Jag kan inte riktigt få mitt huvud runt allt som hänt. Framförallt att vi gick all in för ett tredje barn med ett enda försök, att vi under försöket blev varse om att det inte skulle kunna blir fler försök även om vi ändrade oss -och att vi sen lyckades. Vi som alltid sagt ”Tänk om man kunde få tillhöra dem som lyckas på första försöket”. Jag som alltid satt min tillit till statistik blev nu totalt utmanövrerad av att ha tur. Jag är 39 år gammal, min make är 46. Vi borde ha de sämsta oddsen. När vi började var jag 30 och då tog det tre färskförsök att bli gravid med vår nu äldsta son. Han var ett embryo som ”inte såg så bra ut” på dag två men på dag tre ringde de in oss och lät honom återföras med ett annat embryo av samma låga kvalitet. Jag har många gånger tänkt att om jag den omgången fått ett toppnoterat embryo så att vår fantastiska son aldrig fått en chans att bli till och visa sin styrka. Hela IVF-cirkusen är onekligen en märklig värld där mycket ändå bara handlar om tur eller otur. Jag är så tacksam över att IVF-metoden finns, men jag önskar ingen att behöva gå igenom den.
Så min HcG-nivå dubblades på två dygn och det gav oss det lugn som vi behöver i tidig graviditet. Jag hade återbesök på gynakuten efter en vecka. Under den veckan gick det åt en hel del graviditetstest tills en vän till mig, som fått sina barn också genom IVF, sa till mig att det var dags att sluta testa. Enough is Enough. Sakta blev min överstimulering bättre och jag började kunna ta mig upp för trappen igen utan att stanna för att andas efter fem steg. Jag gick in i vecka sex med en viss bävan och läste här i bloggen om mina missfall. Jag blev häpen över hur mycket jag ändå lyckats glömma bort. De minnen jag har av dem idag är mest från aborten efter MA i vecka 9. Från de tidiga missfallen minns jag tydligast känslorna när jag nyss börjat blöda, situationerna men inte sammanhangen. Att glida längs med badrumsväggen ner på golvet och bli kvar där som ett mörkt hål. Att ligga under ett täcke i ett mörkt sovrum och fokusera på att andas. Att hålla min sons hand i min i en solig dag och uppleva att den var min livlina och enda koppling till det verkliga livet. Jag minns, men jag minns med ro. Jag är noga med att skilja mina minnen ifrån nuet och inte gå i den klassiska och mänskliga fällan att tro att det som hänt också är det som kommer att hända. Att min historia skulle vara mitt öde.
Nu är jag i vecka nio. Två saker har hjälpt mig att känna mig lugn och hålla distans till rädslan. Den första är att jag haft och har otroligt starka graviditetssymtom, läs: jag mår skitdåligt fysiskt. Värre än jag någonsin mådde när jag väntade någon av pojkarna. Det är också orsaken till att jag inte skrivit här. Jag har inte varit i skick att sitta upprätt om kvällarna. Det värsta är illamåendet. Jag ska tacksamt erkänna att jag inte kräks, men det beror på att jag har oerhört svårt för att kräkas. Istället står jag och hulkar och ger ifrån mig obehagliga läten några gånger i timmen all tid jag är uppe ur sängen. Det näst värsta är en trötthet som inte går att förhandla med. Jag kan vara uppe ur sängen i 10 timmar och fungera normalt, två timmar till medan jag tittar i kors och sluddrar. Jag är inget roligt sällskap. Därtill kommer gigantiska och värkande bröst, med bröstvårtor som tycks ha tagit på sitt ansvar att berätta för alla att de finns där, även igenom vadderade BH:ar och en mage som skulle kunna användas till kemisk krigsföring. Såatte… jag mår inte så bra. Men med mitt bagage så är det trots allt en lyckoträff. Jag hulkar, kväljer och ler åt det (än så länge). Den andra saken är min tilltro till medicinerna jag tar mot missfall (Innohep, Prednisolon 15 mg, Intralipid).
