så visste hon också att jag behövde se hjärtat direkt. Hon var oerhört skicklig och svepte snabbt över magen så att vi på en sekund kunde se att den levde. Bebisen låg med ryggen uppåt och ansiktet helt inbäddad i livmoderväggen, med benen indragna under sig. Det första jag tänkte ”Men hur får den luft?!” innan jag insåg min egen dumhet 
Undersökningen gick från klarhet till klarhet och hela bebisen var perfekt på alla sätt och vis. Självklart ojade vi oss över den underbart söta profilen, de små fötterna (3 cm) och de små händernas plockade rörelser. Vi blev återigen helt förälskade. En omedelbar värme som bara omsluter en och det där intensiva pirret av lycka.
Jag måste erkänna att jag ganska vaksamt iakttog när hon undersökte bäcken, lårben och njurar och väntade mig att se en liten snopp där. Jag är ju en pojkmamma. De andra RUL:en med pojkarna har könet inte blivit en överraskning då vi själva sett den lilla snoppen där. Vi hade bestämt att barnmorskan skulle skriva ner det på en lapp. Så när jag sa att ”Jag såg ingen snopp!” var hon oerhört listig och sa att hon inte heller kollat efter en utan bad oss hålla för ögonen. Jag och maken tog ögonkontakt och skärmade av synfältet med händerna. Jag sa till honom att vi borde ju sett en snopp om det var en pojke, såg du en? frågade jag. Det hade han inte gjort. Barnmorskan sa att det kunde bero på barnets läge och att hon nu skulle leta lite. Hon fortsatte att undersöka och sa ”Nu är jag nästan säker. Vänta lite… Nu vet jag.” och så skrev hon på lappen. Efter undersökningen sa jag till maken ”Hur svårt kan det vara att se en snopp?” och tänkte att om man måste leta så borde det vara en flicka.
Vi hoppades verkligen på en flicka. Det vore en lögn att säga något annat. Min syster har tre pojkar och jag har två. Jag kände en längtan efter en av samma kön som jag och att få uppleva båda världar. Efter RUL:et tog vi en lunch tillsammans och maken lade den hopvikta lappen på bordet. Jag fotade den så och så stoppade vi tillbaka den i väskan. Som en världshemlighet. Därefter skulle maken jobba till kvällen och han lämnade över lappen tillsammans med en ”konfetti-ballong” till en kollega som tog hand om prepareringen.
På kvällen satt jag och pojkarna som på nålar i soffan och väntade på makens hemkomst. På avstånd fanns familjemedlemmar som skulle följa avslöjandet via Facetime. Han kom hem vid 19.30 med en ballong som tappat större delen av luften och såg ut som ett liten sorglig historia, men skam den som ger sig. Vi riggade upp tre facetime samtal och två kameror och sen var det dags. Jag var SÅ nervös. Mycket mer nervös än jag hade trott att jag skulle bli. Pojkarna tog ett häftstift tillsammans och så skulle ballongen smällas. De tog sats, måttade och slog. Ballongen var hel. Lillebror tog över och storebror backade upprört under medan han skrek ”Men den är ju så seeeeeeeg!!”. Tre slag till med häftstiftet och inget hände. Stämningen steg! Så på femte slaget smällde det till och ut kom….
…rosa konfetti. En tös. En flicka. En dotter. En oerhörd lycka och överraskning. Jag var tvungen att böja mig ner och verkligen titta på konfettin på golvet innan jag ens trodde att jag sett rätt. Alla tjöt av glädje. Mamma grät, bonusdottern grät. Det var helt overkligt.
Min lilla bebis, min lilla dotter. Du är redan så oerhört älskad och har alltid varit efterlängtad. Du är den där drömmen som man tror aldrig kan uppfyllas, en rosaskimrande dagdröm som omöjligen kan bli sann. Du motbevisar redan att man inte skulle kunna få allt. Du visar oss att man kan ha tur och att allt inte måste vara en kamp. Medan pojkarna är oerhörda segrar och belöningar efter mödosamma strider är du en gåva, som en skänk som bara kommit till oss. Jag trodde aldrig att det skulle hända oss, att det skulle hända mig.
10,5 år efter vi började med IVFer är vår kamp över. Aldrig mer en IVF. Jag är så oändligt tacksam över att tekniken finns, så troligt tacksam över att den gett oss våra barn. Men jag vill aldrig mer gå igenom det. Nu stänger vi den boken för alltid.
Givetvis fortsätter jag att skriva här tills vår tös är här! Ni är nu flera tusen besökare i månaden och jag gläds så åt att min resa ka hjälpa någon av er. Kanske ge hopp och minska ensamheten.
KRAMAR
L
