Den 20 februari 2021 kom hon till världen, vårt tredje underverk. Nu tultar hon omkring och upptäcker världen, sorterar den, häller ut den och kladdar ner den. Så lik sina bröder men med lång, rufsigt babyhår. Brorsorna har knappt haft hår. Hon är envis som sin mor men har otroligt lätt till skratt. Hon är definitivt den mest mammiga av dem tre, vilket förvånar mig eftersom vi delat föräldraledigheten sen hon var tre månader. om kvällar och nätter talar hon tydligt om att pappa icke skall göra sig besvär att försöka trösta. Det är bara jag som gäller. Nu när hon är över ett år börjar det bli lite kämpigt att ta alla kvällar och nätter själv. Att sova ensam vägrar hon. Men livet rullar på. Det låter kanske konstigt men tacksamheten är konstant med oss. Även när vi är trötta och bråkar om detaljer i vardagen, som bottnar i trötthet och otillräcklighet. Även i de stunderna finns det med oss… vilken tur vi haft.
Imorse kom hon tultades i vår hall, i en mintgrön pyjamas med sjöjungfruar på, hållandes en boll (hon älskar bollar) med morgonruffsigt hår och ett stort leende. Jag var på väg till jobbet och min man stökade med frukost. Så står vi där igen och säger samma ord. Vilken tur vi hade. Tänk att hon finns. Tänk att hon blev till där i Falun. Inga spermier ens, och ändå… Tänk att vi klarade oss från fler missfall. Och förlossningen som höll på att gå tokigt. Tänk att hon finns…
Sen sitter vi vid middagsbordet i köket, i huset vi köpte som ofrivilligt barnlösa. En stor familj, fullt ös och vi får be barnen att ”snälla, sitt ner och ät.”. En av oss äter och den andra tar hand om den lillas matintag. Det är stökigt, kladdigt och lite brutalt. Inte alls som i reklamerna. Men likväl lever vi i ett mirakel. Så känns det!
Alla tre har fått mellannamn som betyder att vinna. Vincent, Seger och Signe. Vad jag än må åstadkomma i livet så är den resa ni kan läsa om här, och som pågick dessförinnan, den största bedriften i mitt liv. Dessa tre segrar är de viktigaste och ljuvligaste. Det var värt allt. Varenda förtvivlad minut och sorgsna tår. Ensamheten och maktlösheten. Kampen och tvivlet. Pengarna och försakandet. Utsattheten.
Nu hoppas jag att min resa kan ge stöd åt andra och gläder mig åt att det i skrivande stund har varit 250 000 besök på mina inlägg. Hoppas mina ord kan trösta och ingjuta hopp.
Du är inte ensam. Det jag vill summera allt med är att: IVF är en seriebehandling. Alla hoppas vi på att vara den som blir gravid på första. Men några av oss är den som måste upprepa behandlingen betydligt fler gånger. Det säger ingenting om förmågan att lyckas. Det mesta efter ET handlar om tur. Men våga testa nya behandlingar och kliniker. Gör det som får dig att må så bra det är möjligt, eller så lite dåligt som möjligt. Ta inte ett försök i taget, planera framåt och se behandlingen som en serie. Jag vet hur minus svider. Det måste få göra ont. Men bär med dig att inte ens fem eller sex minus betyder något för nästa försök. Prata, gråt, läs, skriv.
Stora, varma kramar från mig
Linnéa