För en vecka sedan fick jag ett tidigt ultraljud (v 8) genom min barnmorska, eftersom jag inte var sugen på att åka ToR till Falun á 130 mil och min kära Dr O som hjälpt oss med det tidigare har gått i pension. Den dagen, och tre dagar innan, var jag otroligt nervös och samlad. Jag visste alltför väl att besöket skulle leda till himmel eller helvete och vilken knipsskarp udd jag balanserades på. Situationen förvärrades också av att jag var tvungen att genomföra undersökningen ensam eftersom Covid-19 gör att maken inte får följa med på undersökningar. Golvet var så blått på ultraljudsmottagningen. Som ett turkost hav som skar igenom min gråa, samlade tillvaro. Barnmorskan kikade ut och sa att hon strax skulle ta emot mig. Maken stod nere på gatan och vi hade bestämt att jag skulle messa ett rött hjärta om allt såg bra ut och en ledsen gubbe om det inte gjorde det. Det var min tur. Jag lade ifrån mig mobilen, satte ner handväskan, hängde av mig jackan allt medan jag berättade om exakt hur nervös jag var. Jag insåg att jag lagt mobilen nånstans och gick tillbaka till jackan. Letade. Grävde igenom väskan, men hittade den på stolen där jag satte mig, fortfarande pratade jag och förklarade min historia. Då avbröt barnmorskan mig med ett leende och presenterade sig. Jag var så nervös. Hon bad mig lägga mig ner på britsen och dra upp tröjan och hon lovade mig att säga till så fort hon såg något. Den iskalla gelén kändes bekant mot huden, min överstimulerade och svullna mage protesterade mot beröringen. Smärtan fick mig att hålla andan. Händerna höll jag över ögonen och ögonen knep jag ihop hårt. Tills jag hörde henne säga i en inandning ”Jag ser hjärtslag!”. Då började jag gråta. Innan jag ens öppnat ögonen så grät jag, vilket innebar att det tog en stund innan jag kunde se tillräckligt klart för att se hjärtslagen jag med. En liten kropp med ett tydligt flimmer i bröstkorgen. Jag tog upp telefonen och messade ett rött hjärta.
Barnen visste om att vi skulle till ”en doktor som kan se in i magen med en kamera” för att se om det fanns en bebis på riktigt där inne. De har ju varit med i Falun och har förstått vad vi har gjort och vad IVF är. De har också sett sina mamma hulka stup i kvarten och somna i soffan under barnprogrammet, samt hört henne utropa ”Åh fy fasen vad det stinker här!” i godisaffären och sett henne i panik försöka ta sig ut. De visste att någon var skumt. På morgonen innan vi skulle åka så berättade båda sönerna att de var säkra på att det fanns en bebis och den yngsta förklarade att vi skulle behöva köpa tårta med oss hem för att fira. Så när vi kom hem hade vi köpt med oss tårta, två stycken eftersom det inte kändes som rätt dag att snåla. Vi hade också hunnit lyxa till det med lite sushi i bilen och jag njöt av min avokado lika mycket som jag kväljdes över makens maki som var rullad i rostad lök (just nu oerhört vidrigt). Vi körde in på gårdsplanen och såg hur den lilla sonen väntade i fönstret medan den stora öppnade dörren, med min mamma och min styvpappa strax bakom sig. Alla med oerhört nervösa och undrande miner. Jag gick ur bilen, log åt dem och så plockade vi upp varsin tårta från bagageutrymmet. Båda ungarnas ansikten sken upp som om vi vore självaste jultomten. ”Är det sant?!!” ropade de i munnen på varandra när vi mötte dem i hallen, ”ska vi verkligen få en bebis?!”.
Deras glädje har överväldigat oss. Hur de hade tårar i ögonen av innerlig glädje och hur lillebror stammade ”Detta är den bästa dagen i mitt liv”. Flera gånger om dagen pratar de om bebisen och har stora tankar och planer inför framtiden som storebrorsor. Oron tar ibland ett grepp om mig och jag tänker på vad som händer om det värsta drabbar oss. Tänk om jag måste göra dem besvikna. Men jag försöker lugna mig med statistiken som säger att om hjärtat slår, barnet är lagom stort och man ser en tydlig gulsäck så är risken för missfall så otroligt liten, 1-2%. Jag tar ju min medicin dessutom, Innohep vare dag och Intralipdropp var tredje vecka (den sista fick jag i helgen), och så har jag på eget initiativ fortsatt med progesteron (Crinone).
Det finns så mycket mer att säga men nu stängde nyss min hjärna ner och jag mår som om jag tagit dubbeldos av sömnmedel och är magsjuk så jag måste dessvärre avsluta.
Lovar att återkomma när mitt mående är mer stabilt. Många kramar till er läsare. Jag kan inte förstå att ni fortfarande är så många! Kram!
