Idag har jag haft en riktigt glad dag, för första gången efter missfallet. Jag har varit med Lille E varenda minut, medan maken och svärfar har slitit för att få hem vårt fina lusthus. Jag och E har lekt i trädgården, skött om djuren och tagit en fika hos en granne. Hon har utegrisar, ankor, gäss, kalkoner, höns, hundar och katter. Vi klappade grisarna och E var väldigt nyfiken. Dock tyckte han att deras vita pudel var mycket mer fasinerande än de andra djuren. Så kan det bli!
Idag har jag tänkt en del på tiden då vi kämpade för vårt första barn. På något sätt har de försöken i mitt huvud fått en dimmig rökeffekt som tar bort smärtan och det svåra. Jag minns att det var extremt tufft, men det vackra slutet tar bort det värsta precis på samma sätt som i en Hollywoodfilm. Jag önskar att det kunde vara så just nu. Att jag istället för att vara rädd, bekymrad och orolig skulle känna pirr, glädje och förhoppning över att kämpa för ett barn till. Men det är svårt. Verkligheten är inte lika rosenskimrande. I veckan som kommer ska jag skriva om våra tre första IVFer och om beskedet dessförinnan om ofrivillig barnlöshet.
Ps. Ägglossningen var igår. Jag kände den fysiskt. Ont i magen fram till 16, som överstimuleringssmärta eller dag 3 efter äggplock. Ett par timmar senare var den borta.
