Med näbbar och klor…

Vår resa började där, på ”gamla Öresundskliniken”.  Det var ett trevligt första besök även om jag tyckte att läkaren var lite snorkig och sköterskan som instruerade medicinerna visade lite för tydligt att det inte  var okej att ställa så många frågor att vi drog över den inbokade timmen med några minuter. Men lokalen var fin, det fanns ”finkaffe” i väntrummet, man fick vackra broschyrer med sig hem och en skön känsla av att allt kanske ändå skulle ordna sig. Jag hade fina äggstockar och en ”perfekt livmoder”. Ord som tröstade enormt. Äggstocksreserven var dessutom helt normal. Jag började med Puregon och maken fick vara standby och spruta när jag inte hade modet. Vi tog sprutorna exakt kl 22 varje kväll. Det var lite av en chock hur tröga nålarna var på orgalutranen, så de fick maken i regel ge mig. Jag fick bra tillväxt och många äggblåsor. Det gjorde mig väldigt lättad. Varje steg i processen som visade att alla de saker jag inbillat mig var fel på mig under ett helt år inte stämde var fantastiskt. Men jag blev väldigt öm i magen och jag var nervös att jag skulle bli överstimulerad. Vid ett extra ultraljud tyckte läkaren att det såg ut som att det fanns en risk för överstimulering så han sänkte dosen. Detta skrevs in i mina journaler, vilka senare, vid nästa försök lämnades över till RMC i Malmö. Den journalanteckningen ledde till mycket onödigt lidande för vår del. Hur som helst, vid äggplocket fick vi ut 8 fina ägg, vilka befruktades med ICSI. Äggplocket gjorde inte särskilt ont och jag var lättad. På dag två levde sex av dem och alla var enligt läkaren, som hastigt tittade in på rummet innan återföringen, perfekta. Vi skulle få tillbaka ett och de resterande fem gick inte att frysa. Vi fick ingen vidare förklaring. De var perfekta -men gick inte att frysa. Jag var så oerhört glad över att vi skulle få tillbaka ett embryo att jag just då inte kom mig för att ställa frågor kring annat, eller ens förstod vad det innebar. Embryot fick komma ”hem” och vi åkte därifrån med en fantastiskt, nästan helig känsla, av att det nu skulle hända. Nu hade vi vår chans, och varför skulle det inte lyckas. Jag tog vagiatorer som hette Progesteron två gånger om dagen. De var förfärliga. Man skulle ta dem när man låg ner och sedan ligga still i 30 minuter. De kändes som stearin eller vax, och de smälte och blev som feta klumpar i trosorna. Trosskydden löste upp sig till pappersklumpar och trosorna fick hårda fläckar som aldrig gick bort i tvätten. Men ändå så kändes det inte alls besvärligt. Jag kände mig liksom gravid, i alla fall den första veckan efter återföringen…. Mina överstimuleringssymtom kom tillbaka och jag hade väldigt ont i äggstockarna, vilket ju är ett positivt tecken. Det kan betyda att embryot fastnat och börjat producera Hcg, vilket äggblåsorna reagerar på och i sin tur börjar producera hormoner. Men plötsligt en dag var alla symtom borta. Magen gjorde inte ont längre och alla var som vanligt. Vid tidpunkten för mens, vilket sammanträffade med midsommarafton, började jag få bruna flytningar. Jag kan inte riktigt förklara hopplösheten och sorgen som drabbade oss då. Vi hade makens  dotter den midsommaren, hon var 5 år gammal då. Alla planer var liksom omöjliga att rucka på, så vi körde på. Midsommar hos min syster, i den by vi är uppväxta i, cirka en timmesbilresa från där vi bor nu. Vi gick ner till ängen där alla firade. Mitt hjärta var tungt som sten och varje andetag gjorde ont. Barnlösheten var ett hårt järnrör igenom bröstet. Egentligen ville jag gråta och skrika. Men vi köpte lotter och hälsade på bekanta. Och där var dom. Alla gamla klasskamrater från skolåren som nu flyttat hem… och skaffat barn. Inte förstod väl dem hur deras frågor var som saltsyra i mina sår. ”Har du också fått barn?”. Jag hade velat svara ”Ser jag ut som en lycklig jävla mamma eller? Nej, jag håller på att gå under här, men grattis till dig för att du blev gravid på första jävla samlaget.” Men jag svarade ”Nej, inte än”. Några dagar senare kom mensen. Jag kan inte beskriva sorgen och maktlösheten jag gick igenom då.